Författarna: Diop, B. B., Tadjo, V., Bärfuss, L.
Boubacar Boris Diop – Marambi – boken om de dödas ben. En antologi av röster om folkmordet i Rwanda.
Veronique Tadjo – The shadow of Imana & Travels in the heart of Rwanda. Veronique förklarar att Inama är namnet på deras Gud och hon skriver för att hylla livet och hon ser litteraturen som ett utrymme för minnet.
Lukas Bärfuss – Hundra dagar. Boken handlar om relationen till en person som blir extemist.
Före folkmorden kallades Rwanda afrikas Schweiz men där är få liknelser mellan länderna. Efter morden finns det en kollektiv skuld, även om omvärlden idag har mest ekonomiska intressen i Rwanda som utarmar landet.
Veronique tycker att demokratibegreppet är komplext, då det inte enbart är majoriteten av folket i antal som ska bestämma. Det har även en etnicitetsproblematik som måste utredas och hur man ska förhålla sig till demokrati-visionen vad gäller det.
Propaganda om fördomar skapar rädsla och i Rwanda frodades uttrycket ”Kill or get killed”. Ingen ville vara mördare men alla vill skydda sina egna och sin familj. Diop rekommenderar författaren Philip Gourevitch, som en av de författare som verkligen beskriver verkligheten i Rwanda, vad gäller folkmordet.
Hur kan detta hända gång på gång på gång?
”Double geocide is according to politics no genocide” / Boubacar Boris Diop
Jag tanker på Anne Heberleins uttryck att ondskans mest geniala sida är att det är oftast då hemskt att det leder till en mänsklig förnekelse som gör att ondskan kan återkomma gång på gång på gång....
Veronique pratade även om en förändring i krigsföring: ” Women are the battlefield of war and women´s bodies are the weapons”. Detta får mig direkt att tänka på Lubnas berättelser om Sudan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar