Stockholm Stadsteater sätter upp Drottning Kristina och vilken pjäs det var, fantastisk!Farnaz Arbabi som regisserar har gjort en bra uppsättning av den brittiska dramatikern Pam Gems pjäs och han har tidigare satt upp Khemiris pjäs Invasion, som jag också tyckte var helt makalöst bra. I huvudrollen befinner sig Vanna Rosenberg, och hon behandlar denna karaktär på största allvar och nyckfullhet med en balans som är förträfflig. Vanna som Drottning Kristina spelar aldrig över i denna dramatiska roll, från barnsligt lekande till mördande allvar och förtvivlan.
Drottning Kristina är nog den mest intressanta kunglighet, jag vet med mitt begränsade historiska vetande. Efter att hennes mor förlorat barn efter barn tas hon hand av rikskansern Axel Oxenstierna, när hennes far går ut i krig. Hans uppdrag blir att uppfostra dottern till kung. Kristina blir en utmärkt regent och krigsförare men när det är dags att säkra tronen abdikerar hon. Att fängslas i rollen att hennes enda uppgift som kvinna är att producera barn kan hon inte acceptera. Hon är uppfostrad att så sin säd och vara fri som en man. I pjäsen får man följa Kristina från början av hennes regeringsår, hennes resor runt i Europa, som Alexandra Kristina, för att hitta en självfrände som kan stilla hennes behov av intellektuella diskussioner, hennes sökande efter tro för sin udda existens och en tröst för vem hon är.Som ni förstår gillade jag denna pjäsen väldigt mycket och jag kände mig upplyft av den historiska innebörden av denna tveeggade hermafrodit, som det sägs att hon själv kallade sig. Jag håller inte alls med DNs recensent Maina Arvas, att den skulle vara för tung i sin handling och för svag i förhållande till sin scensättning. Jag tycker att det är just det som är talande för Drottning Kristinas dualistiska personlighet och kan ses som kompletterande istället för en last.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar