Adventskonsert

Hade äran att bli tillfrågad av en kollega om jag ville gå på Adventskonsert och jag tackade jag. Adventskonserten i Blå hallen på Stockholms Stadshus igår var ljuvlig.

Den enda gången jag sett Blå hallen är på tv, när det är Nobelfest och man ser alla kungligheter, viktiga personer i historien och så klart all serveringspersonal och man sitter på helspänn och hoppas i sin tysthet att någon ska trilla.. Opps, så klart att man inte vill... Och nu satt man där i denna stora makalösa sal. WOW! Enligt Stockholm Stads hemsida var tanken var att salen skulle bli blå, men arkitekten ändrade sig och behöll det röda teglet. Men vid det laget var namnet Blå hallen så etablerat att man behöll namnet.


I Blå hallen finns också en av Nordeuropas största orglar med cirka 10 000 pipor och 135 stämmor. Och vilket ljud det finns i denna sal, underbar akustik. Otroligt pampigt när organisten Mats Ericson spelade och körerna sjöng. Fyra körer som gör denna kväll möjlig, Stockholm Singers, Kammarkören Svenska Röster, Stockholm Musikgymnasiums Kammarkör och Kör från Stockholms Musikgymnasium. Vilka röster i dessa körer, man fick gåshud när sopranerna sjöng ut i höga toner med basrösterna som en motpol och altrösterna som fyllde ut och höjde sångerna till taket. Körerna utnyttjade salen genom att i slutet ställa sig runt publiken längs väggarna, och uppe på balkongen, vilket jag försått är tradition på advetskonserterna. På detta sätt blev musiken i stereo och man kunde urskilja stämmorna och höra detaljerna i sångerna.

Underbar konsert och det enda som man kanske skulle kunna säga som kritik är väl att solisterna Josefin Nygren och Michael Blomqvist gjorde inget större intryck. Josefins röst var vacker men späd och fyllde inte ut denna underbara sal med sin röst och det var synd att O helga natt inte framfördes som en klassisk version av Michael. Den görs bättre av en manlig ensam röst som i sin enkelhet gör den så vacker. Något som däremot var kul och spännande var jazzversionern av Wexford Carol som framfördes av Joakim Holgerssons Little Big Band.

Jag är glad att jag fick börja årets julmånad (ja, nästan i alla fall) med en adventskonsert som sätter stämningen inför julen, en konsert som förstod balansen mellan tradition och nyskapande och att jag fick chansen att besöka denna historiska och pampiga sal, Blå hallen.


Foto: Habanera Produktion AB

Utanmyrens vårfrost

Man kan inte alltid läsa bra böcker och två av dessa är Utanmyr av Sofia Nordin och Vårfrost av Anna Ehn.

Utanmyr handlar om en Johanna som kommer ny till ett kollektiv på landet. Hon känner sig varmt välkommen i kollektivet och hon börjar trivas med lugnet och skogen. Men efter ett tag börjar hon ana att allt inte står riktigt till, på våningssängen över henne står ett namn inristat och när hon frågar uppstår det spänningar och tysthet bland de andra. Detta är upptakten till hemligheter och outredda händelser som hänt i kollektivet i det förflutna.

Vårfrost är en bok som handlar om anorexia, vad är det som påverkar en tjej till att börja räkna kalorier? Klara är tolv och tävlingssimmar, boken är skriven ur hennes perspektiv och man får läsa om pressen att prestera.

Två böcker som jag vill tycka om dem, eftersom ämnena är intressanta. Jag hade hoppats att de vore något att rekommendera till eleverna. Men jag fastnar inte alls, båda böckerna är långsamma i sin intrig och man tappar intresset efter ett tag. Jag slutade läsa och sedan läste jag de sista kapitlen innan jag gav upp böckerna helt. Trist, men man kan ju inte gilla allt.

Höstsonaten

Har varit och sett min första Ingmar Bergman pjäs och det råkade bli Höstsonaten. Den började skrivas 1976 och hade filmpremiär 1978. För första gången sätts den upp på den svenska teaterscenen och det är Stefan Larsson som utmanar med regin. Men det gör han lysande, tycker jag, han fångar stämningarnas variationer precis som han gjorde i Måsen som också satts upp av Dramaten. De två huvudrollerna spelas av Marie Göranzon som spelar modern Charlotte och Maria Bonnevie som spelar dottern Eva. Höstsonaten handlar om:

Eva får besök av sin mor Charlotte, som är en känd konsertpianist. Trots försök att hålla god min och vara glad att ses efter att varit i från varandra i sju år, kommer det fram att Charlotte aldrig har funnits till för Eva eller för hennes yngre syster Helena. Efter en lång natt av anklagelser och utbrott av förtryckta känslor kommer mor och dotter fram till en sorts försoning.

Foto: Sören Vilks

Trots att Bergman själv lär ha medgivit att han inte borrade tillräckligt djupt håller jag absolut inte med DNs recensent Leif Zern, jag tyckte det var en bra uppsättningen. Den framhåller det eviga och oföränderliga perspektivet av ett barns upplevelser av sin barndom. En vinkel som är svår att övervinna eftersom det är en verklighet som både etsar sig fast och som påverkar hela ens liv och allt och alla man har omkring sig. Det är en slitande och frustrerande pjäs men också en pjäs om förlåtelse och förståelse för det som varit och kampen att kämpa vidare för sin familj och dem man älskar. Kan inte leva med dem, men heller inte utan dem.

After Dark

Så kom äntligen kvällen, som vi bokat för att gå och se After Dark. Jag har i många år tänkt att jag skulle gå och se dem i Malmö, men nu blev det på Tyrol i Stockholm i stället. Vi var där och käkade först, jag åt en god meny med laxrullar till förrätt, oxfilé till huvudrätt och Semifreddo till efterrätt.

Showen var makalös glittrande med Christer Lindarw och Babsan :) Kan det blir mer gala? Nej, jag tror inte det. Pikarna flög mellan divorna och det skämtas om både kungafamilj, Fredrik Reinfelt till Bonde söker fru, eller ska jag skriva dräng... Det senare var extra roligt eftersom, Niklas pojkvän, Fredrik faktiskt var med i dem första avsnitten och kunde lätt utröna vem som var vem av de fem killarna på scen. Hahaha!

All musik var i schlagerns ådra och skrivs om och görs parodi på. Och eftersom artisterna i fråga måste godkänna att de använder deras musik har ju vissa artister mer humor än andra, det står helt fast. Vi skrattade mycket av tolkningar på Malena Ernman i duell med Caroline af Ugglas, Lili och Susie, BWO och så klart schlagerns Charlotte. Inte en vindpust av kära Carola, divan nr 1, hon skulle aldrig ge sådant tillstånd till nåt sånt här, vilket säger nåt om henne... Men vem behöver henne när vi har så många andra fantastiska artister att driva med :)

En fantastisk kväll med glädje och gott sällskap!

Foto: Peter Knutson

Flicka i gul regnjacka

-Jag är här, men ändå inte här

Denna existensiella pjäs om vår tillvaro här på jorden, är långsam, tyst mellan orden och en oerhörd eftertänksam pjäs. John Fosses författarskap porträtteras i denna specialskrivna Dramatenpjäs av Gunnel Lindblom.

Den handlar om sex personer som alla berör varandra i olika tider, relationer, och konstellationer. Vi lever i en värld, en social verklighet, utanför vårt eget perspektiv, där vi påverkar andra utan att vet hur, varför eller att vi gör det, överhuvudtaget. I pjäsen får vi se allas perspektiv, deras rädslor, mod och kärlek över händelser som fastnat i deras minnen.

Foto: Roger Stenberg

-Jag är här, jag har varit här länge, så ska det nog vara

Att leva, kan man gör på många olika sätt och pjäsens sex olika karaktärer har olika behov, krav och gränser i deras liv. Här finns mannen som näst intill kapitulerat inför det som händer i hans liv. Vi har kvinnan som vilset försöker hitta sig själv och meningen med livet. Mannen som förvirrad försöker att följa andras önskningar och vara någon annan till lags. Vi får också se den unga kvinnan som lever ett liv precis som hon önskar och som skapar oro, kaos och avundsjuka hos de andra. Hon kommer och går precis som hon vill:

-Hon gick, hon gick... Bara gick!

Jag tyckte mycket om denna avskalade föreställning, där allt rysch och pysch är borttaget. Skådespelarna agerar på och inom den nakna vita triangeln på scen. Samtalen avslöjar det som vi egentligen säger till varandra. Rädslan för ensamhet gör att vi skriker i tystnaden.

Höstlov: söndag

Flickan som lekte med elden, Stieg Larssons uppföljare. Jag älskade boken, tyckte den beskrev en dynamisk hård men emotionell kvinna. Filmen gav dock inga djupare intryck mer än att det är en ok bra svensk film. Noomi Rapace är bättre i första filmen, Män som hatar kvinnor, hon är i denna filmen endimensionell och platt och väcker inga känslor alls för personerna där hon i boken faktiskt visar en viss ödmjukhet inför, förutom scenen med fd vårdnadsförvaltaren Palmgren. Jag är dock positivt överraskad av Lena Endre som jag i första filmen inte alls tyckte passa in, men hon har anpassats till sin karaktär och filmen visar mer av hennes och Mikael Blomkvists relation, som jag känner igen från boken. Paolo Robertos roll tycker jag är en överskattad sekvens, vilket jag tyckte både i boken och såväl nu i filmen. Hans roll som han själv är plastig och stel, och jag tycker inte alls att han passar in i handlingen. Slutet är dock överraskande positiv, då jag anser att det är precis så jag upplevde läsningen. Som läsare har man ju en bild i fantasin och denna filmen är för mig visuellt bättre än förra, men båda saknar det djup i karaktärerna som gör att jag gillar böckerna.

Film koncentrerar sig på händelser och action, men i detta fall önskar jag att de hade satsat på karaktärernas dynamiska personligheter. Men jag antar att filmbolaget inte vågade satsa på den nivån. Jag antar att film är film och böcker är böcker. Det finns undantag men Stieg Larssons filmatiserade böcker är inte det. Men jag kommer att se tredje filmen också så klart, och det höjer betyget något, så nåt rätt har ju filmerna en regnig söndagseftermiddag som idag.

Foto ovan: Knut Koivisto/Nordisk Film

Höstlov: fredag, lördag

Efter ett par veckor med förkylning kunde jag äntligen åka ut till syrran och träffa senaste tillskottet: Lilla underbara Lova! Vad mer kan jag säga än att jag kunde inte låta bli att hålla henne i min famn och känna hennes värme mot mitt bröst. Så liten, ömtålig och söt som bara ett spädbarn kan vara.

Jag har under helgen uppdaterat min Facebook om Lova och jag får alltid så konstig reaktion när jag uttrycker mina känslor för barn. Personer från lite olika håll kommenterar då och då förvånat min barnkära attityd med att de inte trott att jag gillar barn, för att de antagligen vet om att jag inte vill ha några egna. Detta är för mig helt olika saker, bara för att jag inte vill ha barn har jag inga problem med dem, jag tycker vissa barn är helt fanastiska och de är de barn jag har en relation till. Mina syskonbarn och mina vänners barn kommer alltid ligga nära mitt hjärta.

En värme sprids med Lova vid mitt bröst. Så mysigt att sova och höra hennes hjärtslag. En Tintin, så liten, väntar i kylans höst. Jag kommer snart, och hälsar på, en lördagseftermiddag.

Detta leder mig till helgens andra fantastiska varelse och det är lilla Tintin, som är min kompis Helens dotter. Det har tagit lite tid för mig att komma ut till henne och hälsa på, men jag har avvaktat för att jag vet att det nästinpå varit öppet hus hos henne sedan Tintin föddes. Vi hade en jättetrevlig och lugn kväll med middag och Körslaget/Dansbandskampen. Tack Helen, för maten och en trevlig kväll!

Höstlov: teater

Stockholms Stadsteater sätter nu upp Puntila/Matti, ett folkspel av Bertolt Brechts och baserad på en berättelse av Hella Wuolijoki. Regin är av Alexander Mørk-Eidem, samma person som har regisserat den underbara föreställningen De tre musketörerna, men ack så olika uppsättningar av samma regissör kan vara. Puntila/Matti är trist jämförelsevis och jag har dessutom upptäckt att jag inte är speciellt förtjust i Dan Ekborg som spelar denna förmögna och försupna herren Puntila, som han däremot gör rätt bra, det får jag ge honom. På den goda sidan uppskattar jag mer och mer Fares Fares, när han här spelar Puntilas chaufför, som i ett svagt Puntila-dimma blir bortlovad till hans chefs dotter. Foto: Petra Hellberg

Höstlov: jobb

Det har varit en omväxlande arbetsvecka. Några dagar har jag slutat tidigare för att ta ut lite lästimmar, mest för att det varit lugnt på jobbet eftersom det inte varit några elever i skolan. Jag passade på att läsa lite ungdomsböcker som skolan har som klassuppsättningar. Jag ägnade en av kvällarna åt att läsa Go ask Alice av en anonym tjej.

Boken är i dagboksform och handlar om ett drogmissbruk som börjar harmlöst med en fest och inställningen att man måste ju testa för att veta. Tjejen kommer från en bra familj, med föräldrar som älskar sin dotter. Hon lever ett normalt tonårsliv, man får ta del av hennes tankar om familjen, killar och skolan. Det första ruset är förvirrande när hon blir överraskad på en fest med att leka "gömma nyckel", en lek som går ut på att sju av tio drycker är spetsade med LSD. Rusets lugn går snabbt över till rastlöshet, spänningen växlar mellan totalt utslagen till en jakt efter mer och till slut rymmer hon hemifrån och är helt nere i träsket. Det är en bra tonårsbok, man kommer lätt in i boken och den har många tänkvärda poänger som att vem som helst kan faktiskt blir beroende och utslagen i samhället. Omvärldens totala blindhet, men å andra sidan hur ska man upptäcka den när den är så långt ifrån ens egen verklighet? Dagboken är tjejens hopp och överlevnad, en kamp om att komma tillbaka till familjen, lyckan och verkligheten.

Förutom att veckans läsning har jag parrallellt jobbat inför tre projekt som har sin start nästa vecka. Jag har under ett par veckor arbetat fram ett underlag för informationssökning för eleverna. Projekt 1 baseras på DNs nutidsorientering och jag har utökat frågorna men följdfrågor om olika information som de ska leta fram utifrån svaren på frågorna. I veckan har jag finputsat det till en lektion som jag ska ha imorgon, måndag. Det ska bli kul!

Projekt 2 tar sin början på tisdag, vilket har lett mig ut på jakt. Jag har ju kunnat gå från jobbet på dagarna för att besöka både Sthlms stadsbiblioteket och Internationella biblioteket. Projektet går ut på att översätta berättelser från orginalspråk till svenska och dessa ska sedan sättas upp på skolan, så att de andra eleverna ska kunna ta del av deras kultur under en kommande Läsvecka som vi planerar att ha på skolan i februari. Klassen vars elever talar främst somali, med några undantag som pratar arabiska, fann jag det lättare att hitta somaliska berättelser som är översatta till svenska än arabiska, som är ett jättestort litterärt språk. Det visar sig finnas mycket svenskt översatt till arabiska men icke tvärtom, vilket är en skam tycker jag. Det slutade med att vi fick kompromissa lite och använda de turkiska berättelserna om Nasreddin Hodja som även finns på arabiskan och är översatta till svenska. Jag fick fantastisk hjälp från mina kolleger på Internationella biblioteket, tack!

Sista projektet som upptagit min vecka är att leta fram fakta om olika musikstilar kopplat till dess ungdomskultur, från 1950-1990, och detta tillsammans med musikindustrins utveckling. Jag upptäckte att det finns hur mycket om olika musikstilar iform av musikfiler, recensioner av plattor och biografier av musiker men att hitta kvalitativ historia om de olika musikgenrerna var lite knepigare. Jag kontaktade Svenskt rockarkiv och fick både tips på avhandlingar och en etnolog som specialiserat sig på musikungdomskultur, vilket ledde mig till Statens musikbibliotek. Passade även på att låna till mig lite musikböcker när jag ändå var på Stadsbiblioteket.

En lugn höstlovsvecka på jobbet!