Döden i Thebe

Rummet är vitt, kalt och temperaturen någon grad lägre. I mitten av rummet finns en catwalk med en pelare och längs väggarna en smal ram, vi sätter oss på andra raden som går längs catwalken. Det snöar långsamt från taket. Vi är folket av Thebe.

Elverket sätter nu upp Döden av Thebe av manusförfattaren Jon Fosse, pjäsen är en sammansättning av ”Kung Oidipus”, ”Antigone” och den mer okända ”Oidipus i Kolonos”. Oidipus, mannen som ödesbestämt mördar sin far, gifter sig med sin mor och då det uppdagas sticker han ut sina egna ögon. Han blir utslängd och tillsammans med hans dotter/syster Antigone är han på landsflykt till Kolonos där hämnarnas gudinnor bor. Oidipus söner/brödrar Eteokles och Polyneikes blir kvar i Thebe och slåss om tronen, vilket slutar med att Oidupus förbannar dem att dö för varandras svärd. Oidius dör i Kolonos och när hans profetsia går uppfyllelse begraver Antigone Polyneikes mot hennes morbror Kreons vilja, som nu styr Thebe. Antigone begravs levande i en mörk grotta men att lämna Polyneikes officiellt obegravd och därmed förneka gudarnas rätt till dem döda leder till olycka och som straff kommer Kreon att förlora ett av sina egna barn. När budet kommer att Antigone hängt sig och med ett svärd vid hennes sida ligger Haimon, Kreons son, som tagit självmord av kärlekssorg för Antigone.

Pjäsen börjar med högmod och slutar med högmod. Man straffas för sina brott och sina oförrätter, men straffet är oftast trefalt och mer än man kan bära. I dem grekiska ödena blir man dock oftast straffas av någon annans förbannelse eller profetsia och inte kan man göra något för att undvika det heller. Att leva sitt öde och inte ha någon egen vilja är väl typiskt för grekiska dramer. Men de är också fulla av visdom och går in i kärnan av människans natur av makt, kärlek och lidande, vilket vi älskar att läsa, se och uppleva.

Foto: Roger Stenberg

Elvis

Elvis lever i många skepnader och jag har nu sett den mest underbart varma och fantastiska tolkningen. Revyn handlar om upptakten till Elvis karriär, han går på Humes High School, 19 år gammal och det är precis innan han blir upptäckt av Sun Records och hans första platta ”That´s All right (mama)”. Foton av: Per Trané

Elvis på Cirkus framförs av Glada Hudik-teatern med en ensamble, som de själva kallar, av utvecklingsstörda och normalstörda. Denna kommunala verksamhet började 1996 av Pär Johansson som arbetade på ett habiliteringscenter för utvecklingsstörda i Hudiksvall. Avsikten har alltid varit att denna grupp ska stärkas och att de ska så långt som det är möjligt "leva som andra". Men utvecklingsstörda inom dagcenters är oftast grupper för sig själva och har mycket lite kontakt med "den vanliga världen" utanför. Tillsammans med Pär såg Olle Hillström ingen fördel i denna isolering, tvärtom. Och så startade de teatergruppen Glada Hudiks-teatern med många tivelaktiga åsikter, inte minst bland föräldrarna. Men idag står de på Cirkus i Stockholm inför hundratals människor och agerar och har kul.

I pausen av föreställningen samtalade jag med personer som sa att de kunde inte låta bli att fundera på vilka som var just utvecklingsstörda och vilka som var normalstörda. Jag insåg att detta var inte alls mina funderingar, hade inte ens tänkt på det. Det som slog mig mest var den glädjen som de förmedlade när de stod på scen. Den var så fantastiskt operfektionistisk, de sa fel repliker, de kom av sig, de gick åt fel håll, man hörde ibland inte vad de sa MEN detta var helt oväsentligt. De skrattade, räddade varandra och de var helt underbara på scen.

Revyn var full av varm humor med många fyndiga skämt och attityder som gjorde att man skrattade högt. Det var aldrig så att man skrattade åt eller på deras bekostnad men jag kunde ändå inte låta bli att fundera på om jag skulle tyckt att förställningen var såå bra om det endast varit normalstörda i showen. Vi är så matade av samhällets perfektionism, att allt ska vara så felfritt att vi glömmer bort att ha kul och bara är nervösa hela tiden och efteråt har vi krav att vi kunde gjort bättre att vi får dåligt självförtroende och mår helt kasst.

Så jag tackar Stockholms Utbildningsförvaltning för eftertanken om mina egna krav på mig själv. När jag presterar något som är det bästa jag kan framföra är detta gott nog. Man får säga fel, man får göra bort, man får glömma bort, så länge man utvecklas och har kul! Jag kommer nog fortfarande ha höga krav, hata att göra bort mig men jag ska jobba på det och jag ska försöka att ha mer kul i processen till mod och ett bättre självförtroende.

Buddy Holly Musical

Det svängde hett om Buddy Holly i Brolles tolkning av sin rollkaraktär och hans musik i Buddy Holly Musical, från att vara en osäker kille från landet till att bli en artist med integritet och mod att stå upp för sin person och sin musik. Buddy Holly föddes den 7 september 1936 i Texas, och hette egentligen Charles Hardin Holley.

Hans korta karriär på tre år blev mest känd för att vara lika oskyldig som hans musik rockade. Med hans stora glasögon, hans rena kroppsspråk och enkla trallvänliga musik skilde sig från både samtida Elvis Presley och Chuck Berry. Buddys musik är en blandning av country och rhythm’n’blues som var en ny kreativ musikstil som rockade på 50-talet. Brolle framhäver Buddys stolta låtskrivande och påpekar att Buddy Holly, till skillnad från de flesta artister i hans samtid, skrev sina egna låtar.

Idag är det 50 år sedan han dog 3 februari 1959 i en flygolycka i Iowa tillsammans med The Bopper och Richie Valens. Denna dagen brukas refereras till "the day the music died".

Det var jättekul att åka tillbaka i tiden och musiken, radion som främsta medium för musikunderhållning och Brolles fantastiska röst som passar 50-tals rocken perfekt.

Let´s rock n´roll!



Källa: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2412683.svd
Foto: http://www.vegasentertainments.com/starsineyes1.htm

Filmprat

Har haft mitt första bok/filmprat denna veckan. Efter att ha lusläst Aidan Chambers bok Böcker inom oss under påsken var jag redo för nyfikenhet, öppenhet och samtal. Jag vikarierade för en lärare och det var förbestämt att vi skulle se filmen Linas kvällsbok, baserad på boken med samma namn av Emma Hamberg.

Oturligt nog var det några elever som inte såg första delen av filmen och ett par andra elever som inte såg slutet. Detta gjorde att diskussionen inte blev optimal men jag försökte få eleverna att berätta för varandra om handlingen innan vi fortsatte att diskutera budskap och karaktärerna. Det var svårt att få dem att återge berättelsen men efter det gick det bättre.

Teorin med bok/filmprat är att få eleverna att känna att deras åsikt spelar roll och därmed öppnar sig för att utveckla deras tankar. Därför får man inte ställa för svåra eller stora frågor som kräver för långa svar. Det är också viktigt att ta upp deras åsikter och ställa följdfrågor när de börjar prata.

Chambers skriver i sin bok:
" När vi säger något till andra, är vår förhoppning att de ska tolka det vi säger och på detta sättet hjälpa oss att förstå det vi säger bättre. Gemensamt kommer vi fram till perspektiv som i sin tur utvidgar vars och ens individuella tankeförmåga. Vi kan och vet alla något men ingen kan allt!"

Det är också viktigt att man undviker läraren vet bäst - attityder. Eleverna kommer att leta efter "rätta" svar och de vill ha bekräftelse på att deras svar duger. Detta upplevde jag absolut under diskussionen, frågande ansikten vände sig till mig när någon annan tyckte annorlunda.

Det var mycket spännande och nervöst att för första gången ha bok/filmprat. Att försöka få igång en diskussion och framför allt att hålla den diskussionen levande. Jag hoppas att eleverna tyckte det var intressant, för perfektionist som jag är lämnade jag jobbet osäker. Men efter att jag kom hem insåg jag att jag var efternervös, jag fick intala mig själv att jag gjorde mitt bästa och det är bra nog. Dessutom, vad kan jag göra nu, det är bara att kämpa på och göra nästa gång bättre. Övning ger färdighet!

Glad påsk!

Idag upptäckte jag hur oallmänbildad jag kan vara. Det är tid för påsk, och jag upptäckte att jag inte hade en susning om bakgrunden till påsken. Att det har med Jesus att göra har jag förstått med tanke på Långfredagen och tre dagar efter återuppstod han och att detta firas!

Och visst har jag hört talas om guds 10 plågor över Egypten: blod, paddor, mygg, flugor, boskapsdöd, bulnader, hagel, gräshoppor, mörker och sist åtgärden att döda alla förstfödda gossebarn i Egypten. Och för att detta inte skulle drabba de judiska gossebarnen uppmanade Gud dem att offra lamm och bestryka sina dörrar med blodet. Då kunde mordängeln se var de bodde och gå förbi och skona dem.

Det jag inte visste var att skona heter "pasach dem" på hebreiska och därav kommer den judiska påskfesten. Och jag har aldrig funderat på att denna händelse i bibeln, dvs Andra Moseboken 7-12, har med påsken att göra. Så effektiv och lärorik var min konfirmationstid :-( Hm...och jag som faktiskt har läst Bibeln, men men det är ju en gedigen bok och det var länge sedan jag läste den.

För mig har Bibeln dock alltid varit en bok som andra, den är händelserik, spännande, lång, trist men där finns också mycket värme, sci-fi, fantasy och kärlek. Jag har dock aldrig sett Bibeln som en tro och på detta sätt upplevt Bibeln som guds ord. Budskapet i denna bok har nog varit alltför naturliga och uppenbara, då de enkelt baseras på de 10 budskapen och att behandla alla som man själv vill bli behandlad. Detta har dock inte alltid varit lätt, då man i yngre dagar inte förstod varför och att livet lever lite sin eget liv. Dvs. ju äldre man är desto mindre vet man, just för att man förstår att man inte vet allt. Vilket innebär att allt hänger ihop och allt har konsekvenser.

Jag brukar säga att jag tror på karma, och även om det är från en helt annan religion, så är just karma gärningarnas följder och konsekvenser. Däremot vet jag inte och vill heller inte säga något om vad som händer efter vår död, som enligt mig är religionernas överlevnadsteorier. Jag överlåter det till när det är dags... och försöker leva så gott som bara jag kan med människans synd och godhet, fulländad i min operfektionism.

Men varifrån kommer då alla påskkärringar ifrån och hur passar dem in i all tradition av religion och tro? Jo, det har rötter i svensk folktro då man trodde på övernaturliga väsen och denna tro kom i konflikt med kristendomens intågande i Sverige. Folktro kallades för kätteri och just häxornas resor till Blåkulla eller Häcklefjäll var från början förknippade med dymmelonsdagen. Häxorna tog vägen genom skorstenen i det hus där de bodde med orden: ”far nu upp och ned och ända till helvetet”. När de anlände till Blåkulla väntade djävulen på dem och där ägnade de sig åt diverse orgier tills det var dags att återvända hem. Vill du läsa mer om häxor och folktro, är denna fakta hämtad från Kalmar läns museum Påskkärringarna i folktron.


Då har jag nog bara en sak till att berätta om påsken och det är varför vi äter ägg och ritar påskharar och kycklingar?

På forumet Bibelfrågan kan man läsa att äggen är i folktron en fruktbarhetssymbol och på våren hyllade man naturligtvis livet och solen som fick allt att växa. Äggen har på detta vis spelat stor roll i alla tider och i regioner som har haft någon som helst soldyrkan. De återkommer i de forntida babyloniska riterna, i Egypten och i Orienten där man trodde på gudinnan Ishtar eller Astarte som föddes ur det ägg som föll ner vid Eufrat från himlen, och även de gamla druiderna (keltiska präster och siare i det gamla Gallien och Britannien) bar ägg som heliga emblem. Lika så är det med hararna och kaninerna, du känner väl igen det gamla talesättet att "föröka sig som kaniner"? Fruktbarhetsdjur som hyllar livet!

Slutligen kan jag säga att jag inte direkt firar påsken men det tror jag ni alla har förstått efter detta inlägget. Men jag hoppas att ni alla får en bra påsk, oavsett om ni firar judarnas utträde och frihet från Egypten, Jesu uppståndelse, om ni flyger till Blåkulla eller om ni bara är glada för lite ledighet och/eller har en trevlig helg med familj och vänner.

Grattis och Lyckönskningar

1:a maj togs motionen om könsneutrala äktenskap i kraft, GRATTIS till alla hbt-personer som tror på gud och vill gifta sig i kyrkan. Jag har ett öppet sinne men är osäker på om jag vill gifta mig och om jag vill gifta mig i kyrkan...

Kyrkan som inte direkt är känd för att utveckla sina övertygelser om vad som är rätt och fel. Både historiskt och än idag läser vi om präster som överträder sin maktposition, och det är enligt mig också kärnan i frågan. Makten om vad som är i majoritet och normbetingat i samhället. Förändringar kommer alltid att skrämma människan, då människan mår bäst av kontinuitet, regler och gränser. Samtidigt säger hjärnforskningen att utmaning för hjärnan är att utsätta den för främmande händelser och erfarenheter, det är endast då som hjärnan utvecklas och vi kan utvecklas som människa.

Så det är ju lyckosamt att detta regeringsbeslut sätter kyrkan i biktstolen och att de nu äntligen måste ta ställning för sin tro på kärleken och inte det heterosexuella äktenskapet, som ju historiskt inte varit en grönblommig äng i vårens första solsken. Jag ställer mig frågan varför man överhuvudtaget vill ta del i detta gömställe för ojämlikhet, psykisk misshandel och " vi håller detta inom familjen", så att vi inte behöver skämmas inför dom, dvs. samhället utanför hemmets fyra väggar.

Jag välkomnar även jämställdheten i man-man och kvinna-kvinna, i ett traditionellt exempel, så petigt som att man säger grattis till brudgummen och lyckönskningar till bruden. Detta lär ju inte hända i könsneutrala äktenskap, känner mig redan avis men jag lovar inte ett dugg missunnsam. Slit äktenskapet med hälsan, jag är skeptisk!