Snabba Cash

I november 2008 hade jag precis läst Snabba cash och jag var överraskad hur bra den var, som en skål lördagsgodis. Jag skrev om karaktärernas dynamik och balansen mellan Stockholms glamour och undervärld. Två år senare går den upp på biograferna, och blir lika hyllad som böckerna. Jag höjer mitt ena ögonbryn och tänker skeptiskt... Hmm, är detta en underhållningsfilm eller är den verkligen så bra som boken? Är det lilla subtila i karaktärerna så pass tydligt i filmen, det som gör boken levande och överraskande? Svaret är Ja.


Stor eloge till regissören Daniél Espinosa som tagit vara på det mest innehållsrika i boken, det som gör att boken inte bara är en gangsterroman i mängdem. Till och med DNs recension är tydligt positiv, medan SvD är lite mer tillbakadragen, men Malena Jansson, SvD, skriver till slut: "...onekligen skönt att slippa dialog ibland, skönt med en film som litar på det visuella berättandets kraft. Och som törs göra publiken besviken på rätt sätt." Jag kan inte mer än hålla med, det är alltid svårt att göra film av en bok, det ändras och modifieras och allt blir inte som man minns det, men Snabba cash gör att man glömmer intrigen och fokuserar på människorna och stämningen, både i känslorna och i miljön. Espinosa gör med filmen som Lapidus gör med det skrivna orden, han låter det osynliga spela ut sin egen roll.

True Blood

Hela hösten har det pratats om serien True Blood, men jag missade, som vanligt, som jag brukar, allt som är värt att ses. Så när jag var hos min vän i julas och han erbjöd mig de två första säsongerna, kunde jag inte motstå. Och oj, vad man blir hooked, även om jag nog skulle kunna bli det vilken serien det än handlar om, ser man ca 20 timmar nästan i sträck, blir man hooked oavsett om man vill eller inte. Så nu väntar jag blodstörstigt efter tredje säsongen som spelas in just nu och kommer ha säsongspremiär i sommar.

Serien utspelar sig i den fiktiva småstaden Bon Temps i amerikanska södern, i en tid där vampyrer lever sida vid sida med människor, efter att en japansk forskare lyckats framställa ett syntetiskt blod som säljs under varumärket "Tru Blood". De vill leva i samförstånd med vanliga människor, vilket hörsammats och gett dem samma lagstadgande rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Detta trotsas så klart av många människor ser på vampyrer med skepsis och rädsla. Servitrisen Sookie Stackhouse, som även har förmågan att höra andras tankar, förälskar sig i den 173-årige vampyren Bill Compton vilket får henne att framstå som ännu mer avvikande än tidigare.

I väntan på sommaren, och allt prat om serien av eleverna, köpte jag så klart in serien om Sookie Stackhouse till jobbet. Och för första gången tar jag hem första boken istället för att erbjuda eleverna den först, jag bortförklarar det genom att jag ser det som en arbetsförmån :O och med elevernas samtycke har jag inte lika mycket dåligt samvete... Nu är första boken utläst och jag är nyfiken på andra delen.

Böckerna följer endast Sookies perspektiv och den är inte alls som filmerna, alla Sookies scener är med, men de utspelar sig inte alls likadant. Så böckerna är faktiskt roliga att läsa, inte alls en besvikelse som det kan bli när filmer är gjorda på böcker. För att citera en av många många bokbloggar kommer här en som jag håller med, den är från en tjej som heter Paula: "Böckerna är helt berättade från Sookies perspektiv, som om hon berättade historien för läsaren, men i tv-versionen har regissören valt att även visa scener där Sookie inte är med. Detta betyder att Sam och Jason har större roller i tv-serien än i böckerna /.../ De förändringar som gjorts är i de flesta fall till det bättre, tv-serien är betydligt mer omväxlande och intressant än om vi enbart följt Sookie till och från arbetet, men det är förändringar som krävts vid översättningen från bok till tv, inte någon kritik mot boken. Tvärtom är just första-persons-perspektivet i boken det som gör bokserien så underbar."

Scener ur ett äktenskap

Årets första teaterföreställning blev Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Dramatens Lilla scen, i regi av Stefan Larsson. Efter stora förväntningar då det var lite meck att skaffa biljetter eftersom de tog slut fortare än fort. Jag låg på och ringde biljettkassan varje dag i en vecka i höstas innan jag fick två platser.

På jobbet suckade mina kolleger när jag sa att jag skulle se den och såg fram emot att se den, det enda ord de kunde beskriva sin känsla var: Ångest! Jag började bli lite orolig....tänk om den var riktigt tung. Det har ju hänt tidigare och varje gång tänker jag på Becketts I väntan på Godot, vilket för mig är ångest. Men recensionerna för Scener ur ett äktenskap har varit bra, även om de alla har referenser till en miniserie som gått på tv (1973) och som jag inte alls har sett och kan därför inte göra samma referenser i jämförandet med skådespeleriet.

Föreställningen handlar om Johan och Marianne som till synes har det perfekta äktenskapet, men när man skrapar på ytan är det bara för perfekt. Efter en kväll på teatern och pjäsen Ett Dockhem (vad annars?) anar man en spricka som går djup i deras relation och som de i samförstånd inte vill undersöka utan lägger mattan på istället. Men till slut fungerar inte deras tystnad längre och Johan meddelar att han blivit kär i en annan kvinna. Ensam och förödmjukad försöker Marianne att leva vidare, att överleva smärtan. De få möten som följer är smärtsamma och bittra, men där finns även en attraktion av tryggheten att få vara nära varandra igen.


Jag var upprymd när jag gick från teater, den var så bra!
Jag förstår inte mina kollegers uttryck av ångest, är det för rädslan för äktenskapets misslyckande eller är det för att det är igenkännbart? Själv upplevde jag nästan katharsis, hela första akten var som ett upprepande av mitt förra förhållande, vilken nästan gav pjäsen en terapeutisk upplevelse. Det i sig skulle ju kunna varit ångestframkallande, men det var det inte, jag tyckte att pjäsen blev så mycket bättre istället. Jag insåg också att jag gillar Stefan Larssons uppsättningar, i alla fall de jag sett, Höstsonaten och Måsen är de två närmaste som jag kommer ihåg väl och som jag också gillade mycket.

Gott nytt år

och god fortsättning!

Efter en underbar jul hemma i Skåne med familj och vänner, tog jag tåget upp till Stockholm igen och denna gången gick resan väldigt smidigt. Det var inte ens försenat, tack och lov :)

Två dagar före nyår fick jag dock ett sms av min kompis, där det stod att det blir nog ingen nyårsfest med hennes killes kompisar i år och om jag hade någon annan fest att gå till så skulle jag tacka ja till den. DET HADE JAG SÅ KLART INTE! Däremot hade jag en killer-klänning, som bara var så snygg och som jag köpt till nyår. Så här stod jag med en snygg klänning men ingen fest, grrr... Satans skit!

Jakten började, och jag ringde runt men alla hade ju så klart sin nyår planerad med sittningar, parmiddagar och familjefester. Min syster, älskade syster, erbjöd sig så klart, att jag gärna fick vara med dem och det är jag tacksam för och hade gärna åkt dit om jag inte varit så besviken och redo för en riktig partaj-fest. Jag fick dock napp till slut hos Nyårsakuten Anders som också bor i Jakan, fick följa med honom till en kompis kompis... Det var trevligt och nyåret blev ok, men jag var hemma till tolvslaget och sov vid ett-halv två-tiden.

Jag hoppas alla ni därute har det bra och hade ett killer-partaj-nyår, nu är det 2010!