Elvis

Elvis lever i många skepnader och jag har nu sett den mest underbart varma och fantastiska tolkningen. Revyn handlar om upptakten till Elvis karriär, han går på Humes High School, 19 år gammal och det är precis innan han blir upptäckt av Sun Records och hans första platta ”That´s All right (mama)”. Foton av: Per Trané

Elvis på Cirkus framförs av Glada Hudik-teatern med en ensamble, som de själva kallar, av utvecklingsstörda och normalstörda. Denna kommunala verksamhet började 1996 av Pär Johansson som arbetade på ett habiliteringscenter för utvecklingsstörda i Hudiksvall. Avsikten har alltid varit att denna grupp ska stärkas och att de ska så långt som det är möjligt "leva som andra". Men utvecklingsstörda inom dagcenters är oftast grupper för sig själva och har mycket lite kontakt med "den vanliga världen" utanför. Tillsammans med Pär såg Olle Hillström ingen fördel i denna isolering, tvärtom. Och så startade de teatergruppen Glada Hudiks-teatern med många tivelaktiga åsikter, inte minst bland föräldrarna. Men idag står de på Cirkus i Stockholm inför hundratals människor och agerar och har kul.

I pausen av föreställningen samtalade jag med personer som sa att de kunde inte låta bli att fundera på vilka som var just utvecklingsstörda och vilka som var normalstörda. Jag insåg att detta var inte alls mina funderingar, hade inte ens tänkt på det. Det som slog mig mest var den glädjen som de förmedlade när de stod på scen. Den var så fantastiskt operfektionistisk, de sa fel repliker, de kom av sig, de gick åt fel håll, man hörde ibland inte vad de sa MEN detta var helt oväsentligt. De skrattade, räddade varandra och de var helt underbara på scen.

Revyn var full av varm humor med många fyndiga skämt och attityder som gjorde att man skrattade högt. Det var aldrig så att man skrattade åt eller på deras bekostnad men jag kunde ändå inte låta bli att fundera på om jag skulle tyckt att förställningen var såå bra om det endast varit normalstörda i showen. Vi är så matade av samhällets perfektionism, att allt ska vara så felfritt att vi glömmer bort att ha kul och bara är nervösa hela tiden och efteråt har vi krav att vi kunde gjort bättre att vi får dåligt självförtroende och mår helt kasst.

Så jag tackar Stockholms Utbildningsförvaltning för eftertanken om mina egna krav på mig själv. När jag presterar något som är det bästa jag kan framföra är detta gott nog. Man får säga fel, man får göra bort, man får glömma bort, så länge man utvecklas och har kul! Jag kommer nog fortfarande ha höga krav, hata att göra bort mig men jag ska jobba på det och jag ska försöka att ha mer kul i processen till mod och ett bättre självförtroende.