Bitterfittan

Mitt år har haft en ensam början och därför är jag extra glad att jag haft en bra kulturboost. Många bra filmer som går på bio, jag tänker främst på Milk, men även Changeling och Revolutionary Road, och många bra teateruppsättningar, Fem gånger gud på Stadsteatern och den helt fantastiska Medealand på Dramaten.

Nu har det hänt igen, baserad på boken av Maria Sveland sätter Stadsteatern upp Bitterfittan. Luras inte av titeln, detta är inte ett militant feministaktion, detta är en varm och rolig pjäs med utgångspunkt i en kvinnas tankar, längtan och drömmar om livet och kärlek. Självklart blir livet inte riktigt som Barbie och Kens, varav det är lätt att bli just bitterfittig.

Marie Persson Hedenius som dramatiserar denna resa till Tönt-Teneriffa har gjort ett fantastiskt jobb. I rollen som Sara finns Anna Lyons, med ett fantastiskt kroppsspråk och ansiktsuttryck är hon förträffligt vad gäller tidpunkten för att sätta poänger i historien som behöver förstärkas. Hon vet var hon ska släppa loss för att skapa dynamik i huvudkaraktären och hennes tekniska framträdande med ljud och röster gör pjäsen både komisk och lättare att följa i handlingens tvära avbrott från minnen av barndomen, första veckorna som mamma till att observera den kukrosa damen med alkoliserade läppar i restaurangen på Teneriffa.

Jag rekommenderar alla att se denna men den går ju bara en vecka till på Stadsteatern i Stockholm. Eftersom pjäsen utgår från en kvinnas perspektiv vore det kul att diskutera uppsättningen med en man, för att få synpunkter på vad en mans drömmar och tankar om livet är och hur de upplever och reagerar på kvinnans liv och vardag i pjäsen. Detta är så nära sanningen av en kvinnas liv som du kan komma, anser jag, oavsett om vi kvinnor bekräftar eller nekar till att det är så.. En varm, komisk, reflekterade, överlevande tillvaro och självklart mer eller mindre bitterfittig.