Gott Nytt År!

Sitter här på nyårsafton och står inför en mäktig utmaning. I många år nu har jag sagt att det enda jag vill på nyårsafton är att bara ta det som en vanlig dag och gå och lägga mig tidigt. Iår jag har chansen! Men vad händer när man är ensam på årets sista festdag? Man får en bitterljuv känsla som är dubbelsidig, av den sociala samhällskulturen får detta inte hända. Om det händer är det för att man inte har några kompisar, man är ensam och misslyckad i den sociala sfären.

Men är detta sant?

Så klart det inte är, men oavsett om det är ett medvetet val och en önskan jag haft i många år, känns det verkligen så. Det är så tydligt i hela min kropp att den skriker: LOSER! Kom igen, tigg dig in på nån fest, kryp på bara knän, gör vad som helst, du kan inte vara ensam på nyårsafton!! Kanske ändå ska ringa syrran och fråga om erbjudande fortfarande står kvar, att fira med dem... All denna ångest, när det enda jag vill är att ta det lugnt och känna mig helt i harmoni inför nästa års utmaningar.

Men som Askungen säger:
Vad är en bal på slottet? Den kan ju vara förfärligt trist… eller alldeles, alldeles underbar!

Nyårslöften

Varje år blir man tillfrågad om sina löften inför kommande år... Jag har aldrig några för jag vet att om jag lovar något, kommer jag absolut bryta dem. Jag har såå dåligt karaktär när det kommer till mig själv. Men jag kan berätta vad jag inte ska ha för löften:

Jag ska inte lova mig själv att:
*slutar röka
*träna
*gå ner i vikt
sen vore det ju så klart underbart om det vore så bra, men jag mår för tusan bra ändå :-)

Däremot ska jag varje dag under hela året kämpa för att bli en bättre människa för andra, göra saker ensam (tex. gå på teater eller opera även om ingen kan gå med mig) och må bra för att jag är jag och ingen annan.

Frid vare med dig

Detta inlägg vill jag uppmärksamma julfriden. Jag vill säga till alla att bita ihopa när du känner att hela din kropp vill skrika ut frustration och trötthet, för detta är en del av julfriden och att umgås för mycket med din älskade familj. Gå ut och skrik, ta en cigg eller räkna till tio, men du trycker inte ner dina barn, slår din respektive eller är allmänt otrevlig för att just Du är stressad nu före jul.

"På helger och storhelger som jul och nyår anmäls fler misshandelsbrott än normalt. Det är en ökning som ser likadan ut år efter år enligt Brå, Brottsförebyggande rådet. Varje år anmäls mer än 20 000 fall av misshandel mot kvinnor." (1)

Det är spännande att leta källor som andra tolkar för så här står det, faktiskt, i Brås rapport:

"På de flesta storhelger anmäls långt fler misshandelsbrott än på årets andra dagar. Den helgen då det anmäls flest brott är nyårshelgen. De lugnaste helgdagarna är lucia och jul. Då annmäls något färre misshandelsbrott än under en vanlig måndag eller tisdag."(2)

Men oavsett hur informationen tolkas, begås det alltför många våldsbrott i hemmet och det är nog med kvinnor och män som inte anmäler för husfridens skull. Kanske är det därför som Brås rapporter visar minst anmälda brott vid jul och lucia. De två helgerna som verkligen ska vara högtider av godhet, välvilja och familjesammanhållning.

Sen är jag lyckligt lottad, för jag har aldrig upplevt en jul med våld och hot, vilket gör att jag inte alls kan relatera till hur hemskt det skulle vara. Men julen är ändå stressig för oss alla, tror jag och jag har lärt mig att ta julledigheten med min familj precis som den är, vilket är trevligt, kaotiskt, glirigt, vänskapligt, tröttsamt, familjärt, normalt, mysigt, tjatigt, och oerhört roligt! För jag älskar min familj!!

Filip och Fredriks Julgodis

Nu vankas det jul igen och imorgon bär det av ner till skåne. I vår familj har det alltid varit mamma som står för allt julstök och vi barn har i några år försökt att avlasta henne, utan att lyckas något vidare. Vi tycker att vi är vuxna nu att också bidra med allt jobb som det är att fixa julafton för ca 15 personer och uppåt. Vi finner också att det är en ekonomisk fråga, då vi barn faktiskt har en mycket bättre lön, var för sig, än båda mina föräldrar har tillsammans, som båda lever på sina pensioner. Så i år är jag såå glad över att vi äntligen har lyckats ändra lite på vår jul. Vi har nu delat upp allt, så att alla har nu fyra-fem saker vi ska ta med oss och vi har en uppgift var att uträtta på julafton.

Denna nya plan har gjort att jag stod i köket i går, för första gången på jag vet inte hur länge, och kokade julgodis. En av mina saker jag ska ta med mig är nämligen "sockerbitskola". Jag ska erkänna att jag ringde nog mamma i alla fall tre gånger igår, allt från i affären till under tillagningen... Men de smakade som de skulle, i alla fall, när de var klara, så jag är nöjd :-)

"Sockerbitskola"
100 g smör (ej margarin)
2 dl grädde
3 dl socker
25 godis sockerbitar

Detta ska röras ihopa och kokas i 10 min, innan du smälter ner 200g mörk blockchoklad.
När all chokladen är nersmält är kolan klar att hällas upp i en liten form, ca 20*20 cm. Ett tips är att smöra ett bakplåtspapper och ha i, då fastnar inte kolan i formen. Kolan ska kallna innan du skär upp den till småbitar för att viras in i kolapapper, vi använder alltid bakplåtspapper. Börja i tid! för det tar tid att vira in alla kolor, se till att ha en bra film som du kan se på eller att ni är några stycken som hjälps åt.

Eftersom jag brukar koppla allt ätbart, i den här bloggen, till en bok ska jag göra det här med, även om jag haft lite svårt att komma på någon, som är så där, klockren. Men jag väljer Filip Hammar & Fredrik Wikingssons bok Två nötcreme och en moviebox. Dem är lite långdragna i sina resonemang, ungefär som när man sitter och virar och virar sina kolor och det tar fanken aldrig slut, känns det som. Det jag gör är att se det som avslappningsterapi, ungefär som att läsa: Ta det lugnt och koppla av! För varje gång man tar och smakar en kola är det som Filips och Fredriks skämt, det är så gott att man inte ska sluta skratta. Detta är verkligen en underbar rolig nostalgibok (nu när det pratas om traditioner och att det var bättre förr) för alla som är födda på 70-talet.

Kajsas Pepparkakor

Ta en och du blir snäll, men tar du för många blir du girig.

Den svenska jantelagen är förfärlig men också en del av den svenska trygga mentaliteten, där vi vet hur vi ska förhålla oss till grannar, jobb och fritid. Huskigt, puskigt! Pepparkakor är precis så, smakar likadant varje år och den som försöker sig på olika skepnader blir snabbt nedröstade av traditionella hjärtan.

Precis så underbart god är Kajsa Ingemarssons bok Lyckans hjul. En riktig feel-good roman om relationer mellan grannar i det lilla svenska småstadslivet. Den handlar om tre kvinnor, Miriam är hemmafru med vuxna barn. Nina är frisör, frånskild och mamma till en tonårsson. Ellinor är en nyinflyttad, mammaledig jurist. De känner egentligen inte varandra så bra men när en mystisk kvinna flyttar in i ett av grannhusen sluter sig de tre kvinnorna samman..

Murakamis Julbord

I dessa väntans tider, kan man visst inte göra annat än att äta julbord. Jag önskar så att jag hade samvete att avböja, då jag inte alls gillar julmat. Men det är ju en del av den sociala biten på jobbet, och på vissa ställen, det enda tillfället att umgås utanför jobbet. Så, varje år sitter jag där och petar i maten och sväljer alla kommentarer om hur lite jag äter och att jag lämnar kvar mat på tallriken. Inte kan de veta att jag försöker att testa, för att se om jag gillar sillen detta året, vilket jag ännu inte gjort. Men vem vet, detta året kanske jag tycker om det....



Detta påminner mig om författaren Haruki Murakami, det är en författare som, jag fått för mig, att jag tycker om. Är inne på min andra bok av honom, men ännu har jag inte funnit charmen med hans skrivande. Men skam den som ger sig, om jag känner mig själv rätt kommer jag att läsa en tredje, bara för att vara riktigt envis och kanske gillar jag den...

Sankta Lucia

I veckan har det varit många debatter angående denna ljusprydda flicka, vad är viktigast demokrati eller tradition? Det har, vid enstaka tillfällen, genom historiens gång demokratiskt valts en manligt Lucia, på våra skolor runt om i landet, dessa har sedan snällt fått lämnat plats åt en flicka. Man kan tycka att det inte spelar så stor roll, vilket det i sig kanske inte gör, men för att skapa trygghet krävs traditioner, vanor och konsekvens. Och Lucia är en tradition som vi bör ta hand om, som många andra traditioner som börjar se sitt slut.

Det svenska luciafirandet har en mångfaldig historia. Lucia föddes omkring år 286 i Syrakusa på Sicilien(1). Hon valde den kristna vägen och hon dog år 304 martyrdöden, när hon brändes på bål men då lågorna vek undan blev hon i stället dödad av ett svärd. Namnet kommer från italienskans lux, som betyder ljus men det är även ett namn för djävulen, Lucifer, och därför uppfattades Lucia förr som ett ont väsen. Och ingen gick säker från troll och onda andar på årets längsta natt, enligt den julianska tideräkningen(2).

Dagens tradition av en Lucia med ljus i håret, tror man har ett tyskt ursprung. Där är det en flicka utklädd till Jesusbarnet som kommer med presenter och djävulskatter till barnen. Att Lucia kommer med gott har sitt ursprung i den gamla legenden som säger att Sankta Lucia gick ut med hemgift (mat) till hungrande och hjälpte nödlidande(3). Ljusen i Lucias krona sägs vara för att hon ville ge fångar mat. Men för att hon skulle kunna bära med sig så mycket mat så möjligt i de mörka fängelsehålorna var hon tvungen att sätta fast ljus på huvudet för att kunna se vart hon gick(4).

Sverige började fira Lucia någon gång efter 1764 (5), men det var inte förrän i slutet av 1800-talet som luciatåg blev känt i Sverige. 1927 (6) anordnade Stockholms Dagblad det första luciavalet(7).

Själv har jag inte firat lucia på många år, men i år åkte jag ut till min syster och vi besökte igår Boo kyrka som hade luciakonsert. Jag förvånades hur mycket jag saknar vissa traditioner och hur fridfullt kyrkan är, som plats, i dessa stressade tider. Jag njöt av nostalgiska toner och vaggade mitt systerbarn till sömns. Det kanske krävs en manlig Lucia, någon gång ibland, för att man ska uppskatta det man har och det man tar för givet. Å andra sidan, förr var det ju bara blondiner som fick vara Lucior och idag ser man, tack och lov, också brunetterna med ljus i håret.

(Alla källor är hämtade: 2008-12-14)

Tobakens barn

Idag har jag haft min första projektinriktade informationssökningsundervisning, vilket var kul, men jag var nervös, och det blev mycket improvisation beroende på hur mycket eleverna själva kunde angående att söka i databaser och på nätet. Jag tror dock att det gick bra och att eleverna uppskattade min lilla lathund med tips på böcker, länkar och artiklar. Projektet handlade om Tobakens barn med ett samhällsperspektiv. Det är Plan Sverige som tillsammans med A Non Smoking Generation har tagit fram utbildningsmaterial som ger elever insikter och kunskap om tobakens konsekvenser i utvecklingsländer. Materialet tar ett helt nytt grepp om tobaksfrågan, med fokus på ekonomi, politik, miljö, etik och mänskliga rättigheter. Vill du veta mer läs på hemsidan www.tobaccoschildren.org.

Hardcore

Två unga killar med tuff attityd stiger in i skolbiblioteket. Vid första anblicken av dem, kan de tas för två struliga pojkar som aldrig satt sin fot i ett bibliotek, än mer läst en bok. De småpratar och lattjar med varandra på väg fram till informationsdisken. När de kommer fram frågar killen nr1:
-Har ni Pojken som kallades det?
Bibliotekarien:
-Javisst, har ni kollat i hyllan, bland biografier.
Killen nr två står bredvid och ser förvirrad ut? Han frågar sin kompis:
-Vad är de´?
Killen nr 1 svarar sin kompis med en aning förvånad men kaxig attityd, samtidigt som han knuffar lite lätt på den andres överarm:
-Va´? Har du inte hört om den, killen? Jag har hört att det är en skitbra bok.
Han vänder sig sen om till bibliotekarien och frågar:
-Har ni den inne?
-Vi går bort och kollar.
Boken hittas och lånas och de båda killarna går ut genom dörren som de kom in.

Man förvånas gärna och ofta i bibliotekets sfär och det är dessa ögonblick som gör arbetet roligt och belönande.

Svennes krydda - Chilinötter

Boken Svenne : en (o)möjlig berättelse av Per Nilsson är en mycket bra ungdomsbok för killar i tonåren. Boken vann Augustpriset 2006 för årets svenska barn- och ungdomsbok, alltså en riktigt god nöt. Den är hård, knaprig och kryddig i sitt skal men inuti finns en kärna av en rätt oskyldig smak. Boken handlar om Svenne, en vanlig sjuttonåring. På grund av sitt namn blir han indragen i ett politiskt spel som börjar med ett snabbt växande parti och en karismatisk partiledare och slutar med att många vill hämnas.

Juryn motivering för Augustpriset var:
Ensam och efterlyst sitter Svenne i en kall sommarstuga och försöker förstå vad som har hänt. Den karismatiske Dackeman har lockat och manipulerat människor, med katastrofala följder. En spännande, skrämmande och skickligt komponerad roman om makt och politisk aningslöshet.

Lätt att ta till sig om man gillar lite krydda i tillvaron, en stark skildring som man lätt blir påverkad av och som man gärna köper igen... chili, mums!

Hundmässan

En eftermiddag med lurviga fyrbenta djur, hundmässan i Älvsjö. Jag var där med min syster och hennes familj, då de äger en Golden retriver. Själv är jag inte uppväxt med djur men denna treårig tik har jag lärt mig att älska.



Det var kul att åka med till hundmässan och ju längre jag var där desto sötare blev de små liven och vissa är ju inte så små heller, hehe. Det var kul att gå runt och kolla på alla raser, men det var svårt för en amatör att förstå vad domarna tittar efter när hundarna och deras ägare springer runt, runt. Hundarna belönades för sina prestationer och man kunde se glädjen som hundarna utstrålade är de kände att de gjort något riktigt bra. Man blev nästan sugen...

Blommor av stål

Denna chick-litt pjäs på teaterscenen, utspelar sig på en frisörsalong i den amerikanska södern. Där sladdras det om grannar och det delas glädje och sorg mellan fem kvinnors ensamma liv. Den är lika ytlig som bara skvaller kan vara och de kvinnliga dramatiska känslostormarna når inte riktigt ut till mig. Pjäsen räddas dock av Susanne Reuters humoristiska insats, alltid lika bitter och snäsig och precis i rätt ögonblick. Popmusiken som spelas i bakgrunden antar jag ska förhöja småstadslivets glamour, vilket framkallar lite nostalgi men ingen dansfeber direkt. Men som min kompis sa, det är ganska nöjsamt ibland att gå på något som inte är så allvarligt och dramatiskt, men bättre komedier har man ju definitiv sett. Jag håller med Leif Zern när han skriver för DN (20081020): "Blommor av stål" är en söt liten pjäs om de sorger som ligger inkapslade i livets glädjeämnen. Men ack vilken bagatell till dramatik! Teater i tv-format. Har vi inte tillräckligt av det hemma i soffan, varje kväll och på bästa sändningstid?"

Inferno

En kär kollega och vän, från Upplands-Bro bibliotek, går i pension och vi bjöd ut henne på ett besök på Strindbergs museum. Det var trevligt att lyssa på den kvinnliga guiden som berättade om Strindbergs liv och verk. Guiden arbetade på museét som intendent sen många år tillbaka och hon var mycket kunnig och duktig på att läsa av vilken grupp hon hade framför sig och samtalade till. Ett mycket angenämt besök.

Efteråt käkade vi mat på Inferno, som låg runt hörnet. Och besöket där är väl något av Strindberg själv, vi undrade om han inte spökade lite för oss...

Vi hade förbeställt innan från menyn som låg på deras hemsida, men det visade sig att den menyn inte längre var aktuell, utan de hade enbart en julmeny. Jag som inte alls tycker om julmat hade då lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle äta. Servitrisen kom och skulle ta drinkbeställningen men vi fick ingen drinklista...? Jag frågade vad de hade och hon svarade: Allt. Hm! Det lät inte så troligt, så jag frågade om de inte hade en drinklista? Vilket de så klart hade.

Under denna tiden stördes vi kontinuerligt av personer som gick in från nödutgången där vi satt, vi undrade om de inte kunde låsa den dörren, men det gick absolut inte. Vilket senare faktiskt gick, inte för att komma ut men från att komma in, och då slapp vi springet i alla fall.

