Pride

Årets Pride är snart över och jag har tillsammans med kompisar och vänner varit på både Pride House, där de har en massa föreläsningar och seminarier och Pride Park, där det mest varit fest och social tillställning med musikevenemang, lite happening och en massa organisationer i tält. Årets tema har varit Hetero och årets dogtag ett halsband men texten Hetero i blindskrift, vilket så klart fick skriverier.

Med årets tema har det talas oerhört mycket om garderober, det har varit intervjuer varje dag på Pride House med Dagens Hetero. Vi var och såg Maria Sveland som skrivit boken Bitterfittan. Boken är verkligen jättebra, även om handlingen är allt jag inte vill ha ut av livet, så är den ändå en varm bok som handlar om kärlek och vardagsliv. I alla fall, tillbaka till Pride... Dagens hetero grillades med frågor som när de kom ut ur garderoben? När de visste att de var hetero? Hur tog familjen det? Hur var det att komma hem med första pojkvännen? Osv, sådana frågor som många hbtq-personer möter i sin vardag. Mycket intressant faktiskt, varför är det så viktigt att komma ut? och varför ser alla framför sig en liten mörk och trång garderob?

Många jag känner har frågat mig denna veckan om jag kommit ut som straight, eller som hetero. Jag har funderat på hur de vet att jag är det? Jag har då svarat att jag aldrig kommit ut, och de har då kontrat med att säga: Jaha, du är alltså fortfarande i garderoben. Varför jag skulle var i någon garderob det vet jag inte. Jag är medveten om att jag kanske lever i en ganska naiv värld men är det inte den världen som alla hbtq (homo, bi, trans, queer) vill vara i, någon som skiter i vem dem älskar, bara de mår bra. Att inga garderober existerar. Mina fd relationer har blivit mottagna av familjen precis som jag önskar att de borde, vissa har så klart varit mer omtyckta än andra, men alla har varit civiliserade och vuxna i bemötande med min partner. Det är inte förrän relationerna tagit slut som jag fått veta vad de egentligen tyckt. Detta uppskattar jag jättemycket, då jag vet att de har respekt för mitt val även om de inte gillar det. Och de har även tillit till mig, antingen att jag gör rätt beslut i slutändan eller lever med konsekvensen av mitt val. I risken, att i vissa ögon, faktiskt komma ut ur någon konstig icke-existerande garderob, vet jag att min familj även i fortsättningen kommer att bemöta min framtida partner precis likadant som de alltid gjort. Som vanligt kommer de har åsikter, för de har vi ju alla, men jag vet att de vill att jag träffar någon som gör mig glad, aktiv och levande, så som man gör med personer man tycker om mycket. Inne på fjärde året som singel, får mig dock att undra... Känner mig mycket bekväm i att leva själv, det får kanske bli en särbo i så fall? Ja, ja, det får väl framtiden utse vad som komma skall.

Det farliga med att vilja vara i normen är att man blir osynlig, och jag tror att människan är en varelse som behöver uppmärksamhet. Så vad händer när man går från en uppmärksamhet (minoritet, subkultur) till att tillhöra normen, jo man blir osynlig. Då kommer detta också vara fel. Men det är ju faktiskt de som alla under Priden strävar åt, att bli accepterad. Att bli osynlig i mängden. Jag tror att många inte kommer att acceptera detta heller, de kommer skrika: vart tog aktivismen för hbtq vägen? Det är därför som jag vägrar att vara i någon garderob, genom att tillkännage att dem finns, sätter jag även andra människor på undantag. Jag behöver inte kategorisera andra genom sexuell preferens, jag har andra kategorier för att göra detta (det är kanske inte heller så ok, men det är ju faktiskt så människan fungerar). Jag finner vissa trevliga, andra otrevliga, vissa är smartare än andra och vissa ser bättre ut än andra osv. Mängder av kategorier finns det att lägga folk i fack, varför väljer man den kategorin som man minst av alla vill veta: vad de gör i sängen? Jag förstår inte alls detta.

Jag har många andra åsikter om Pride, fler tankar kanske dyker upp som jag bara måste skriva om, hehee.. Happy Pride till alla!