De utstötta

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur 2004 blev det mycket debatterat. Hon skriver samhällskritiskt och överdrivet. Motivationen löd: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.

De utstötta börjar med att fyra ungdomar misshandlar och rånar en man brutalt. Efter denna händelse får man följa var och en av ungdomarna hem och man får en insyn över deras familjeliv och hur deras relationer till varandra ser ut. Sista kapitlet i boken är lika brutalt som det första. Däremellan är det dock rena sömnpillret, händer ingenting. Ett enda språkligt lidande där motsatser möter varandra med olycklig och ouppnåelig kärlek. Hennes musikaliska flöde är monotont och långtråkigt, även om det svagt finns något i karaktärerna som lockar de sociala klasstillhörigheterna samman. Absurt och överdrivet speglar hon samtiden på ett brutalt men ärligt sätt som man helst inte vill erkänna sanningshalten i. Och jag tror att det är därför som många har förundrats varför hon fick priset. I en intervju med Aftonbladet säger hon: "Med patetiska anklagelser kommer man ingen vart. Det bästa botemedlet är att överdriva verkligheten tills den blir grotesk."


Jag har försökt några gånger att läsa våra nobelpristagare och jag måste tyvärr säga att inte heller denna bok lockade till mer läslust. Kanske är jag för ung för att förstå dessa prisbelönta författare och deras sätt att skriva. Men jag tänker i alla fall inte ge upp, men det tar väl ett tag till innan jag ger mig på det igen...

Veckans trevligheter

Studentveckan har passerat och det är med saknad som jag tar förväl av de första treorna som varit mina stammisar i biblioteket. ES3 började på Hässelby gymnasium när jag började och de gav C-huset liv och de utsmyckade biblioteket med konstverk som verkligen lyfte upp min arbetsplats. Jag kommer alltid minnas dem och för att de gav mig mina första avslutningsblommor, som jag absolut inte var beredd på. M var en glad kille som spenderade många timmar i biblioteket och höll mig sällskap när det var tomt på elever och jag kände mig ensam. Vi hade många trevliga filosofiska diskussioner och i onsdags fick jag kakor, jag hoppas han stannar på den goda sida. En person till som betytt mycket är N, som slutade och ska börja på en annan skola i höst. Jag hoppas att hon stannar stark och att hon hittar en partner och kärlek som ser hur fantastisk hon är, så hon slipper smyga med sin kärlek i hemlighet. Jag är ledsen för att jag aldrig fick chansen att säga hej då! Jag hoppas jag träffar henne igen i verklighetens vimmel.

Personalavslutningen inträffades på veckans finaste, varmaste och soligaste dag. Vi träffades utan för Plaisiren för champagne och mingel. Restaurangen på Hässelby slott bjöd sedan på en jättegod mat ur det grekiska köket. Jag försökte prata med alla och hade mycket trevligt. Andra hälften av kvällen fortsattes i parken med resten av champagnen och sedan vidare in i baren på restaurangen. Jag känner mig som en i gänget och det är en härlig känsla!

Sista AW innan sommaren med kollegerna från Upplands-Bro, jag är så glad att vi fortfarande har kontakt och att jag initierade våra AW´s. Jag har aldrig haft en arbetsplats och kolleger som har så mycket värme och skratt och som känner mig så väl. A, tack för jordgubbarna, det var mina första för iår och så goda och svenska!!

Jag önskar alla en riktigt bra sommar!!

Glass i solen

Jag har börjat få en förkärlek böcker som, i mitt sinne, är språkligt vackert, lent och melodiöst. Första boken jag läste som var på detta sätt var Magnus Nordins Syskonen, som blivit en personlig favorit. Nu har jag läst en till av denna kaliber, jag talar om Alessandro Baricco och hans bok Silke. Boken handlar om Hervé Joncour, som finansierar en hel by, Lavilledieu i Södra Frankrike, med silkesmaskar från andra sidan Medelhavet. Men en farsot drabbar detta område och hans resor leder honom till Kina för att få tag i friska silkesmaskägg. Hervé lever på en resa om året, men denna resa sätter hela hans äktenskap på spel. Det är en bok om kärlek och tålamod. Hans enkla och avskalade stil skapar en oförväntad fyllighet och man njuter av varje upprepande ord som en glass en varm sommardag, efterlängtad och familjär.

I väntan på Godot

Den kända pjäs av dramatikern och Nobelpristagaren Samuel Beckett kan man ju inte missa att se, och i huvudrollen dessutom Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus. Sedan jag missade Mikael i Fröken Julie och i Måsen, såg jag fram emot att se denna pjäs. Jag visste så klart att det skulle bli en mörk och långsam vistelse på teatern, men tyvärr var jag också väldigt trött. Ingen bra kombination. Det är ju tur att jag visste på ett ungefär vad pjäsen handlar om... eftersom jag somnade till i båda akterna.

I väntan på Godot är ett existentialistisk drama. Två fattiga män står i ett vägskäl och väntar på Godot, men hur länge ska de vänta och väntar de på rätt plats?? Vladimir (Didi) är positiv, aktiv och vill tro på Godots ankomst och Estragon (Gogo) är motsatsen, han vill gå därifrån, sova bort väntan, pessimisstisk och negativ. Tillsammans är de bundna till varandra och de väntar, väntar och väntar... Medans de väntar dyker översittaren Pozzo upp med hans undergivna slav för att vid ett senare tillfälle dyka upp igen i helt motsatta roller.

Det finns många tolkningar för vad Samuel Beckett egentligen vill säga med pjäsen. Då den skrevs i slutet på andra världskriget är en tolkning att den står för meningslösheten och bristen på tron till Gud. En annan tolkning är hur mänskligheten fungerar tillsammans, som ett äktenskap där motsatserna inte kan vara utan varandra.

Jag funderade på om pjäsen handlar om en och samma person och hur man inombords slåss för överlevnad, självbevarelsedrift och sanningen om sig själv. Vladimir och Estragon, två sidor av samma person. Så vem är Godot? Godot är hemligheten där vi själva, i vårt innersta, försvarar våra val och övertygelser. Godot är sanningen om oss själva, och vår strävan efter perfektionism. Vissa finner denna stressande och flyr undan, medan andra förgäves jagar den och hoppas på bekräftelsen att de fulländat den. Runt omkring oss finns andra människor och händelser som vi måste förhålla oss till och var vi själv står i frågor och situationer, dessa representeras i form av Pozzo och Lucky. Det finns inga rätt eller fel, det finns bara vägen där vi kan leva med våra val och beslut utifrån de övertygelser vi har, i just det ögonblicket.


Foto: Petra Hellberg

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Jag blandar sällan in familj och privatliv i denna bloggen men idag är ett undantag. Jag är nämligen så stolt över min bror som utbildat sig till pilot och flyglärare och i helgen var det "spaka själv" i mina hemtrakter. Helsingborgs Dagblad var där och intervjuade min bror, inför helgens flygningar.

Det roligaste med hembygdsflygningar är att flyga över där man bor/är uppväxt och se hur landskapet ser ut uppifrån och att ge en vink till mamma som, man vet, håller utkik efter en i trädgården. Här är en bild över kvarteret där jag är uppväxt: