På jobbet suckade mina kolleger när jag sa att jag skulle se den och såg fram emot att se den, det enda ord de kunde beskriva sin känsla var: Ångest! Jag började bli lite orolig....tänk om den var riktigt tung. Det har ju hänt tidigare och varje gång tänker jag på Becketts I väntan på Godot, vilket för mig är ångest. Men recensionerna för Scener ur ett äktenskap har varit bra, även om de alla har referenser till en miniserie som gått på tv (1973) och som jag inte alls har sett och kan därför inte göra samma referenser i jämförandet med skådespeleriet.Föreställningen handlar om Johan och Marianne som till synes har det perfekta äktenskapet, men när man skrapar på ytan är det bara för perfekt. Efter en kväll på teatern och pjäsen Ett Dockhem (vad annars?) anar man en spricka som går djup i deras relation och som de i samförstånd inte vill undersöka utan lägger mattan på istället. Men till slut fungerar inte deras tystnad längre och Johan meddelar att han blivit kär i en annan kvinna. Ensam och förödmjukad försöker Marianne att leva vidare, att överleva smärtan. De få möten som följer är smärtsamma och bittra, men där finns även en attraktion av tryggheten att få vara nära varandra igen.
Jag var upprymd när jag gick från teater, den var så bra!
Jag förstår inte mina kollegers uttryck av ångest, är det för rädslan för äktenskapets misslyckande eller är det för att det är igenkännbart? Själv upplevde jag nästan katharsis, hela första akten var som ett upprepande av mitt förra förhållande, vilken nästan gav pjäsen en terapeutisk upplevelse. Det i sig skulle ju kunna varit ångestframkallande, men det var det inte, jag tyckte att pjäsen blev så mycket bättre istället. Jag insåg också att jag gillar Stefan Larssons uppsättningar, i alla fall de jag sett, Höstsonaten och Måsen är de två närmaste som jag kommer ihåg väl och som jag också gillade mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar