Lånade lite blandade filmer av en kollega och idag tittade jag på den norska filmen Elling (2001), en underbar varm film om Elling och Kjell Bjarne, två män som närmar sig 40 år. På stapplande ben tar de steget ut i världen efter att ha levt i en skyddad tillvaro på ett behandlingshem. Vi får följa dem i deras kamp for att anpassa sig till ett normalt liv. Det är en komisk historia om de två vännernas kamp för att överleva tvångstankar och neuroser, och tillsammans hittar de mekanismer som sätter dem i stånd att övervinna sin fruktan för världen utanför.
Denna samhällsförtrogna film har samma känsla, om än positivare, som svenska filmen Darling (2007), som också handlar om att se verkligheten i vitöga. Men lika underbar, varm och knasig som filmen Elling är, lika tragiskt, mörk och deprimerande är denna kritikerrosade filmen Darling. Den bortskämda Östermalmsbruden Eva och den nyskilda förortsmannen Bernhard, dessa två vitt skilda existenser, möts trots alla odds. Tillsammans följs de sedan åt för att klara av livet på den andra sidan av deras egna trygghetssfär. Jag sitter här nu och funderar på hur dessa två, egentligen, helt olika filmer kan bringa mig samma gripande känsla av karaktärsempati och samhällsporträtt. Deras motsatser gör att de kommer närmre varandra, de delar normens rädsla för anpassning och utanförskap och detta gör filmerna sevärda och eftertänksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar