Gott Nytt År!

Sitter här på nyårsafton och står inför en mäktig utmaning. I många år nu har jag sagt att det enda jag vill på nyårsafton är att bara ta det som en vanlig dag och gå och lägga mig tidigt. Iår jag har chansen! Men vad händer när man är ensam på årets sista festdag? Man får en bitterljuv känsla som är dubbelsidig, av den sociala samhällskulturen får detta inte hända. Om det händer är det för att man inte har några kompisar, man är ensam och misslyckad i den sociala sfären.

Men är detta sant?

Så klart det inte är, men oavsett om det är ett medvetet val och en önskan jag haft i många år, känns det verkligen så. Det är så tydligt i hela min kropp att den skriker: LOSER! Kom igen, tigg dig in på nån fest, kryp på bara knän, gör vad som helst, du kan inte vara ensam på nyårsafton!! Kanske ändå ska ringa syrran och fråga om erbjudande fortfarande står kvar, att fira med dem... All denna ångest, när det enda jag vill är att ta det lugnt och känna mig helt i harmoni inför nästa års utmaningar.

Men som Askungen säger:
Vad är en bal på slottet? Den kan ju vara förfärligt trist… eller alldeles, alldeles underbar!

Nyårslöften

Varje år blir man tillfrågad om sina löften inför kommande år... Jag har aldrig några för jag vet att om jag lovar något, kommer jag absolut bryta dem. Jag har såå dåligt karaktär när det kommer till mig själv. Men jag kan berätta vad jag inte ska ha för löften:

Jag ska inte lova mig själv att:
*slutar röka
*träna
*gå ner i vikt
sen vore det ju så klart underbart om det vore så bra, men jag mår för tusan bra ändå :-)

Däremot ska jag varje dag under hela året kämpa för att bli en bättre människa för andra, göra saker ensam (tex. gå på teater eller opera även om ingen kan gå med mig) och må bra för att jag är jag och ingen annan.

Frid vare med dig

Detta inlägg vill jag uppmärksamma julfriden. Jag vill säga till alla att bita ihopa när du känner att hela din kropp vill skrika ut frustration och trötthet, för detta är en del av julfriden och att umgås för mycket med din älskade familj. Gå ut och skrik, ta en cigg eller räkna till tio, men du trycker inte ner dina barn, slår din respektive eller är allmänt otrevlig för att just Du är stressad nu före jul.

"På helger och storhelger som jul och nyår anmäls fler misshandelsbrott än normalt. Det är en ökning som ser likadan ut år efter år enligt Brå, Brottsförebyggande rådet. Varje år anmäls mer än 20 000 fall av misshandel mot kvinnor." (1)

Det är spännande att leta källor som andra tolkar för så här står det, faktiskt, i Brås rapport:

"På de flesta storhelger anmäls långt fler misshandelsbrott än på årets andra dagar. Den helgen då det anmäls flest brott är nyårshelgen. De lugnaste helgdagarna är lucia och jul. Då annmäls något färre misshandelsbrott än under en vanlig måndag eller tisdag."(2)

Men oavsett hur informationen tolkas, begås det alltför många våldsbrott i hemmet och det är nog med kvinnor och män som inte anmäler för husfridens skull. Kanske är det därför som Brås rapporter visar minst anmälda brott vid jul och lucia. De två helgerna som verkligen ska vara högtider av godhet, välvilja och familjesammanhållning.

Sen är jag lyckligt lottad, för jag har aldrig upplevt en jul med våld och hot, vilket gör att jag inte alls kan relatera till hur hemskt det skulle vara. Men julen är ändå stressig för oss alla, tror jag och jag har lärt mig att ta julledigheten med min familj precis som den är, vilket är trevligt, kaotiskt, glirigt, vänskapligt, tröttsamt, familjärt, normalt, mysigt, tjatigt, och oerhört roligt! För jag älskar min familj!!

Filip och Fredriks Julgodis

Nu vankas det jul igen och imorgon bär det av ner till skåne. I vår familj har det alltid varit mamma som står för allt julstök och vi barn har i några år försökt att avlasta henne, utan att lyckas något vidare. Vi tycker att vi är vuxna nu att också bidra med allt jobb som det är att fixa julafton för ca 15 personer och uppåt. Vi finner också att det är en ekonomisk fråga, då vi barn faktiskt har en mycket bättre lön, var för sig, än båda mina föräldrar har tillsammans, som båda lever på sina pensioner. Så i år är jag såå glad över att vi äntligen har lyckats ändra lite på vår jul. Vi har nu delat upp allt, så att alla har nu fyra-fem saker vi ska ta med oss och vi har en uppgift var att uträtta på julafton.

Denna nya plan har gjort att jag stod i köket i går, för första gången på jag vet inte hur länge, och kokade julgodis. En av mina saker jag ska ta med mig är nämligen "sockerbitskola". Jag ska erkänna att jag ringde nog mamma i alla fall tre gånger igår, allt från i affären till under tillagningen... Men de smakade som de skulle, i alla fall, när de var klara, så jag är nöjd :-)

"Sockerbitskola"
100 g smör (ej margarin)
2 dl grädde
3 dl socker
25 godis sockerbitar

Detta ska röras ihopa och kokas i 10 min, innan du smälter ner 200g mörk blockchoklad.
När all chokladen är nersmält är kolan klar att hällas upp i en liten form, ca 20*20 cm. Ett tips är att smöra ett bakplåtspapper och ha i, då fastnar inte kolan i formen. Kolan ska kallna innan du skär upp den till småbitar för att viras in i kolapapper, vi använder alltid bakplåtspapper. Börja i tid! för det tar tid att vira in alla kolor, se till att ha en bra film som du kan se på eller att ni är några stycken som hjälps åt.

Eftersom jag brukar koppla allt ätbart, i den här bloggen, till en bok ska jag göra det här med, även om jag haft lite svårt att komma på någon, som är så där, klockren. Men jag väljer Filip Hammar & Fredrik Wikingssons bok Två nötcreme och en moviebox. Dem är lite långdragna i sina resonemang, ungefär som när man sitter och virar och virar sina kolor och det tar fanken aldrig slut, känns det som. Det jag gör är att se det som avslappningsterapi, ungefär som att läsa: Ta det lugnt och koppla av! För varje gång man tar och smakar en kola är det som Filips och Fredriks skämt, det är så gott att man inte ska sluta skratta. Detta är verkligen en underbar rolig nostalgibok (nu när det pratas om traditioner och att det var bättre förr) för alla som är födda på 70-talet.

Kajsas Pepparkakor

Ta en och du blir snäll, men tar du för många blir du girig.

Den svenska jantelagen är förfärlig men också en del av den svenska trygga mentaliteten, där vi vet hur vi ska förhålla oss till grannar, jobb och fritid. Huskigt, puskigt! Pepparkakor är precis så, smakar likadant varje år och den som försöker sig på olika skepnader blir snabbt nedröstade av traditionella hjärtan.

Precis så underbart god är Kajsa Ingemarssons bok Lyckans hjul. En riktig feel-good roman om relationer mellan grannar i det lilla svenska småstadslivet. Den handlar om tre kvinnor, Miriam är hemmafru med vuxna barn. Nina är frisör, frånskild och mamma till en tonårsson. Ellinor är en nyinflyttad, mammaledig jurist. De känner egentligen inte varandra så bra men när en mystisk kvinna flyttar in i ett av grannhusen sluter sig de tre kvinnorna samman..

Murakamis Julbord

I dessa väntans tider, kan man visst inte göra annat än att äta julbord. Jag önskar så att jag hade samvete att avböja, då jag inte alls gillar julmat. Men det är ju en del av den sociala biten på jobbet, och på vissa ställen, det enda tillfället att umgås utanför jobbet. Så, varje år sitter jag där och petar i maten och sväljer alla kommentarer om hur lite jag äter och att jag lämnar kvar mat på tallriken. Inte kan de veta att jag försöker att testa, för att se om jag gillar sillen detta året, vilket jag ännu inte gjort. Men vem vet, detta året kanske jag tycker om det....



Detta påminner mig om författaren Haruki Murakami, det är en författare som, jag fått för mig, att jag tycker om. Är inne på min andra bok av honom, men ännu har jag inte funnit charmen med hans skrivande. Men skam den som ger sig, om jag känner mig själv rätt kommer jag att läsa en tredje, bara för att vara riktigt envis och kanske gillar jag den...

Sankta Lucia

I veckan har det varit många debatter angående denna ljusprydda flicka, vad är viktigast demokrati eller tradition? Det har, vid enstaka tillfällen, genom historiens gång demokratiskt valts en manligt Lucia, på våra skolor runt om i landet, dessa har sedan snällt fått lämnat plats åt en flicka. Man kan tycka att det inte spelar så stor roll, vilket det i sig kanske inte gör, men för att skapa trygghet krävs traditioner, vanor och konsekvens. Och Lucia är en tradition som vi bör ta hand om, som många andra traditioner som börjar se sitt slut.

Det svenska luciafirandet har en mångfaldig historia. Lucia föddes omkring år 286 i Syrakusa på Sicilien(1). Hon valde den kristna vägen och hon dog år 304 martyrdöden, när hon brändes på bål men då lågorna vek undan blev hon i stället dödad av ett svärd. Namnet kommer från italienskans lux, som betyder ljus men det är även ett namn för djävulen, Lucifer, och därför uppfattades Lucia förr som ett ont väsen. Och ingen gick säker från troll och onda andar på årets längsta natt, enligt den julianska tideräkningen(2).

Dagens tradition av en Lucia med ljus i håret, tror man har ett tyskt ursprung. Där är det en flicka utklädd till Jesusbarnet som kommer med presenter och djävulskatter till barnen. Att Lucia kommer med gott har sitt ursprung i den gamla legenden som säger att Sankta Lucia gick ut med hemgift (mat) till hungrande och hjälpte nödlidande(3). Ljusen i Lucias krona sägs vara för att hon ville ge fångar mat. Men för att hon skulle kunna bära med sig så mycket mat så möjligt i de mörka fängelsehålorna var hon tvungen att sätta fast ljus på huvudet för att kunna se vart hon gick(4).

Sverige började fira Lucia någon gång efter 1764 (5), men det var inte förrän i slutet av 1800-talet som luciatåg blev känt i Sverige. 1927 (6) anordnade Stockholms Dagblad det första luciavalet(7).

Själv har jag inte firat lucia på många år, men i år åkte jag ut till min syster och vi besökte igår Boo kyrka som hade luciakonsert. Jag förvånades hur mycket jag saknar vissa traditioner och hur fridfullt kyrkan är, som plats, i dessa stressade tider. Jag njöt av nostalgiska toner och vaggade mitt systerbarn till sömns. Det kanske krävs en manlig Lucia, någon gång ibland, för att man ska uppskatta det man har och det man tar för givet. Å andra sidan, förr var det ju bara blondiner som fick vara Lucior och idag ser man, tack och lov, också brunetterna med ljus i håret.

(Alla källor är hämtade: 2008-12-14)

Tobakens barn

Idag har jag haft min första projektinriktade informationssökningsundervisning, vilket var kul, men jag var nervös, och det blev mycket improvisation beroende på hur mycket eleverna själva kunde angående att söka i databaser och på nätet. Jag tror dock att det gick bra och att eleverna uppskattade min lilla lathund med tips på böcker, länkar och artiklar. Projektet handlade om Tobakens barn med ett samhällsperspektiv. Det är Plan Sverige som tillsammans med A Non Smoking Generation har tagit fram utbildningsmaterial som ger elever insikter och kunskap om tobakens konsekvenser i utvecklingsländer. Materialet tar ett helt nytt grepp om tobaksfrågan, med fokus på ekonomi, politik, miljö, etik och mänskliga rättigheter. Vill du veta mer läs på hemsidan www.tobaccoschildren.org.

Hardcore

Två unga killar med tuff attityd stiger in i skolbiblioteket. Vid första anblicken av dem, kan de tas för två struliga pojkar som aldrig satt sin fot i ett bibliotek, än mer läst en bok. De småpratar och lattjar med varandra på väg fram till informationsdisken. När de kommer fram frågar killen nr1:
-Har ni Pojken som kallades det?
Bibliotekarien:
-Javisst, har ni kollat i hyllan, bland biografier.
Killen nr två står bredvid och ser förvirrad ut? Han frågar sin kompis:
-Vad är de´?
Killen nr 1 svarar sin kompis med en aning förvånad men kaxig attityd, samtidigt som han knuffar lite lätt på den andres överarm:
-Va´? Har du inte hört om den, killen? Jag har hört att det är en skitbra bok.
Han vänder sig sen om till bibliotekarien och frågar:
-Har ni den inne?
-Vi går bort och kollar.
Boken hittas och lånas och de båda killarna går ut genom dörren som de kom in.

Man förvånas gärna och ofta i bibliotekets sfär och det är dessa ögonblick som gör arbetet roligt och belönande.

Svennes krydda - Chilinötter

Boken Svenne : en (o)möjlig berättelse av Per Nilsson är en mycket bra ungdomsbok för killar i tonåren. Boken vann Augustpriset 2006 för årets svenska barn- och ungdomsbok, alltså en riktigt god nöt. Den är hård, knaprig och kryddig i sitt skal men inuti finns en kärna av en rätt oskyldig smak. Boken handlar om Svenne, en vanlig sjuttonåring. På grund av sitt namn blir han indragen i ett politiskt spel som börjar med ett snabbt växande parti och en karismatisk partiledare och slutar med att många vill hämnas.

Juryn motivering för Augustpriset var:
Ensam och efterlyst sitter Svenne i en kall sommarstuga och försöker förstå vad som har hänt. Den karismatiske Dackeman har lockat och manipulerat människor, med katastrofala följder. En spännande, skrämmande och skickligt komponerad roman om makt och politisk aningslöshet.

Lätt att ta till sig om man gillar lite krydda i tillvaron, en stark skildring som man lätt blir påverkad av och som man gärna köper igen... chili, mums!

Hundmässan

En eftermiddag med lurviga fyrbenta djur, hundmässan i Älvsjö. Jag var där med min syster och hennes familj, då de äger en Golden retriver. Själv är jag inte uppväxt med djur men denna treårig tik har jag lärt mig att älska.



Det var kul att åka med till hundmässan och ju längre jag var där desto sötare blev de små liven och vissa är ju inte så små heller, hehe. Det var kul att gå runt och kolla på alla raser, men det var svårt för en amatör att förstå vad domarna tittar efter när hundarna och deras ägare springer runt, runt. Hundarna belönades för sina prestationer och man kunde se glädjen som hundarna utstrålade är de kände att de gjort något riktigt bra. Man blev nästan sugen...

Blommor av stål

Denna chick-litt pjäs på teaterscenen, utspelar sig på en frisörsalong i den amerikanska södern. Där sladdras det om grannar och det delas glädje och sorg mellan fem kvinnors ensamma liv. Den är lika ytlig som bara skvaller kan vara och de kvinnliga dramatiska känslostormarna når inte riktigt ut till mig. Pjäsen räddas dock av Susanne Reuters humoristiska insats, alltid lika bitter och snäsig och precis i rätt ögonblick. Popmusiken som spelas i bakgrunden antar jag ska förhöja småstadslivets glamour, vilket framkallar lite nostalgi men ingen dansfeber direkt. Men som min kompis sa, det är ganska nöjsamt ibland att gå på något som inte är så allvarligt och dramatiskt, men bättre komedier har man ju definitiv sett. Jag håller med Leif Zern när han skriver för DN (20081020): "Blommor av stål" är en söt liten pjäs om de sorger som ligger inkapslade i livets glädjeämnen. Men ack vilken bagatell till dramatik! Teater i tv-format. Har vi inte tillräckligt av det hemma i soffan, varje kväll och på bästa sändningstid?"

Inferno

En kär kollega och vän, från Upplands-Bro bibliotek, går i pension och vi bjöd ut henne på ett besök på Strindbergs museum. Det var trevligt att lyssa på den kvinnliga guiden som berättade om Strindbergs liv och verk. Guiden arbetade på museét som intendent sen många år tillbaka och hon var mycket kunnig och duktig på att läsa av vilken grupp hon hade framför sig och samtalade till. Ett mycket angenämt besök.

Efteråt käkade vi mat på Inferno, som låg runt hörnet. Och besöket där är väl något av Strindberg själv, vi undrade om han inte spökade lite för oss...

Vi hade förbeställt innan från menyn som låg på deras hemsida, men det visade sig att den menyn inte längre var aktuell, utan de hade enbart en julmeny. Jag som inte alls tycker om julmat hade då lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle äta. Servitrisen kom och skulle ta drinkbeställningen men vi fick ingen drinklista...? Jag frågade vad de hade och hon svarade: Allt. Hm! Det lät inte så troligt, så jag frågade om de inte hade en drinklista? Vilket de så klart hade.

Under denna tiden stördes vi kontinuerligt av personer som gick in från nödutgången där vi satt, vi undrade om de inte kunde låsa den dörren, men det gick absolut inte. Vilket senare faktiskt gick, inte för att komma ut men från att komma in, och då slapp vi springet i alla fall.

Jag beställde i alla fall ny mat, en förrätt och en huvudrätt. Men ett missförstånd ägde rum och jag fick inte alls vad jag beställde... Förrätten var så där men den gick och äta, fast jag inte är så förtjust i sill. Huvudrätten blev då inte heller vad jag väntat och jag tappade aptiten och kände inte för att äta något alls. Jag koncentrarade mig på sällskapet och hade en jättemysig och trevlig kväll och vinet var i alla fall gott.

Vi skrattade och skojade om kvällens inferno och inte kommer vi glömma denna kvällen i alla fall. Ett par av oss tog dessert, och jag kan faktiskt rekommendera deras chokladsoppa med päron, innan vi gick vidare till Pressklubben och fortsatte vår trevliga kväll med en Kwak i handen :-)

minst sagt oförskämt

Ibland är glädjen något som svider, i alla fall hos andra. Min heltidstjänst har visst blivit ett känsligt ämne och igår blev jag konfroterad, näst intill trakasserad. Fick frågor om hur min anställning hade gått till och varför jag har fått heltid och fick på ett bokstavligt sätt otrevligt sätt reda på regler och fakta om anställningssvårigheter inom kommunen etc. etc. Jag själv fick ingen syl i vädret. Till slut blev jag så ledsen, irriterad och arg att tårarna började komma och jag sa bestämt att om hon hade några frågor angående min tjänst, får hon faktiskt ta det med min chef. Detta uttalande gjorde att alla mina andra kollegor tystnade och undrade vad som pågick, vilket jag förklarade och sen ursäktade jag mig för jag orkade inte stå kvar där och känna mig utsatt för denna personens påhopp. En stund senare kom hon och jag tänkte att hon kanske skulle be om ursäkt men icke. Hon sa att det inte hade varit personligt och att hon ville bara informera mig om situationen och hon hoppades att jag inte försakat någon annan tjänst för den tjänsten jag har. Och bara så att jag visste så är det ju sist in först ut. Vad FAN (ursäkta språket) vill hon mig? Jag fick sedan veta att hon var facklig representant och satt i nån styrelse och det ända jag kunde tänka var: Hur fan kan en så person ha ett sådant uppdrag, så otroligt oproffisionellt.

Hospes Madrid

Hospes Madrid är ett femstjärnigt hotell i centrala Madrid. Superfint, klassiskt och elegant. Jag fick tillfälle att besöka detta fantastiska hotell med Niklas, min bästa vän, som arbetar för Travel Beyond.

Det är ett nyöppnat hotell, sedan ett år tillbaka, men byggnaden är från 1883, vilket inneburit en totalrenovering av insidan till en unikt och modern design.

Men man får inte vara blyg, rummen med de öppna planlösningarna är verkligen öppna. Vi hade ett stort rum med öppet badrum som gjorde att man såg hela badrumsytan från den underbart sköna sängen med sängkläder i egyptisk bomull (inte konstigt att vi försov oss och missade frukosten). Hotellets Natural Essence toalettartiklar förhöjde den lyxiga atmosfären, där fanns nästan allt, tandborste, tandkräm, green tea badsalt, kam, sminktillbehör mm. Det enda som inte fanns var tvål, vilket jag fann mycket märkligt.

Vi fann rummet helt tillfreds tills vi på söndagen fick en visning av hotellet och såg de andra rummen, som var ännu mer fantastiska, även Junior sviten som var prisklassen under vår.


Maten från hotellets restaurang, Senzone, var jättegod, även om vi fick beställa den som room-service eftersom restaurangen var fullbokad. Den har tilldelats Spanish Metrópoli Awards (El Mundo) - Restaurant Revelation of the Year - 2007. Det var tråkigt att vi inte fick bord och kunde njuta av den fina restaurangens privata atmosfär. Däremot tog vi ett par glas vin i baren första kvällen.

Museo Nacional del Prado

Detta museum visar den spanska klassiska konsten, från 1100-1850, och enligt guideboken, Första klass, skulle man inte missa utställningen av Francisco José de Goya och Diego Valázques. Jag gillade verkligen Diego Valázques konst men var inte så förtjust i Goya, kan dock inte precisera varför. Men det är ju det som är så bra med konst, man behöver inte veta något om konst för att veta om man tycker om en tavla eller inte. När vi gick vidare på museét upptäckte jag också Bartolomé Esteban Murillos konst, vilken jag uppskattade mycket. Ett museum värt att besöka, helt klart :-)

Valkommen till Madrid

Resan till Madrid gick jattebra och jag var sa klart orolig i onodan, som alltid. Hospes Madrid, hotellet, ar superlyxigt och fint. Vi har besokt Plaza Mayor och kollat in alla gatuartister, mycket intressant hur en person som bara star stilla kan locka till sig sa mycket folk. Sjalvklart har vi ocksa handlat, men for min del blev det bara en top, men den ar snygg. Pa kvallen kakade vi pa Gula Gula, som ar en dragshowunderhallande restaurang. Forutom att jag inte forstod ett dugg av vad de sa sa var det anda kul, pga av kroppsspraket och musiken. De hade med bade ABBA och Ace of Base i repetoaren.

Andra dagen i Madrid, katastrof!
Vi vakna forsent till frukosten, tragik pa hogsta niva. Men vi gav oss ut och hade i alla fall tur med vadret, kallt och blasigt men det regna i alla fall inte. Promenera till Museo Nacional del Prado, superfint museum som jag sett fram emot att besoka. Men med tanke pa att vi missade frukosten hittade vi ett Starbucks och kopte kaffe och macka dar. Allt frid och frojd, tills jag blev bestulen pa min vaska dar inne. Kan ju inte annat saga an att jag upplevt den sanna turistvistelsen i Madrid, suck! Men jag hade inte sa mycket i vaskan, det trista ar fotona jag tagit och att jag maste fixa ett nytt korkort nar jag kommer hem. Jag var smart nog att ha mina cash i lilla byxfickan fram, och pass och SL-kort i kassaskapet pa hotellet. Jag sparrade mitt VISA direkt efter stolden och jag hoppas att det inte blir for mycket strul med mitt kort.

Vid sana har tillfallen ar jag glad att jag inte har en dyr levnadsstandard, men det ar sa klart skittrist!! Och visst fortar det lite av reseupplevelsen och gladjen, men sant ar ju livet. Ar mest sur pa mig sjalv, for att jag inte hade mer koll pa vaskan under tiden vi vantade pa cafe latten. Det straffar sig bestamt att missa hotellfrukosten.

Resfeber

Sitter här och har resfeber inför morgondagen när det bär av till Madrid. Jag är ingen person som är resvan och är därför super NERVÖS! Av någon anledning förknippar jag, att flyga med jordnötter. Men jordnötter har jag inga hemma, men däremot har jag knaprat i mig cashewnötter hela kvällen. Ska jag accosiera till dessa böjda och salta nötter till en bok, kan jag rekommendera Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin. Detta är en fruktansvärd bok om en mors tankar och reflektioner om hennes roll i sonens fruktansvärda dåd. Hennes son Kevin mördade skolkamrater, sin pappa och sin syster. Det är ungefär som om man äter för mycket nötter, man får lätt ont i magen. Boken är lite böjlig och långsam sin intrig men med salta detaljer är det en bra skriven bok för föräldrar. Tiden går långsamt när man är nervös för avresa, och det känns som om man har ont i magen hela tiden. Men jag är säker på att min vistelse i Madrid kommer att vara perfekt saltad så att jag inte kan sluta äta nötterna tills dem är slut och jag är åter i Stockholm igen.

Khadras Punchpraliner

Dags för lite godis, igen. En sort som jag fortfarande förvånas över att jag faktiskt tycker om, är punchpraliner. Vad jag vet, gillar jag inte punch och inte heller choklad, men ihop blir det en mycket intressant smak, ungefär som boken Efter attentatet av Yasmina Khadra. Precis som punchpralinen är en liten godisbit med en, för mig, mycket intressant smak är Efter attentatet, en tunn bok men den innehåller mycket eftertanke och komplicitet.

Boken handlar om kvinnliga självmordbombare. Hur kommer det sig att en persson går in på ett kafé och spränger sig i bitar? Är det värre om det är just en kvinna? Det här är berättelsen om hur en mans liv, som till kropp och själ är ägnat åt att rädda liv, blir helt förstört.

Jag delar nästan alltid upp punchpraliner, lite i taget, ungefär två till tre bitar... för att riktigt njuta av smaken och så är det också med denna bok. Lite i taget för att riktigt tänka efter vad som händer i boken och hur skulle man själv reagera i samma situation. Svårt att tänka sig, då den världen är så långt ifrån sin egen.

Tre dagar senare

Vänner, det bästa som finns (sön 23 nov)
Vad vore livet utan vänner? Söndagskvällen tilbringade jag med världens bästa gäng för att fira världens bästa vän. Trots undanbedjandet av presenter kan man ju inte låta bli att ändå visa vänskaplig uppskattning och glädje, så det blev en biljett till musikens bal nästa år, dvs. Melodifestivalen. Senare på Patricia serverades det hummersoppa och oxfilé och drinkarna tömdes. Sicken kväll, så kul vi hade :-) Skål för vänner och deras vänner!

Mina första elevlåntagare (mån 24 nov)
Måndagen besöktes jag av min andra klass, för biblioteksundervisning. Läraren hade förberett dem, så att eleverna kunde hämta ut sina lånekort, och låna om de ville efteråt. Det var så roligt att låna ut mina första böcker :-)

Sista lärarundervisningarna (tis 25 nov)
Jag har erbjudit alla lärare, via arbetslagen, en grundläggande biblioteksundervisning, och igår hade jag mina sista arbetslag nere hos mig. Jag hoppas alla har tyckt det var informativt och att de ser nya möjligheter, både arbetsmetodiskt och innehållsmässigt, med ett bibliotek på skolan. Jag ser fram emot att arbeta fram nya metoder och teman tillsammans med mina lärare.

Glada änkan

Igår var jag och en kollega på Folkoperan och såg operetten Glada änkan. Ingen av oss hade varit och sett en operett förut och vi var nyfikna och såg fram emot kvällen. Operetten är en leksam musikalisk såpa fylld med humor och intriger och Suzanne Osten gör en tidsöverskridande uppsättning. Det är en smockfull smällkaramell med massor av konfetti, där traditionella samhällssymboler ställs mot varandra: I en miljön av en kostymklassisk 3/4 vals hör man toner av modern disco och breakdance a´la Jackson. Barnet ställs mot den vuxna, kvinnan mot mannen, horan mot jungfrun, det oskyldiga mot det syndiga osv.

Änkan Hanna står i valet att gifta om sig och samhällets krav ställer kärlekens vilja på spets. Frihet är indvidens kravlösa val och frågan under kvällen är: Kommer Hanna att gifta sig?

© Markus Gårder

Jag fann min första operett mycket nöjsam, men det jag inte riktigt förstod var presentationen av djuren i Hannas trädgård. Vilket budskap skulle de framföra? En tolkning skulle kunnat vara att vi alla är lika olika eller även om vi är olika är vi ganska lika ändå... Hur som helst, jag hade en mycket trevlig fredagskväll och jag tyckte om Suzanne Ostens uppsättning av Glada änkan.

Tekniska möjligheter

Idag har jag varit på föreläsningar på Medioteket. Första föreläsningen hade Mats Kempe, som jobbar på Världsbiblioteket Macondo. Webbplatsen är ett uppslagsverk på nätet över skönlitteratur från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern i svensk översättning. I samarbete med tidskriften Karavan, som gett ut boken Människosaker som är en antologi för ungdomar specifikt utformat för gymnasieelever, har Macondo gett ut en studiehandledning för alla som vill jobba med skönlitteratur från dessa områden. Detta verkar mycket intressant och ett kul projekt som man skulle kunna sätta igång med och presentera för lärarna.

Linda Spolén, som blev årets skolbibliotekarie 2007, hade andra föreläsningen och hon presenterade hennes arbete med tekniska möjligheter i biblioteket för att öka läsningen bland elever. Hon har kämpat hårt, från att få bättre arbetsdatorer till att inga läromedel köps in till skolan utan att dem finns inlästa för alla elever som behöver det. Hon hade en genomgång om nedladdningstillstånd och nedladdning av talböcker från Tpb som hon sedan antingen bränner ner på en cd eller laddar över på utlåningsbara mp3-spelare. Hon laddar ner böcker till alla elever som kommer till henne och vill ha en bok inläst, eftersom hon inte ifrågasätter om de har lässvårigheter eller inte. På detta sättet har hon avdramatiserat användandet av talböcker och Daisyspelare och inläst material är nu helt naturliga redskap för lärande och läsäventyr. Ingen elev ska någonsin känna att det är för jobbigt att läsa en bok.

Eftermiddagen var mycket inspirerande och jag ser fram emot att sätta igång med nedladdningar, bränningar och massor av utlån. Jag undrar vad jag har för bränningprogram på min arbetsdator?

Scary-version

Några gånger om året kan jag bli riktigt skrämd av att bo själv, för TÄNK OM det händer något. Idag är en sådan dag. Jag vaknade i morse av att min lins skavde i mitt öga och jag skyndade ut i badrummet för att ta ut den men kom inte längre än så, eftersom jag svimmade platt fall. Bortsett från varför detta egentligen hände, vilket inte är det intressanta här, är min scary-version:

Att när man bor själv är det inte någon annan som saknar en, än möjligtvis jobbet då man inte dyker upp på morgonen. Det tycker jag är skrämmande, jag tänker på dem som är arbetslösa, äldre pensionärer eller flyttat till en helt ny stad och inte känner någon. Hur lång tid skulle man kunna vara borta utan att någon gjorde något åt sin oro för en annan person? Jag tror att det är skrämmande länge...

Så därför är jag tacksam över att ha ett jobb, för de hade i alla fall undrat (hoppas jag), antingen på morgonen samma dag eller i alla fall redan nästa dag, varför jag inte är på jobbet. Ni har väl alla lämnat kontaktuppgifter till krispärmen på jobbet?? Är man ensamstående kan det vara det viktigaste pappret som finns, om du skulle råka ut för något.

Tekniska läsverktyg

Satsningspengar har tilldelats mig, 50 000kr, till att köpa in läsverktyg för att främja läsning i skolan. Det har varit helt fantastiskt kul att handla för dessa pengar, att shoppa är väl en favoritsysselsättning, eller hur?

Jag har handlat Daisy-spelare, cd-spelare, cd-skivor (för bränning från Tpb), hörlurar, talpenna, talsyntes och rättstavningsprogram. Men självklart har jag även köpt en massa ljudböcker (med klassuppsättningarna som utgångspunkt) och de få engelska ljudböcker som finns oavkortade som kan passa eleverna. Pengarna gav också utrymme för att köpa in lättlästa böcker och jag har därför köpt många titlar från både Lättläst-förlaget och Hegas. En katalogdator kommer också att köpas in, vilket är ju det grundläggande för informationssökning i biblioteket.

Jag tackar Medioteket och Stockholms stad för en god ekonomisk start som kommer att förgylla elevers tillgång till läsning och användning av bibliotekets bestånd.

Siddharthas lena Choklad

Alla som känner mig vet att choklad inte är en av mina favoriter, men det finns tillfällen då även jag njuter av det. Jag tror att det är för att jag behöver anandamid, ca var 15 vecka, och likadant är det med Hermann Hesse bok Siddartha. Det är en bok jag läser när jag i kropp och själ är i obalans och jag behöver tid för eftertanke och omvårdnad.

I Siddhartha tar Hermann Hesse med oss på en resa i det undermedvetna på jakt efter den innersta själen med buddismen som grundstomme. Huvudpersonen Siddhartha är en bramanpojke som har det mesta här i livet att vara glad över, men han känner tidigt att det är något som fattas. Därför lämnar han familjen och tillsammans med barndomsvännen Govinda söker han lyckan. Man får följa honom på resan då han besöker asketerna, kurtisanen och till sist den helige färgekarlen.

När jag läser boken på fel tidpunkt blir boken trist och händelselös, och chokladen smakar inte alls nåt vidare, men vid rätt tillfälle blir denna underbara bok en upplevelse och aromen i chokladen blir rik och njutningfull.

Tre systrar

Förutom Henrik Ibsen är Anton Tjechov en av mina favoritdramatiker, och igår såg Tre systrar på Stadsteatern. Jag älskar hans sätt att porträttera längtan och drömmar om förändring och uppbrott. I livets hårda strävan med obesvarade frågor om livets mening, tar Tjechov ofta upp dessa existentiella problem, och inte sällan med en pessimistisk underton, speciellt finner jag att det handlar om understimmulerade personer med ett högt intellekt och med viljan att förändra världen.

Stadsteaterns uppsättning är i både tid och rum placerade närmare oss. De heter inte Olga, Masja och Irina utan Ulla, Maja och Irene och längtar inte till Moskva utan till Stockholm. Tiden är förlagt till sjuttio­talet med utsvängda byxben och korta kjolar, platsen en icke namngiven norrländsk småstad. Vardagens tristess frambringar känslor och dramatik bland karaktärerna då de de försöker döva hopplöshet och ensamhet med människans mirakulösa överlevnadsinstinkt och kärlekens blindhet.

Jag tycker dock att den ryska tviveldesperata mentaliteten inte direkt blir trovärdig i ett svenskt sjuttiotal. Däremot lyckades regissören Alexander Mørk-Eidem framgångsrikt få fram den svenska jantelagsmentaliteten, genom pjäsens gång blir de mer och mer som alla andra i byn och utan utmaningar bryts deras intellekt ner och deras tysta förtvivlan blir mer och mer uppenbar.

Däremot skulle jag tipsa alla att efter pjäsen gå och ta ett glas vin eller en drink för att skaka av sig känslan av otillräcklighet och hopplöshet. Antingen känner man att man inte lever sitt liv fullt ut eller gör man det och då känner man att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, för det finns ändå ingen mening med det.

Detta är inte alls en feel-good pjäs, men det är en mycket bra pjäs som jag rekommenderar till alla och som jag tror att alla kan hitta en känsla att känna igen sig i. En sann klassiker som håller i alla tider, för mer än hundra år sedan när den skrevs, och still going....

Lapidus Lördagsgodis Cash

Vi fyller på skålen med lite mer gottis:

Jag tänker mig salta lakrisbalkar, som nya och färska har dom ett precis lagom tuggmotstånd, men har man otur är dem hårda som betong och man får akta tänderna. Precis så utsökt och hårdkokt är Jens Lapidus bok Snabba cash. Med ena foten bland stekarna på Stureplan och den andra foten i förorten bland Stockholms undervärldsgangstrar gör JW allt han kan för att söka svar. Karatärerna skulle kunnat vara sterotyper men Jens har lyckats att få ett djup i personligheterna, på ett sätt som är trovärdigt bland människor som befinner sig på ytterkant, och som har ett rykte att försvara till yttersta pris. Salta balkar, antingen fest hela natten med Stureplans jetsetgäng eller vågar du riskera dina tänder för en spännande stund med Stockholms maffia?

Fredagsgodis

I morse vaknade jag alldeles för tidigt och ville inte alls gå upp. Vilket ledde till att jag började associera fritt om böcker som godis...mums! Vilken bok skulle kunna representera till exempel mitt favoritgodis Turkisk peppar eller dem där syrliga runda, rosa-svarta hårda karamellerna som faktiskt också innehåller pulver?

För mig skulle nog Turkisk peppar vara Stieg Larssons triologi: Mannen som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes. Tre böcker som jag inte kunde få nog av, sträckläste alla tre. Starka karaktärer i ett hårdsmält skal, speciellt Lisbeth Salander, som man kan inte få nog av. Eftersom innanför denna mur finns en ännu mer mental och psykologisk starkhet i form av ett ännu starkare pulver som ger mereffekt.


De syrliga rosa-salta karamellerna, som jag inte kan bestämma mig om jag gillar eller inte, vilket kanske är därför som det faktiskt är en favorit, skulle då vara Maria Sveland och hennes bok Bitterfittan. Denna bok innehåller min värsta mardröm, men ändå var boken så bra och välskriven. Huvudpersonen Sara känner sig lurad av den rosa kärleksmyten och lämnar sitt liv för en semesterresa av eftertanke och reflektion. Bittra tankar dyker upp i solens hetta och hon kan inte längre fly undan minnena av hennes mammas rastlösa diskande till hennes eget symtom av duktighetskomplex.

Hmm, jag kan se en tendens till ett mönster, hårdsmälta lättlästa böcker som har en tydlig handling men en upplevelseutmaning i karaktärernas personlighet. Det verkar vara just mitt favoritgodis, vad är ditt??

Inspiration

Idag har jag jobbat extra några timmar på Upplands-Bro gymnasium, som jag vid tillfällen har gjort, mer eller mindre kontinuerligt, under de senaste två åren. Inför mitt nya heltidsjobb är jag glad att jag har jobbat där, då miljön inom skolan är något annorlunda, än att jobba på folkbibliotek. Jag är glad för att mina kollegor på UBG som är så kunniga och att jag fått tagit del i deras erfarenheter som gymnasiebibliotekarier. De har skapat en arbetsmiljö med skolans lärare som, i mina ögon, är det som jag själv vill uppnå på min skola, en vision att sträva efter. Så idag har jag hamstrat lite, tips på böcker som jag ska köpa in och jag har kopierat lite material, i form av artiklar och sånt, som kan vara bra att ha. I ett nyöppnat bibliotek får man ju, på gott och ont, börja om från början.

Undervisning

Aldrig hade jag trott att jag skulle tycka, att ha undervisning var något jag skulle tycka om. Men idag har jag haft min andra bibliotekskunskapsundervisning för lärarna och min första för eleverna. Det är verkligen roligt. Lärarna har uttryckt uppskattning för vad biblioteket kan erbjuda som resurs och vad jag som bibliotekarie kan erbjuda till dem och eleverna. Eleverna verkar i sitt coola jag, tycka att det är rätt intressant med bibliotek och jag hoppas att de kan finna att biblioteket är en rätt avkopplande plats för dem också, och inte bara ett rum med böcker. Deras åsikt är viktig för mig, eftersom det är de som ska använda biblioteket. Min kollega på Bromma gymnasium har delat med sig ett intresseformulär, bestående av fyra frågor, som eleverna får fylla i. Det ska bli intressant att sammanställa detta efter att jag har haft alla eleverna hos mig. Så fortsättning följer...

När lyckan står mig bi

...rider jag på vågen!

Idag ringde en lärare mig och ville diskutera ihop ett temaarbete på tre veckor, då eleverna själva hade valt att jobba tematiskt. Så in på min andra vecka med öppet bibliotek har jag nu planerat fram mitt andra temaprojekt med en lärare på skolan. Vi diskuterade fram ett utgångsperspektiv med temat olika gruppers rättigheter med en historisk inriktning. Läraren kommer att förlägga sina lektioner i biblioteket och jag ser fram emot lite studiemotiverade elever hos mig. Jag är såå glad, att det har börjat bra med samarbetet med lärarna. Att vara en pedagogisk resurs är ju precis det man vill vara som gymnasiebibliotekarie.

Läslust

Åh, vad det är härligt när man läser en bok som man inte kan sluta läsa, det är verkligen läslust. Men det är också en företeelse som inte händer mig såå jätteofta, men jag läser så mycket jag kan ändå. Just är läslust 80% lust att läsa, när jag inte har nåt annat för mig, vilket faktiskt är rätt trevligt. Jag tar hand om dötid mycket mer effektivt, jag blir inte lika irriterad om jag missat tåget eller om jag behöver vänta på en kompis som är sen. Det nästan så jag hoppas att det händer, så att jag får tid till att pausa en stund och läsa ett par sidor. Förtillfället läser jag nämligen fyra böcker, vilket kan verkar mycket, men jag finner det omväxlande och inte alls komplicerat. Det är fyra helt olika böcker så jag blandar inte alls ihopa dem eller så.

På vardagsrumsbordet ligger Tore Renborg 'Mannen som älskade Yngve', en bok från 2003, som i år också kommit ut som film med samma namn. Boken handlar om Jarle Klepp, som har världens bästa flickvän och världens coolaste kompis. Tillsammans har de stora musikaliska ambitioner, tills Yngve dyker upp, den nye killen i skolan. Han är inte som andra, och Jarle faller för honom. Han kan inte låta bli att göra allt för att träffa Yngve. Jag har alltid en vardagsrumsbordsbok som är perfekt för reklampauser, vilket kan vara det mest tröttsamma som finns, sex minuter av ingenting att göra var tjugonde minut.

I väskan ligger boken som jag läser när jag missar tåget eller väntar på en kompis. Just nu är det Hisham Matar 'Ingen i världen' som handlar om den nioårige Suleiman i Libyen under Kaddafirregimen och hans liv med familjens rädslor och vardag. En politiskt roman om kärlek, svek och skam.

Innan jag går och lägger mig läser jag Haruki Marakami 'After dark'. Det är inte ofta jag, numera, läser på engelska men jag finner att det utmanande varje gång det händer. Den handlar i alla fall om en udda natt i Japan. Runt midnatt sitter Mari på en folktom diner, när en ung man kliver in. Det visar sig att mannen känner Maris syster Eri, som ligger försänkt i en slags törnrosasömn sedan två månader tillbaka. Men just den här natten händer något runt den sovande Eri. En elektrisk ström går genom rummet och det fladdrar till på skärmen till den avstängda tv:n.

Den fjärde boken som jag läser är den jag har i telefonen, just nu är det Anchee Min 'Kejsarinnan Orkidé'. Boken utspelar sig i den Förbjudna staden under Qingdynastins sista dagar. Den unga Orkidé blir uttagen till att bli en av kejsarens konkubiner. Det är ingen lyckosam tid i riket, Qingdynastin har förlorat sin vitalitet och Orkidé inser snart att det är upp till henne själv att lyckas som konkubin och att överleva innanför murarna. Att läsa ljudböcker är avslappnade när man sitter på tåget och inte orkar läsa, bokstavligt talat.

Fyra böcker till fyra tillfällen. Ingen är en bok som jag inte kan lägga ifrån mig, men alla är böcker som utmanar min läsning och på något sätt fångar mitt intresse. Däremot tar det ju tid att läsa och jag är inte en snabbläsare om jag inte medvetet bestämmer mig för att skumma igenom en bok (för att få en tillräcklig yrkesmässig uppfattning av författarens skrivstil, handling och språknivå, det jag behöver för att kunna rekomendera den till en låntagare).

Så visst älskar jag läslust, men jag tycker att den ibland är svår att finna och lusten av läsa är oftast en sysselsättning jag har när jag vill att tiden ska gå lite fortare och tillvaron är lite trist och jag vill uppleva något annat.

Morgonstund har visst....

....snuva och förkylning i mun

Imorse när jag vaknade var jag pigg som en lärka :-) Tills jag tittade på klockan: 5.23! Somna om Sofie, du är ju ledig idag... men det gick tyvärr inte. Så 6.27 gick jag upp och käka frukost, titta på nyheterna, zappa mellan Vakna med The Voice och Rix MorgonZoo. Men eftersom jag inte hade något speciellt denna morgonen att göra, blev jag dåsig igen och somnade om på soffan ca 9.30 och vaknade igen vid halv tolv. Baff! Supertäppt i näsan och helt tung i huvudet. Det är inte bra att vara ledig och koppla av, för då känner kroppen efter och tycker att detta vore en perfekt tid till att bli sjuk, för nu har ändå inte Sofie några planer för sig. Blähhh! Jag hade visst planer!

Älskade jobb

Det senaste halvåret har jag byggt upp ett nytt skolbibliotek på Hässelby Gymnasium. Det har varit så kul och lärorikt och jag har lärt mig så mycket.

Inredning, göra plats för studieplatser, samla, sortera och sovra böcker för att sedan sätta upp dem och se hur det sakta men säkert växer till ett bibliotek redo för att användas.

Men nu äntligen har jag också öppnat biblioteket och det är nu som det roliga börjar. Än så länge har det varit ganska lugnt, det har kommit in ett par nyfikna elever lite då och då.

Men samarbetet med lärarna börjar bra och idag besöktes jag av en klass som har ett projekt om oppression and revolt. Kvickt tog jag befäl och visade eleverna runt bland samlingarna och var de olika ämnen fanns. Det var helt fantastiskt kul! Jag kände mig som fisken i vattnet och lekande lätt svarade jag på frågor och gav länktips och råd om sökmetodik.

Tänk att kunna säga: Jag längtar till jobbet!

Saknad

Berättade ju i förra inlägget om min nya heltidstjänst, och nu när jag sitter här i infodisken, på mitt gamla jobb, då slår det mig hur mycket jag kommer att sakna det. Alla dessa lokalkändisar som man vet vad de läser eller vad de surfar på för sidor när de lånar en dator, men också alla nya låntagare som hittar till biblioteket av helt fri vilja. Jag kommer sakna min kollegor, som har ställt upp för mig i alla lägen under dessa tre åren som jag jobbat här.

Jag kommer ihåg när första gången jag satte min fot på Upplands-Bro bibliotek i Kungsängen. Ett litet mysigt bibliotek, där personalen stod bakom disken och skrattade och hade roligt. Däremot blev jag ju också totalt ignorerad, tills de hade slutat skämta med varandra och jag tänkte: Så typiskt! Men vi skrattade oss igenom intervjun och sen dess har jag verkligen känt mig som hemma här. Vilket gör det ledsamt när man måste säga: Hej och tack, men också ett familjärt: Vi ses och hörs! Livet för mig här i Upplands-Bro är inte över, mig blir ni inte av med :-P, och jag är glad för att ha så bra yrkeskollegor i mitt liv :-)

Min tur

Tänka sig att det äntligen är tid för mig att få en heltid tillsvidare-tjänst, YA-YA!

Tanken på att ha en fast inkomst och ingen mer a-kassa är rena himlen. Från och med nästa år. Längtar som tusan till min första lön. Jag ska dock spara också! Men efter två års av deltidsjobb och timjobb är önskelistan lång, känns nästan som när man pluggade på universitetet. Då tänkte jag på allt jag skulle köpa när jag fick jobb...vilket jag så klart också gjorde och sparade, typ, inget. Det misstaget ska jag inte göra igen. Men det är klart, LITE glamour måste man väl få, för att fira!

Och ska jag vara riktigt ärlig, så har väl firandet redan börjat. Det är inte gott för eknomin, men jag tänker: att det jag göra av med nu, kommer jag att kompensera sen, genom att sätta in dem pengarna igen nästa år. Som vi säger: En annan dag är en bra dag!
Hm! Desto mindre pengar sen...TYST! Schh! Jag älskar min nya jeans, förstör nu inget!

Att älska livet!

Varför bloggar jag just nu? Och inte för tre år sedan. När jag nu sitter här och tänker på mitt syfte för den här bloggen kommer jag inte på ett dyft. Det enda jag vet är att jag älskar och respekterar livet och att jag mår bra, även om jag för tillfället faktiskt är förkyld...grrr! Men säg inte det till min hjärna, är en sjukvägrare in i sista frossa-svettningarna. Innan det går så långt, ska jag idag äta mycket grönsaker, vitaminer och häxbrygg och allt annat som man önskar hjälper.

Men tillbaka till mitt skrivande, ja, kanske är det just för att jag mår bra, som jag känner mig bekväm nog att starta denna blogg. Tillräckligt trygg för att skriva av mig, så här "offentligt". Ingen känner ju faktiskt till den här bloggen än... Så modig är jag, hehehe. Får väl annosera ut det påFB, eller nåt. Undrar dock vem som skulle komma in och läsa om lilla mig?

Välkommen Sofie till Bloggvärlden!

Så har jag äntligen skaffat mig en blogg... en tanke som slog mig under min bibliotekarieutbildning. Jag tyckte det vore en bra idé att börja blogga den dagen jag tog min examen och började mitt yrkesliv. Detta fantastiska liv som bibliotekarie!

Men vad hände? Jag får skylla på livet, lathet och alla mina andra laster. I alla fall, nu, 3 år senare har jag äntligen min blogg :-)

Vi får väl se hur det här går....