Höstlov: söndag

Flickan som lekte med elden, Stieg Larssons uppföljare. Jag älskade boken, tyckte den beskrev en dynamisk hård men emotionell kvinna. Filmen gav dock inga djupare intryck mer än att det är en ok bra svensk film. Noomi Rapace är bättre i första filmen, Män som hatar kvinnor, hon är i denna filmen endimensionell och platt och väcker inga känslor alls för personerna där hon i boken faktiskt visar en viss ödmjukhet inför, förutom scenen med fd vårdnadsförvaltaren Palmgren. Jag är dock positivt överraskad av Lena Endre som jag i första filmen inte alls tyckte passa in, men hon har anpassats till sin karaktär och filmen visar mer av hennes och Mikael Blomkvists relation, som jag känner igen från boken. Paolo Robertos roll tycker jag är en överskattad sekvens, vilket jag tyckte både i boken och såväl nu i filmen. Hans roll som han själv är plastig och stel, och jag tycker inte alls att han passar in i handlingen. Slutet är dock överraskande positiv, då jag anser att det är precis så jag upplevde läsningen. Som läsare har man ju en bild i fantasin och denna filmen är för mig visuellt bättre än förra, men båda saknar det djup i karaktärerna som gör att jag gillar böckerna.

Film koncentrerar sig på händelser och action, men i detta fall önskar jag att de hade satsat på karaktärernas dynamiska personligheter. Men jag antar att filmbolaget inte vågade satsa på den nivån. Jag antar att film är film och böcker är böcker. Det finns undantag men Stieg Larssons filmatiserade böcker är inte det. Men jag kommer att se tredje filmen också så klart, och det höjer betyget något, så nåt rätt har ju filmerna en regnig söndagseftermiddag som idag.

Foto ovan: Knut Koivisto/Nordisk Film