Döden i Thebe

Rummet är vitt, kalt och temperaturen någon grad lägre. I mitten av rummet finns en catwalk med en pelare och längs väggarna en smal ram, vi sätter oss på andra raden som går längs catwalken. Det snöar långsamt från taket. Vi är folket av Thebe.

Elverket sätter nu upp Döden av Thebe av manusförfattaren Jon Fosse, pjäsen är en sammansättning av ”Kung Oidipus”, ”Antigone” och den mer okända ”Oidipus i Kolonos”. Oidipus, mannen som ödesbestämt mördar sin far, gifter sig med sin mor och då det uppdagas sticker han ut sina egna ögon. Han blir utslängd och tillsammans med hans dotter/syster Antigone är han på landsflykt till Kolonos där hämnarnas gudinnor bor. Oidipus söner/brödrar Eteokles och Polyneikes blir kvar i Thebe och slåss om tronen, vilket slutar med att Oidupus förbannar dem att dö för varandras svärd. Oidius dör i Kolonos och när hans profetsia går uppfyllelse begraver Antigone Polyneikes mot hennes morbror Kreons vilja, som nu styr Thebe. Antigone begravs levande i en mörk grotta men att lämna Polyneikes officiellt obegravd och därmed förneka gudarnas rätt till dem döda leder till olycka och som straff kommer Kreon att förlora ett av sina egna barn. När budet kommer att Antigone hängt sig och med ett svärd vid hennes sida ligger Haimon, Kreons son, som tagit självmord av kärlekssorg för Antigone.

Pjäsen börjar med högmod och slutar med högmod. Man straffas för sina brott och sina oförrätter, men straffet är oftast trefalt och mer än man kan bära. I dem grekiska ödena blir man dock oftast straffas av någon annans förbannelse eller profetsia och inte kan man göra något för att undvika det heller. Att leva sitt öde och inte ha någon egen vilja är väl typiskt för grekiska dramer. Men de är också fulla av visdom och går in i kärnan av människans natur av makt, kärlek och lidande, vilket vi älskar att läsa, se och uppleva.

Foto: Roger Stenberg