Jag beställde i alla fall ny mat, en förrätt och en huvudrätt. Men ett missförstånd ägde rum och jag fick inte alls vad jag beställde... Förrätten var så där men den gick och äta, fast jag inte är så förtjust i sill. Huvudrätten blev då inte heller vad jag väntat och jag tappade aptiten och kände inte för att äta något alls. Jag koncentrarade mig på sällskapet och hade en jättemysig och trevlig kväll och vinet var i alla fall gott.

Vi skrattade och skojade om kvällens inferno och inte kommer vi glömma denna kvällen i alla fall. Ett par av oss tog dessert, och jag kan faktiskt rekommendera deras chokladsoppa med päron, innan vi gick vidare till Pressklubben och fortsatte vår trevliga kväll med en Kwak i handen :-)

minst sagt oförskämt

Ibland är glädjen något som svider, i alla fall hos andra. Min heltidstjänst har visst blivit ett känsligt ämne och igår blev jag konfroterad, näst intill trakasserad. Fick frågor om hur min anställning hade gått till och varför jag har fått heltid och fick på ett bokstavligt sätt otrevligt sätt reda på regler och fakta om anställningssvårigheter inom kommunen etc. etc. Jag själv fick ingen syl i vädret. Till slut blev jag så ledsen, irriterad och arg att tårarna började komma och jag sa bestämt att om hon hade några frågor angående min tjänst, får hon faktiskt ta det med min chef. Detta uttalande gjorde att alla mina andra kollegor tystnade och undrade vad som pågick, vilket jag förklarade och sen ursäktade jag mig för jag orkade inte stå kvar där och känna mig utsatt för denna personens påhopp. En stund senare kom hon och jag tänkte att hon kanske skulle be om ursäkt men icke. Hon sa att det inte hade varit personligt och att hon ville bara informera mig om situationen och hon hoppades att jag inte försakat någon annan tjänst för den tjänsten jag har. Och bara så att jag visste så är det ju sist in först ut. Vad FAN (ursäkta språket) vill hon mig? Jag fick sedan veta att hon var facklig representant och satt i nån styrelse och det ända jag kunde tänka var: Hur fan kan en så person ha ett sådant uppdrag, så otroligt oproffisionellt.

Hospes Madrid

Hospes Madrid är ett femstjärnigt hotell i centrala Madrid. Superfint, klassiskt och elegant. Jag fick tillfälle att besöka detta fantastiska hotell med Niklas, min bästa vän, som arbetar för Travel Beyond.

Det är ett nyöppnat hotell, sedan ett år tillbaka, men byggnaden är från 1883, vilket inneburit en totalrenovering av insidan till en unikt och modern design.

Men man får inte vara blyg, rummen med de öppna planlösningarna är verkligen öppna. Vi hade ett stort rum med öppet badrum som gjorde att man såg hela badrumsytan från den underbart sköna sängen med sängkläder i egyptisk bomull (inte konstigt att vi försov oss och missade frukosten). Hotellets Natural Essence toalettartiklar förhöjde den lyxiga atmosfären, där fanns nästan allt, tandborste, tandkräm, green tea badsalt, kam, sminktillbehör mm. Det enda som inte fanns var tvål, vilket jag fann mycket märkligt.

Vi fann rummet helt tillfreds tills vi på söndagen fick en visning av hotellet och såg de andra rummen, som var ännu mer fantastiska, även Junior sviten som var prisklassen under vår.


Maten från hotellets restaurang, Senzone, var jättegod, även om vi fick beställa den som room-service eftersom restaurangen var fullbokad. Den har tilldelats Spanish Metrópoli Awards (El Mundo) - Restaurant Revelation of the Year - 2007. Det var tråkigt att vi inte fick bord och kunde njuta av den fina restaurangens privata atmosfär. Däremot tog vi ett par glas vin i baren första kvällen.

Museo Nacional del Prado

Detta museum visar den spanska klassiska konsten, från 1100-1850, och enligt guideboken, Första klass, skulle man inte missa utställningen av Francisco José de Goya och Diego Valázques. Jag gillade verkligen Diego Valázques konst men var inte så förtjust i Goya, kan dock inte precisera varför. Men det är ju det som är så bra med konst, man behöver inte veta något om konst för att veta om man tycker om en tavla eller inte. När vi gick vidare på museét upptäckte jag också Bartolomé Esteban Murillos konst, vilken jag uppskattade mycket. Ett museum värt att besöka, helt klart :-)