Feminist som man är, kan man ju inte låta denna dagen gå förbi utan att skriva en rad, och det är mycket man skulle kunna säga om kvinnans situation i historien och i världen idag. Men det skulle inte få plats här.
Två läger finns: De som tycker att dagen inte ska firas, då det finns så mycket kvar att kämpa för och att vi inte har kommit så långt att det är något att fira än. Sen finns de dom som tycker att dagen ska finnas för att fira de kvinnorättigheter som vi faktiskt har och kämpat för, exempelvis rösträtten.
Som ung är det lätt att glömma det som vi har idag, som den äldre generationen kämpat för att få. Det är lätt säga att vi har mycket kvar att jobba på och att vi inte har kommit så långt i jämställdhetsfrågan, när vi ännu inte har lika lön för lika arbete. Detta är givetvis sant, men det jag inte vet, är hur det var att inte vara myndig utan en man, att inte ha rösträtt, att inte kunna kräva respekt för den jag är etc etc. Jag är stolt över att vara kvinna, oavsett allt elände och trots att jag, om jag hade ett val, skulle vilja återfödas som man. Jag tror ändå att det är lättare att vara man, även om dem också har sina problem och sina normaliserade fördomar att leva upp till.
Utan denna kvinnodag hade vi inte haft diskussionen om kvinnans rätt att fira eller inte, vi hade kanske inte haft diskussionen med vänner och bekanta, vi hade kanske inte ens reflekterat på ett medvetet plan över kvinnas utveckling och kvinnors rättigheter, om vi inte vore militanta feminister. Tack för att ni finns, det gör vår syn på feminism mer självklar och mer trovärdig i världens patriarkaliska synsätt. Jag tycker att det är typiskt kvinnligt att se saker negativt utan att glädjas över de framsteg man gjort. Allt kan alltid vara bättre! Vissa tycker att om vi vore jämställda, skulle vi inte behöva en internationell kvinnodag, och det är också sant, men så ser inte världen ut. Det är tryggt att klaga på sånt som man inte kan ändra på.
Men jag förstår inte varför man ska klaga över något man fått, som faktiskt är något personer har kämpat för att få annars hade vi väl inte haft denna dagen? Ser man det så, borde vi egentligen inte fira någonting, inte födelsedag, julafton, nyår, midsommar och alla andra dagar som vi fått, utan att ha kämpat och uppnått nåt. Så varför har vi så svårt att ta emot, tacka och bara vara glada. Att vi kvinnor är värda att firas, skämas bort och ha en dag då vi kan radera städning, disk, matlagning, maria/madonnan-komplex, stress, ja vad som nu än är kvinnligt orättvist i ditt liv? Och har du inget, utan är en kvinna som lever jämställt, har en bra lön, har en bra partner, normalt inte bryr dig om husgöra, så fira det!! Varför ska vi klaga när vi kan ta fram skumpan och vara glada. Är det så svårt, är det kanske det som kvinnodagen ska handla om? Kvinnodagen finns kanske för att vi kvinnor måste lära oss att vara tacksamma också för det vi uppnår och har, istället för det eviga klagandet och att alltid tänka över de eviga orättvisor som finns, det gör vi ju jämt ändå.
Fira eller inte fira? Det är klart vi ska fira!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar