Förutom Henrik Ibsen är Anton Tjechov en av mina favoritdramatiker, och igår såg Tre systrar på Stadsteatern. Jag älskar hans sätt att porträttera längtan och drömmar om förändring och uppbrott. I livets hårda strävan med obesvarade frågor om livets mening, tar Tjechov ofta upp dessa existentiella problem, och inte sällan med en pessimistisk underton, speciellt finner jag att det handlar om understimmulerade personer med ett högt intellekt och med viljan att förändra världen.
Stadsteaterns uppsättning är i både tid och rum placerade närmare oss. De heter inte Olga, Masja och Irina utan Ulla, Maja och Irene och längtar inte till Moskva utan till Stockholm. Tiden är förlagt till sjuttiotalet med utsvängda byxben och korta kjolar, platsen en icke namngiven norrländsk småstad. Vardagens tristess frambringar känslor och dramatik bland karaktärerna då de de försöker döva hopplöshet och ensamhet med människans mirakulösa överlevnadsinstinkt och kärlekens blindhet.
Jag tycker dock att den ryska tviveldesperata mentaliteten inte direkt blir trovärdig i ett svenskt sjuttiotal. Däremot lyckades regissören Alexander Mørk-Eidem framgångsrikt få fram den svenska jantelagsmentaliteten, genom pjäsens gång blir de mer och mer som alla andra i byn och utan utmaningar bryts deras intellekt ner och deras tysta förtvivlan blir mer och mer uppenbar.
Däremot skulle jag tipsa alla att efter pjäsen gå och ta ett glas vin eller en drink för att skaka av sig känslan av otillräcklighet och hopplöshet. Antingen känner man att man inte lever sitt liv fullt ut eller gör man det och då känner man att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, för det finns ändå ingen mening med det.
Detta är inte alls en feel-good pjäs, men det är en mycket bra pjäs som jag rekommenderar till alla och som jag tror att alla kan hitta en känsla att känna igen sig i. En sann klassiker som håller i alla tider, för mer än hundra år sedan när den skrevs, och still going....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar