Höstsonaten

Har varit och sett min första Ingmar Bergman pjäs och det råkade bli Höstsonaten. Den började skrivas 1976 och hade filmpremiär 1978. För första gången sätts den upp på den svenska teaterscenen och det är Stefan Larsson som utmanar med regin. Men det gör han lysande, tycker jag, han fångar stämningarnas variationer precis som han gjorde i Måsen som också satts upp av Dramaten. De två huvudrollerna spelas av Marie Göranzon som spelar modern Charlotte och Maria Bonnevie som spelar dottern Eva. Höstsonaten handlar om:

Eva får besök av sin mor Charlotte, som är en känd konsertpianist. Trots försök att hålla god min och vara glad att ses efter att varit i från varandra i sju år, kommer det fram att Charlotte aldrig har funnits till för Eva eller för hennes yngre syster Helena. Efter en lång natt av anklagelser och utbrott av förtryckta känslor kommer mor och dotter fram till en sorts försoning.

Foto: Sören Vilks

Trots att Bergman själv lär ha medgivit att han inte borrade tillräckligt djupt håller jag absolut inte med DNs recensent Leif Zern, jag tyckte det var en bra uppsättningen. Den framhåller det eviga och oföränderliga perspektivet av ett barns upplevelser av sin barndom. En vinkel som är svår att övervinna eftersom det är en verklighet som både etsar sig fast och som påverkar hela ens liv och allt och alla man har omkring sig. Det är en slitande och frustrerande pjäs men också en pjäs om förlåtelse och förståelse för det som varit och kampen att kämpa vidare för sin familj och dem man älskar. Kan inte leva med dem, men heller inte utan dem.