17 februari 2010

Hamlet

Hamlet, denna klassiska tragedi av Shakespeare, spelar på Stadsteatern med Katrine Wiedemann som regissör. Uppsättningen är i modern tappning, och den är mörk. Katrine berättar i SvD, 2009, att hon vill göra Hamlet enkel, känslomässigt igenkännbart, inte politiskt eller modernt utan arketypisk. Detta förstår jag inte alls något av, tycker inte alls att man känner igen Hamlet och hans känslor då många av mysterierna i Shakespears pjäs redan är uttalade. Detta förstör lite dramat, då det var det jag uppskattade mest när jag själv analyserade Hamlet när jag studerade Litteraturvetenskap.
Var han galen eller inte, i sin fråga: Att vara eller inte vara?

Som tidigare recensioner tycker jag då inte som Leif Zern (DN, 2010) i min bedömning av denna uppsättning. Jag tycker inte alls att den är så fantastisk som alla andra verkar tycka... Han tycker att man känner igen ett konstverk genom att det inte är en gest eller ett ord för mycket. Det krävs mycket av en skådespelare för att göra så långa monologer intressanta, men han har rätt i att gesterna är få och det är dessutom också rekvisitan. Däremot tycker jag att Anna Angström (SvD, 2009) beskriver pjäsen lite bättre och hade jag läst denna artikel innan jag gick och såg pjäsen hade det nog underlättat. Gustaf Skarsgård återger då hans karaktär genom Kathrines ögon: "Hon lyfter fram Hamlets passivitet rent fysiskt genom att låta honom vara mitt på scenen nästan hela tiden. Det har varit lite frustrerande att inte ha scenerier. Jag har känt mig kastrerad på sätt och vis..."

Med dem orden kommer två riktigt positiva kommentarer: Gustav Skarsgård är en fantastisk skådespelare i pjäsen, han balanserar denna passiviteten perfekt med hans inkapslade, förtryckta och sjudande skådespeleri. Man väntar bara på att han ska explodera i hans maktlöshet inför vad som pågår framför hans ögon. Det andra fantastiska är ljussättningen, en hatt av för Linus Fellbom (ljus) och Anton Liep (videografik), helt otroliga effekter som väcker mer känsla än själva dramat.

Foto: Petra Hellberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar