De utstötta

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur 2004 blev det mycket debatterat. Hon skriver samhällskritiskt och överdrivet. Motivationen löd: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.

De utstötta börjar med att fyra ungdomar misshandlar och rånar en man brutalt. Efter denna händelse får man följa var och en av ungdomarna hem och man får en insyn över deras familjeliv och hur deras relationer till varandra ser ut. Sista kapitlet i boken är lika brutalt som det första. Däremellan är det dock rena sömnpillret, händer ingenting. Ett enda språkligt lidande där motsatser möter varandra med olycklig och ouppnåelig kärlek. Hennes musikaliska flöde är monotont och långtråkigt, även om det svagt finns något i karaktärerna som lockar de sociala klasstillhörigheterna samman. Absurt och överdrivet speglar hon samtiden på ett brutalt men ärligt sätt som man helst inte vill erkänna sanningshalten i. Och jag tror att det är därför som många har förundrats varför hon fick priset. I en intervju med Aftonbladet säger hon: "Med patetiska anklagelser kommer man ingen vart. Det bästa botemedlet är att överdriva verkligheten tills den blir grotesk."


Jag har försökt några gånger att läsa våra nobelpristagare och jag måste tyvärr säga att inte heller denna bok lockade till mer läslust. Kanske är jag för ung för att förstå dessa prisbelönta författare och deras sätt att skriva. Men jag tänker i alla fall inte ge upp, men det tar väl ett tag till innan jag ger mig på det igen...