Några gånger om året kan jag bli riktigt skrämd av att bo själv, för TÄNK OM det händer något. Idag är en sådan dag. Jag vaknade i morse av att min lins skavde i mitt öga och jag skyndade ut i badrummet för att ta ut den men kom inte längre än så, eftersom jag svimmade platt fall. Bortsett från varför detta egentligen hände, vilket inte är det intressanta här, är min scary-version:
Att när man bor själv är det inte någon annan som saknar en, än möjligtvis jobbet då man inte dyker upp på morgonen. Det tycker jag är skrämmande, jag tänker på dem som är arbetslösa, äldre pensionärer eller flyttat till en helt ny stad och inte känner någon. Hur lång tid skulle man kunna vara borta utan att någon gjorde något åt sin oro för en annan person? Jag tror att det är skrämmande länge...
Så därför är jag tacksam över att ha ett jobb, för de hade i alla fall undrat (hoppas jag), antingen på morgonen samma dag eller i alla fall redan nästa dag, varför jag inte är på jobbet. Ni har väl alla lämnat kontaktuppgifter till krispärmen på jobbet?? Är man ensamstående kan det vara det viktigaste pappret som finns, om du skulle råka ut för något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar