Earth Hour

I lördags slog världen ett slag för klimatet i manifestationen Earth Hour mellan halv nio och halv tio på kvällen. Enligt DN deltog 3988 städer i 88 länder i manifestationen som arrangerades av Världsnaturfonden WWF. Bara i Sverige hade fler än 400 organisationer, 650 skolor och 1400 företag anmält sig. Idén med Earth Hour väckte i Sidney för två år sedan, skriver SvD, men inte med tanken att manifestationen ska spara energi, utan istället vill Världsnaturfonden skicka en tydlig signal till världens makthavare. Det är dags att prioritera klimatfrågan!

Förra året tände jag ljus nästan varje kväll, men detta året har det varit sämre med den mysfaktorn. Jag påmindes i lördags om hur trevligt det var och hur mycket levande ljus faktiskt lyser upp i mörkret. När jag satt och tänkte på hur denna symboliska aktion faktiskt gav en medveten tanke och reflektion över min energiförbrukning i mitt fall, tyckte jag det var trist att Stockholm Stad inte förstod denna meningsfullhet, då de avstod från att vara med under denna timmen.

Per Ankarsjö hävdade i Tv4 Godmorgon att det fanns viktigare och effektivare aktioner som var mer värda att sätta i fokus och arbeta för, exempel att Stockholm bidrar genom att byta till energisnåla lampor och andra mer långvariga projekt. Detta är ju bra, men jag tror inte att detta görs mellan halv nio och halv tio en lördagkväll. Han refererar till Earth Hour som en green wash, ett meningslöst jippo, som får folk att tror att bara för att de medverkar i denna symboliska handling, så kommer de ha inställningen att nu har jag gjort mitt för klimatet. Jag blir rädd för hans cyniska folktro. Att han tror att vi är såå dumma. Självklart ska man arbeta för klimatet och miljön alla dagar om året och i lördags var det Earth Hour som stod på dagens agenda, enligt mig.

Slumdog Millionaire

Självklart har jag nu även sett Slumdog Millionaire, i mitt marathon av biofilmer på sistone. Och eftersom jag är för lat att skriva handlingen med egna ord, lånar jag dessa av Filmtipset:

Jamal Malik, en 18-årig föräldralös kille från Bombays slumområden, är bara en fråga ifrån att vinna 20 miljoner rupier i den indiska tv-versionen av"Vem vill bli miljonär?". Men när programmet tar paus arresteras han, misstänkt för fusk. Ingen tror att han, en pojke från slummen, ska veta de rätta svaren. Desperat försöker Jamal bevisa sin oskuld och för varje fråga kommer det fram en fascinerande historia om hans liv på gatorna, om människorna som korsat hans väg och, inte minst, historien om Latika, flickan han älskat och förlorat.

Filmen, som är baserad på Vikas Swarups bok Q and A, går i Harlekeins kärlekstecken med indisk Bollywoodstil. En fotografisk miljöskildring, som förstärks av bakgrundsljudet från stadens buller och folk som lever i Bombays fattighet och barns utsatthet och överlevnad. En stark otäck samhällsskildring förpackat i Bollywoodsgenrens rosa skimmer. Jag antar att denna genre är en överlevnads- och verklighetsflykt-baserad nödvändighet i ett så fattigt land som Indien. Om man inte har drömmar och hopp, kan man lika gärna ge upp. Det finns en klassresa i filmen, där vänners vägar går isär men där kärleken består. Jag tyckte bra om filmen, den är helt klart sevärd!

Den bortlämnade flickan

Detta är en varm bok om författarens, Kathy Harrison, egna erfarenheter av barn som kommer och går i hennes stora familj. Hur barnen gör intryck och avtryck i familjens dynamik och dessa barns behov av struktur, regler och förståelse angående sitt korta men ofta destruktiva förflutna. Bokens fokus ligger på en mycket speciell flicka, vars namn är Daisy, hon kommer till familjen när hon är fem år gammal och det tycks inte finns några social problem i hennes bakgrund, men av någon anledning klarar inte hennes mamma av hennes utbrott och beteende och lämnar därför bort henne till fostervård. Men något har hänt och under bokens gång avslöjas en tragisk historia som berör familjen och en själv som läsare.

Författaren som tidigare även har gett ut boken De bortglömda barnen, har under tretton år haft ett hundratal fosterbarn som passerat hennes hem, från några dagar till flera år. Hon även adopterat tre barn och tillsammans med hennes egna tre är familjen en unik samling personer som varje dag kämpar i vardagens bestyr. (Foto nedan: Stewart Cairns, The New York Times)

Bitterfittan

Mitt år har haft en ensam början och därför är jag extra glad att jag haft en bra kulturboost. Många bra filmer som går på bio, jag tänker främst på Milk, men även Changeling och Revolutionary Road, och många bra teateruppsättningar, Fem gånger gud på Stadsteatern och den helt fantastiska Medealand på Dramaten.

Nu har det hänt igen, baserad på boken av Maria Sveland sätter Stadsteatern upp Bitterfittan. Luras inte av titeln, detta är inte ett militant feministaktion, detta är en varm och rolig pjäs med utgångspunkt i en kvinnas tankar, längtan och drömmar om livet och kärlek. Självklart blir livet inte riktigt som Barbie och Kens, varav det är lätt att bli just bitterfittig.

Marie Persson Hedenius som dramatiserar denna resa till Tönt-Teneriffa har gjort ett fantastiskt jobb. I rollen som Sara finns Anna Lyons, med ett fantastiskt kroppsspråk och ansiktsuttryck är hon förträffligt vad gäller tidpunkten för att sätta poänger i historien som behöver förstärkas. Hon vet var hon ska släppa loss för att skapa dynamik i huvudkaraktären och hennes tekniska framträdande med ljud och röster gör pjäsen både komisk och lättare att följa i handlingens tvära avbrott från minnen av barndomen, första veckorna som mamma till att observera den kukrosa damen med alkoliserade läppar i restaurangen på Teneriffa.

Jag rekommenderar alla att se denna men den går ju bara en vecka till på Stadsteatern i Stockholm. Eftersom pjäsen utgår från en kvinnas perspektiv vore det kul att diskutera uppsättningen med en man, för att få synpunkter på vad en mans drömmar och tankar om livet är och hur de upplever och reagerar på kvinnans liv och vardag i pjäsen. Detta är så nära sanningen av en kvinnas liv som du kan komma, anser jag, oavsett om vi kvinnor bekräftar eller nekar till att det är så.. En varm, komisk, reflekterade, överlevande tillvaro och självklart mer eller mindre bitterfittig.

La voix

Jag kan inte säga att jag varit speciellt intresserad av årets veckor av Melodifestivalen, även om jag när jag haft tid sett delfinalerna. Men igår var vi först på genrepet i Globen, för att senare på kvällen se finalen på tv. Och fy, vad spännande det var! Årets startfält var så jämt och man visste verkligen inte hur det skulle sluta. Min personliga favorit var Caroline af Ugglas, just för att den var udda och för att Caroline är så kompromisslös i sin person. Däremot röstade jag på Sarah Dawn Finer. Jag gillade också Heats bidrag jättemycket, men det är väl så när man har växt upp med 80-tals rocken med Europe, Metallica och Def Leppard. Mina vänner trodde på de förhandstippade Malena Ernman och Caroline af Ugglas, men de röstade även på Sarah. Jag är därmot glad att inte Måns vann, tycker att han har tagit ut vinsten i förhand och då förtjänar man inte att vinna. Själv är jag inte så förtjust i La Voix men jag tror med stor sannolikhet att den har bättre chans i ESC än Snälla, snälla, snälla. Jag gillar dock operagenren och jag röstade förra året på Thérèse Andersson som tyvärr inte kom till finalen.

Så nu önskar jag Malena Ernman lycka till och det ska bli spännande att se hur långt ett operabidrag kan ta sig i ESC! Lycka till!

Tusen strålande solar

Äntligen har jag tagit mig tid till att läsa Khaled Hosseinis bok Tusen strålande solar, och det var inte en dag för tidigt. Skulle verkligen läst den tidigare, men som man säger, den som väntar på nåt gott väntar alldeles för länge. Så har du inte läst den, LÄS DEN!!

Boken utspelar sig i Afghanistan, där två flickor, Mariam och Laila, växer upp i helt olika miljöer och uppfostringsmetoder. De två kvinnor som även också tillhör olika generationer, möts då de blir bortgifta med samma man. I en miljö av våld inom husets väggar som väl som utanför hemmet, hittar de två kvinnorna en trygghet i varandras sällskap och de blir som systrar för varandra som uthärdar det ständigt upptrappade våldet...

Av denna inblick i Afghanistans samhällsutveckling får man en bättre bild av den skräck som finns i allas medvetande och hur kvinnan blir offer för makttröstande och svaga män. En bok fylld av kärlek, människans kämpande för överlevnad och hur makt och svaghet kan förgöra allt utom hjärtats innersta sanning.

Internationella kvinnodagen

Feminist som man är, kan man ju inte låta denna dagen gå förbi utan att skriva en rad, och det är mycket man skulle kunna säga om kvinnans situation i historien och i världen idag. Men det skulle inte få plats här.

Två läger finns: De som tycker att dagen inte ska firas, då det finns så mycket kvar att kämpa för och att vi inte har kommit så långt att det är något att fira än. Sen finns de dom som tycker att dagen ska finnas för att fira de kvinnorättigheter som vi faktiskt har och kämpat för, exempelvis rösträtten.

Som ung är det lätt att glömma det som vi har idag, som den äldre generationen kämpat för att få. Det är lätt säga att vi har mycket kvar att jobba på och att vi inte har kommit så långt i jämställdhetsfrågan, när vi ännu inte har lika lön för lika arbete. Detta är givetvis sant, men det jag inte vet, är hur det var att inte vara myndig utan en man, att inte ha rösträtt, att inte kunna kräva respekt för den jag är etc etc. Jag är stolt över att vara kvinna, oavsett allt elände och trots att jag, om jag hade ett val, skulle vilja återfödas som man. Jag tror ändå att det är lättare att vara man, även om dem också har sina problem och sina normaliserade fördomar att leva upp till.

Utan denna kvinnodag hade vi inte haft diskussionen om kvinnans rätt att fira eller inte, vi hade kanske inte haft diskussionen med vänner och bekanta, vi hade kanske inte ens reflekterat på ett medvetet plan över kvinnas utveckling och kvinnors rättigheter, om vi inte vore militanta feminister. Tack för att ni finns, det gör vår syn på feminism mer självklar och mer trovärdig i världens patriarkaliska synsätt. Jag tycker att det är typiskt kvinnligt att se saker negativt utan att glädjas över de framsteg man gjort. Allt kan alltid vara bättre! Vissa tycker att om vi vore jämställda, skulle vi inte behöva en internationell kvinnodag, och det är också sant, men så ser inte världen ut. Det är tryggt att klaga på sånt som man inte kan ändra på.

Men jag förstår inte varför man ska klaga över något man fått, som faktiskt är något personer har kämpat för att få annars hade vi väl inte haft denna dagen? Ser man det så, borde vi egentligen inte fira någonting, inte födelsedag, julafton, nyår, midsommar och alla andra dagar som vi fått, utan att ha kämpat och uppnått nåt. Så varför har vi så svårt att ta emot, tacka och bara vara glada. Att vi kvinnor är värda att firas, skämas bort och ha en dag då vi kan radera städning, disk, matlagning, maria/madonnan-komplex, stress, ja vad som nu än är kvinnligt orättvist i ditt liv? Och har du inget, utan är en kvinna som lever jämställt, har en bra lön, har en bra partner, normalt inte bryr dig om husgöra, så fira det!! Varför ska vi klaga när vi kan ta fram skumpan och vara glada. Är det så svårt, är det kanske det som kvinnodagen ska handla om? Kvinnodagen finns kanske för att vi kvinnor måste lära oss att vara tacksamma också för det vi uppnår och har, istället för det eviga klagandet och att alltid tänka över de eviga orättvisor som finns, det gör vi ju jämt ändå.

Fira eller inte fira? Det är klart vi ska fira!!

Män som hatar kvinnor

Hade egentligen bestämt mig för att inte se den omtalade filmen Män som hatar kvinnor, men blev utbjuden och sa ja ändå. Handlingen lite kort för de personer som inte läst boken: Journalisten Mikael "Kalle" Blomkvist har precis blivit dömd till fängelse för förtal när Henrik Vanger, tidigare en av landets främsta industriledare, erbjuder honom att undersöka ett försvinnande inom familjen. Samtidigt blir Lisbeth Salander, en ung egensinnig tjej, inblandad och intresserad av Mikael Blomkvist, som person och det uppdrag han har framför sig. Hennes nyfikenhet som enastående researcher och en av landets främsta hackers gräver de tillsammans fram hemligheter i familjen Vangers förflutna.

Jag har motsträviga känslor för filmen, kanske är det för att jag gillar böckerna så mycket. För även om den är bra, underhållande och välgjord, tycker jag den känns platt och inte alls så speciell som när man läser boken. Jag stör mig inte så mycket på ändringar vad gäller detaljer i handlingen, som de karaktärsdrag som de tagit bort hos Mikael Blomkvist, spelad av Michael ­Nyqvist som för övrigt gör en bra roll. Imponerande är min nya favoritskådespelerska Noomi Rapace, och hon är ännu bättre live som Medea på Elverket. Hon gör Lisbeth Salander lika komplicerad och integritetsbunden som i boken, och Lisbeth är ingen lätt person att ha att göra med. (foto nedan : Ricky Molloy/Aftonbladet)


Tycker att genusperspektivet mellan Lisbeth, Mikael och Erika är mycket speciellt i boken och den aspekten har dem helt tagit bort i filmen. Denna snedfördelning gör deras förhållande i filmen inte alls lika jämställt, och det stör mig. Men filmen kommer säkerligen att ses av nästan lika många som läst boken och det förtjänar den också. Det unnar jag Noomi Rapace.

Milk

Har nog sett fler biofilmer iår än jag gjorde hela förra året, känns det som.. men det är kul och det har varit bra filmer som jag sett. Milk är den bästa hittills! Jag unnar Sean Penn sin Oscarsstatyett.

"My name is Harvey Milk and I am here to recruit you."

Filmen handlar om den förste öppet homosexuelle mannen Harvey Milk i USA. I en homofobisk värld, på 70-talet, fylld av hatbrott och där homosexualitet är ett brott ger sig Harvey in i politiken och slåss för dem homosexuellas rättigheter att behålla sin jobb och sina bostäder trots sin sexuella läggning.

Den dokumentära känslan ökas av att fascinerande arkivfilmer vävs in, man får se svartvita scener där polisen gör rassia på barer för homosexuella och männen försöker förtvivlat dölja sina ansiken medan de slussas in i polisbussar. Man får se teve-intervjuer med en bildskön Anita Bryant, den kristna fundamentalistens främsta galjons­figur och andra aktiva politiker och kända personer som uttalar sig om denna "sjukdom". Man får också se reportage från den första Gay freedom parade 1978, samma år som regnbågsflaggan syns i dessa sammanhang.

Milk är en otrolig dokumentär, som känns äkta i alla dess aspekter, det känns som om du är där och upplever kampen för ett liv utan fruktan. Samtidigt ställs man inför ett skrämmande faktum, filmen känns gammal, som om det var jättelänge sedan denna kamp utspelades, men när jag kom ut från biografen, då insåg jag plötsligt att vi har ju inte kommit så långt i kampen om mänskliga rättigheter. Visst är homosexualitet inte längre brottsligt, men det är fortfarande ett skällsord, det sker hatbrott världen över och det är fortfarande personer som förlorar sina familj pga av sin sexualitet.

Maria Larsson

Maria Larssons eviga ögonblick är en vacker och realistisk film med mycket vardagsglädje i, som utspelas i början på 1900-talet. Maria (Maria Heiskanen) är gift med diversearbetaren Sigfrid Larsson (Mikael Persbrandt) som är en hårt arbetande familjeförsörjare, kvinnokarl och periodvis alkoholmissbrukare.

Maria vinner en dag en kamera som förändrar hennes liv. Hon börjar se världen med helt nya ögon via kamerans lins, bilder som ska vara i evighet medan allt annat förgås. Fattigdom och utveckling, vardagsglädje och krigsutbrott, ett helt samhälle i förvandling. Filmen är baserad på boken Att människan levde av Agneta Ulfsäter-Troell och regisserad av Jan Troell. Historien berättas genom Maja, som är ett av parets sju barn. Detta gör berättelsen ännu mer trovärdig, då man ser relationen mellan föräldrarna förändras och utvecklas och hur kameran ändrar mammans liv till ett liv med mening, glädje och självförtroende.

Mikael Persbrandt förvånar i rollen som pappan, vilket är en mycket dynamisk roll. Han spelar fortfarande ett riktigt svin, som han alltid gör, men arrogansen är borta och man känner fattigdomens frustration och den tomhet som befinner sig i den förlorade mannens roll som familjeförsörjare. Kan rekommendera filmen en lat söndag med lite gott snacks till.