Gömda - en bok på flykt

Ingen har väl kunnat undgå veckans litteraturdebatt om Marklunds bok Gömda. En bok som när den kom ut 1995 klassades som fackbok under signum Vnamb - Kvinnomisshandel, men under åren har man på många bibliotek förflyttat boken till skönlitteraturshyllan Hc. Så för mig och mina andra kollegor kom nog inte veckans debatt som något överraskande, då jag antar att diskussionen har varit upp på många bibliotek. Många böcker blir dubbelklassade men jag tror inte det är så många böcker som klassas som både facklitteratur och skönlitteratur. Antingen är ju en bok sann eller inte, eller hur är det egentligen?

De senaste årens populära En sann historia-böcker har satt många sanningar på spel och idag pratas det som dokumentärromaner eller dramadokumentärer. Böcker byggda på en sann historia, inspirerade av verkliga händelser, men innehåller verkligen inga glasklara begrepp om vad som är vad. Dessutom saknas helt och hållet också ramen som håller reda på definitionerna.

Liza Marklund själv har idag gått ut och mött den kritik som under veckan blossat upp, likt stora övertända bokbål. Hon säger till tv4-godmorgon att hon ångrar att hon skrev "-en sann historia" och skulle istället skrivit "-baserad på en sann historia". Liza Marklund skriver på bloggen Newsmill: "Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde. /.../Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta." Här kan du också läsa hur Liza Marklunds förlagschef Anne-Marie Skarp på bokförlaget Piratförlaget bemöter kritiken.

Liza Marklund är inte någon av mina favoritförfattare, och som sagt jag har haft min tvivel som bibliotekarie vad gäller klassningen i biblioteket. Jag kan också erkänna att jag inte alls bryr mig om i fall boken är 100% sann eller inte, då den är tillräckligt sann för många kvinnor i världen och att när boken kom ut 1995 väcktes många bra politiska debatter om kvinnors utsatthet. Den väckte också många människor som läst boken ur deras koma vad gäller förståelse för andras människors situationer och för mig kommer det vara den första boken som representerar denna storm av genre som många människor idag hungrar efter, dramadokumentäreren. Man missar helt poängen av historien, det enda som är viktigt är att den är sann. Ett perspektiv som jag, personligen, har väldigt svårt för.