Enron - en framgångssaga

För ung och för ointresserad, var jag på 90-talet och hörde talas om men hade ingen aning om den stora IT-bubbla som sprudlade i samhället. Därför var det extra intressant för en sen 70-talist att se teateruppsättningen om det amerikanska storföretaget Enron. Företaget var ett energi- och kommunikationsföretag som skapade en helt ny marknad med helt nya vinster, virituella vinster. Vilken dröm. Men när IT-bubblan sprack i början på 2000-taket, blev också Enron ansvariga för att 21 000 människor blev arbetslösa över en natt.

Jag gillade regissören Lucy Prebble och hennes sätt att förklara hetsen, börsen, förväntningarna och framgångarna som företaget hade. Det var lätt att se och förstå hur relationerna mellan efterfrågan och aktiebörsen och hur aktiebörsen formade samhällets priser och hur så många företag under IT-bubblan levde i det gränslösa drömmarnas land. Karaktären av företagets vd Jeffrey Skilling, kändes lika mänsklig och genial som Facebook-grundaren Mark Zuckerberg i filmen The Social network. en entreprenör som driver sin idé till katastrofens rand, utan en tanke på konsekvenserna för andra.

Att göra vinst på förväntningarna av en produkt och inte på själva produkten, är ju en helt galen idé. Och eftersom Enron inte gör någon faktisk vinst, säljer företaget sin skulder till ett dotterbolag. Men att inte kunna förutse hur detta miljard-företag, som inte får in ett öre, ska gå runt är ju helt blind idioti. Istället för att ge de anställda lön, ges lönen ut i företagsaktier. På detta sätt luras de anställda att arbeta för sig själv, ju bättre man jobbar desto bättre kommer företaget och att gå och aktien kommer därmed att vara värd mer. Men när bubblan sprack försvann aktierna och därmed också de anställdas löner och pensioner. Jeffrey Skilling dömdes till 24 år och 4 månaders fängelse

Trettondagsafton

I fullt queerperspektiv spelas Shakespeares Trettondagsafton på Stockholms stadsteater, i regi av Susan Taslimi. I traditionell Shakespeare andra forsar förväxlingarna om varandra när Viola förlorar sin bror i ett skeppsbrott och hon är tvungen att ta jobb, som pojken Cesario, hos hertig Orsino. Hans uppmärksamhet ligger hos Oliva, som också förlorat sin bror. Hon i sin tur blir kär i Cesario. Viola (utklädd till Orsino) är kär i hertigen och så går kärleken runt runt.

DN och SvD skriver om pjäsen som överdådig och trash-de-luxe och det kan jag verkligen skriva under. Pjäsens utspelar sig överklassens lyx och överdåd, men kläderna är trasor och färgglada som bara ett gycklarsällskap kan komma undan med. Komiker och skådespelerskan Pia Johansson har rollen som narr och går nästan allt som säkert över gränsen för vad som är roligt, men håller sig ändå tillräckligt nära skrattgränsen. Jag håller inte med Kerstin Gezelius, DN, som skriver att hon är den somhåller ihop pjäsen. Däremot känner jag mer som Sara Granath, SvD, att Pia ibland riskerar föreställningens rytm i utsvängningar med både musiknummer och publikfrieri.

...men på hela taget var det en underhållande pjäs!

Foto: Petra Hellberg

Triumf och tragedi

Var på en spännande mix av opera och poesi av hip-hop poeten Daniel Boyacioglu. Han har nu gett sig in på en främmande bana i form av ett en-timmes liberetto på Kungliga Operan. Som musiksättare har han Paula af Malmborg Ward och i rollerna ser vi Marianne Hellgren Staykov och Karl-Magnus Fredriksson.

Librettot handlade om en idrottsman som är på väg ner från sin karriär, där han försöker leva med sin träning och med att leva med den tomhet som skapas när strålkastarna släcks och ovationerna tystnar. Hans ensamhet sätter spår i hans partner, där kommunikationen hemma blir tystare och tystare, tills den skriker av tomhet och ensamhet.

Det var intressant att se en ung ny poet med utländska bakgrund ge sig på operagenren, som har sin traditionella formella stil, med nya moderna uttryck och språk. Han skulle dock också kunnat utmana de traditionella könsrollerna i operan, men jag antar att han ville ha dem kvar och utmana språket i stället.

Jag har sett Daniel en gång tidigare, på Parkteaterns scen, där han själv hade musiksatt sina dikter. Den gången tyckte jag inte alls om hans föreställning, och detta bekräftades igen. Jag är inte fan av Daniel Boyacioglu, men jag beundrar det han vill skapa och att han utmanar både sig själv och den kulturella struktur som vi är vana vid att röras oss inom.


Foto: Hans Nilsson

Drottning Kristina

Stockholm Stadsteater sätter upp Drottning Kristina och vilken pjäs det var, fantastisk!

Farnaz Arbabi som regisserar har gjort en bra uppsättning av den brittiska dramatikern Pam Gems pjäs och han har tidigare satt upp Khemiris pjäs Invasion, som jag också tyckte var helt makalöst bra. I huvudrollen befinner sig Vanna Rosenberg, och hon behandlar denna karaktär på största allvar och nyckfullhet med en balans som är förträfflig. Vanna som Drottning Kristina spelar aldrig över i denna dramatiska roll, från barnsligt lekande till mördande allvar och förtvivlan.

Drottning Kristina är nog den mest intressanta kunglighet, jag vet med mitt begränsade historiska vetande. Efter att hennes mor förlorat barn efter barn tas hon hand av rikskansern Axel Oxenstierna, när hennes far går ut i krig. Hans uppdrag blir att uppfostra dottern till kung. Kristina blir en utmärkt regent och krigsförare men när det är dags att säkra tronen abdikerar hon. Att fängslas i rollen att hennes enda uppgift som kvinna är att producera barn kan hon inte acceptera. Hon är uppfostrad att så sin säd och vara fri som en man. I pjäsen får man följa Kristina från början av hennes regeringsår, hennes resor runt i Europa, som Alexandra Kristina, för att hitta en självfrände som kan stilla hennes behov av intellektuella diskussioner, hennes sökande efter tro för sin udda existens och en tröst för vem hon är.

Som ni förstår gillade jag denna pjäsen väldigt mycket och jag kände mig upplyft av den historiska innebörden av denna tveeggade hermafrodit, som det sägs att hon själv kallade sig. Jag håller inte alls med DNs recensent Maina Arvas, att den skulle vara för tung i sin handling och för svag i förhållande till sin scensättning. Jag tycker att det är just det som är talande för Drottning Kristinas dualistiska personlighet och kan ses som kompletterande istället för en last.

Lärare med leende

Dags att skriva om mina två senaste teaterbesök på Stadsteatern

Den första var Lärare för livet, en dråplig historia som utspelar sig på ett gymnasium.
Första akten var jätterolig och man kände igen sig bland personalen och i alla dråpliga situationer. Dramat utspelar sig under ett läsår och det börjar med kaffe och fika och utvärderingen "Vad gjorde ni på sommarlovet". Vi får träffa den nya läraren som oroligt och inställsamt sätts mot den bittra och "så här gör man, men jag ger inga tips" - läraren. Vi har lärarna som ger allt i yrket till dem bokstavligen trillar pall i personalrummet och rektorsbytet "ut med det gamla och in med det nya" - tänket.

I andra akten drogs intrigen dock för långt, det blev för dråpligt och för orealistiskt för att det skulle bara roligt. Rektorn tappar fokus och handgripligen kastar ut en elev, gympaläraren dör i personalrummet och romantiken som gror vissnar i kopieringsrummet. Tråkigt att regissören Måns Lagerlöf inte kunde hålla fokus på det realistiska, tycker jag, det skulle varit roligare. Scenografin var dock en kul idé, med publiken som elever och ett personalrum som ses ovan ifrån. Det gjorde perspektivet intressant, med lärare så nära men ändå så långt ifrån och främmande.


Handlingsplanen som ligger i krislådan blir väldigt aktuell i denna pjäs:
Håll om
Håll tyst
Håll ut

Foto: Joel Persson

Sommarnattens leende

Den andra pjäsen jag har varit och sett är Midsommarnattens leende, en musikal av Stephen Sondheim. Den är baserad på Ingmar Bergmans film med samma namn, och jag har inte sett den så jag kan inte jämföra dem. Men jag fann den inte superbra, mer ett OK.
Midsommarnatten har tre leenden: det första för de älskande, det andra för narrarna och det tredje för de ensamma och sorgsna. Och det säger väl det mesta om pjäsen... Inget nytt under himlen!

Däremot gillade jag Magdalena Åbergs scenografi. Den var stilfull, enkel och påhittig, men framför allt lekfull, med massor med olika sorters tyger som flög för vinden likt kärleken tillfälliga flyktighet.
Foto: Petra Hellberg

Hamlet

Hamlet, denna klassiska tragedi av Shakespeare, spelar på Stadsteatern med Katrine Wiedemann som regissör. Uppsättningen är i modern tappning, och den är mörk. Katrine berättar i SvD, 2009, att hon vill göra Hamlet enkel, känslomässigt igenkännbart, inte politiskt eller modernt utan arketypisk. Detta förstår jag inte alls något av, tycker inte alls att man känner igen Hamlet och hans känslor då många av mysterierna i Shakespears pjäs redan är uttalade. Detta förstör lite dramat, då det var det jag uppskattade mest när jag själv analyserade Hamlet när jag studerade Litteraturvetenskap.
Var han galen eller inte, i sin fråga: Att vara eller inte vara?

Som tidigare recensioner tycker jag då inte som Leif Zern (DN, 2010) i min bedömning av denna uppsättning. Jag tycker inte alls att den är så fantastisk som alla andra verkar tycka... Han tycker att man känner igen ett konstverk genom att det inte är en gest eller ett ord för mycket. Det krävs mycket av en skådespelare för att göra så långa monologer intressanta, men han har rätt i att gesterna är få och det är dessutom också rekvisitan. Däremot tycker jag att Anna Angström (SvD, 2009) beskriver pjäsen lite bättre och hade jag läst denna artikel innan jag gick och såg pjäsen hade det nog underlättat. Gustaf Skarsgård återger då hans karaktär genom Kathrines ögon: "Hon lyfter fram Hamlets passivitet rent fysiskt genom att låta honom vara mitt på scenen nästan hela tiden. Det har varit lite frustrerande att inte ha scenerier. Jag har känt mig kastrerad på sätt och vis..."

Med dem orden kommer två riktigt positiva kommentarer: Gustav Skarsgård är en fantastisk skådespelare i pjäsen, han balanserar denna passiviteten perfekt med hans inkapslade, förtryckta och sjudande skådespeleri. Man väntar bara på att han ska explodera i hans maktlöshet inför vad som pågår framför hans ögon. Det andra fantastiska är ljussättningen, en hatt av för Linus Fellbom (ljus) och Anton Liep (videografik), helt otroliga effekter som väcker mer känsla än själva dramat.

Foto: Petra Hellberg

Scener ur ett äktenskap

Årets första teaterföreställning blev Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Dramatens Lilla scen, i regi av Stefan Larsson. Efter stora förväntningar då det var lite meck att skaffa biljetter eftersom de tog slut fortare än fort. Jag låg på och ringde biljettkassan varje dag i en vecka i höstas innan jag fick två platser.

På jobbet suckade mina kolleger när jag sa att jag skulle se den och såg fram emot att se den, det enda ord de kunde beskriva sin känsla var: Ångest! Jag började bli lite orolig....tänk om den var riktigt tung. Det har ju hänt tidigare och varje gång tänker jag på Becketts I väntan på Godot, vilket för mig är ångest. Men recensionerna för Scener ur ett äktenskap har varit bra, även om de alla har referenser till en miniserie som gått på tv (1973) och som jag inte alls har sett och kan därför inte göra samma referenser i jämförandet med skådespeleriet.

Föreställningen handlar om Johan och Marianne som till synes har det perfekta äktenskapet, men när man skrapar på ytan är det bara för perfekt. Efter en kväll på teatern och pjäsen Ett Dockhem (vad annars?) anar man en spricka som går djup i deras relation och som de i samförstånd inte vill undersöka utan lägger mattan på istället. Men till slut fungerar inte deras tystnad längre och Johan meddelar att han blivit kär i en annan kvinna. Ensam och förödmjukad försöker Marianne att leva vidare, att överleva smärtan. De få möten som följer är smärtsamma och bittra, men där finns även en attraktion av tryggheten att få vara nära varandra igen.


Jag var upprymd när jag gick från teater, den var så bra!
Jag förstår inte mina kollegers uttryck av ångest, är det för rädslan för äktenskapets misslyckande eller är det för att det är igenkännbart? Själv upplevde jag nästan katharsis, hela första akten var som ett upprepande av mitt förra förhållande, vilken nästan gav pjäsen en terapeutisk upplevelse. Det i sig skulle ju kunna varit ångestframkallande, men det var det inte, jag tyckte att pjäsen blev så mycket bättre istället. Jag insåg också att jag gillar Stefan Larssons uppsättningar, i alla fall de jag sett, Höstsonaten och Måsen är de två närmaste som jag kommer ihåg väl och som jag också gillade mycket.

Den girige

Som avslutning på höstens teatersäsong, gick jag och såg Den girige av Moliére. Regissören var Gösta Ekman och tusan vad rolig och bra den var. Huvudrollen skrevs, i original, till Moliére själv och på Dramatens scen intog Johan Rabaeus den, med bravur, han övertog scenen från de andra och spelade som bara han kan göra, en riktig skit- och surgubbe. Jag är själv inte förtjust i herr Rabaeus men i rollen som Harpagon var han helt lysande.

Handlingen är likt en fars och som de flesta komedier så är det kärlekens förväxlingar som är i fokus. Harpagon är den snålaste man kan tänka sig, han är klädd i trasor och ser ut som en uteliggare, den enda skillnaden är att i famnen har en en Pippi-skattkista full med guld. Hans två barn försörjer, praktiskt taget, sig själva och även om skulderna är stora, för framförallt sonen, så förälskar sig båda i fattiga partners. Men Harpagon har en annan plan och bestämmer sig för att gifta bort de båda barnen och dessutom med så stor profit så möjligt. Det blir stor drama i de båda syskonens liv, som gör allt de kan för att få sina käraste... och en natt händer det värsta som kan hända Harpagon, han blir bestulen. Men av vem??

Fotograf: Sören Vilks

Höstsonaten

Har varit och sett min första Ingmar Bergman pjäs och det råkade bli Höstsonaten. Den började skrivas 1976 och hade filmpremiär 1978. För första gången sätts den upp på den svenska teaterscenen och det är Stefan Larsson som utmanar med regin. Men det gör han lysande, tycker jag, han fångar stämningarnas variationer precis som han gjorde i Måsen som också satts upp av Dramaten. De två huvudrollerna spelas av Marie Göranzon som spelar modern Charlotte och Maria Bonnevie som spelar dottern Eva. Höstsonaten handlar om:

Eva får besök av sin mor Charlotte, som är en känd konsertpianist. Trots försök att hålla god min och vara glad att ses efter att varit i från varandra i sju år, kommer det fram att Charlotte aldrig har funnits till för Eva eller för hennes yngre syster Helena. Efter en lång natt av anklagelser och utbrott av förtryckta känslor kommer mor och dotter fram till en sorts försoning.

Foto: Sören Vilks

Trots att Bergman själv lär ha medgivit att han inte borrade tillräckligt djupt håller jag absolut inte med DNs recensent Leif Zern, jag tyckte det var en bra uppsättningen. Den framhåller det eviga och oföränderliga perspektivet av ett barns upplevelser av sin barndom. En vinkel som är svår att övervinna eftersom det är en verklighet som både etsar sig fast och som påverkar hela ens liv och allt och alla man har omkring sig. Det är en slitande och frustrerande pjäs men också en pjäs om förlåtelse och förståelse för det som varit och kampen att kämpa vidare för sin familj och dem man älskar. Kan inte leva med dem, men heller inte utan dem.

Flicka i gul regnjacka

-Jag är här, men ändå inte här

Denna existensiella pjäs om vår tillvaro här på jorden, är långsam, tyst mellan orden och en oerhörd eftertänksam pjäs. John Fosses författarskap porträtteras i denna specialskrivna Dramatenpjäs av Gunnel Lindblom.

Den handlar om sex personer som alla berör varandra i olika tider, relationer, och konstellationer. Vi lever i en värld, en social verklighet, utanför vårt eget perspektiv, där vi påverkar andra utan att vet hur, varför eller att vi gör det, överhuvudtaget. I pjäsen får vi se allas perspektiv, deras rädslor, mod och kärlek över händelser som fastnat i deras minnen.

Foto: Roger Stenberg

-Jag är här, jag har varit här länge, så ska det nog vara

Att leva, kan man gör på många olika sätt och pjäsens sex olika karaktärer har olika behov, krav och gränser i deras liv. Här finns mannen som näst intill kapitulerat inför det som händer i hans liv. Vi har kvinnan som vilset försöker hitta sig själv och meningen med livet. Mannen som förvirrad försöker att följa andras önskningar och vara någon annan till lags. Vi får också se den unga kvinnan som lever ett liv precis som hon önskar och som skapar oro, kaos och avundsjuka hos de andra. Hon kommer och går precis som hon vill:

-Hon gick, hon gick... Bara gick!

Jag tyckte mycket om denna avskalade föreställning, där allt rysch och pysch är borttaget. Skådespelarna agerar på och inom den nakna vita triangeln på scen. Samtalen avslöjar det som vi egentligen säger till varandra. Rädslan för ensamhet gör att vi skriker i tystnaden.

Höstlov: teater

Stockholms Stadsteater sätter nu upp Puntila/Matti, ett folkspel av Bertolt Brechts och baserad på en berättelse av Hella Wuolijoki. Regin är av Alexander Mørk-Eidem, samma person som har regisserat den underbara föreställningen De tre musketörerna, men ack så olika uppsättningar av samma regissör kan vara. Puntila/Matti är trist jämförelsevis och jag har dessutom upptäckt att jag inte är speciellt förtjust i Dan Ekborg som spelar denna förmögna och försupna herren Puntila, som han däremot gör rätt bra, det får jag ge honom. På den goda sidan uppskattar jag mer och mer Fares Fares, när han här spelar Puntilas chaufför, som i ett svagt Puntila-dimma blir bortlovad till hans chefs dotter. Foto: Petra Hellberg

Così fan tutte

Fick tillfälle att se Così fan tutte för andra gången och även denna gången var uppsättningen en modern tolkning. Jag brukar inte gå och se opera, även om jag gillar klassisk musik, dels beror detta på att det kostar lite mer + att jag inte har så många vänner som gillar opera.

Första gången jag såg Così fan tutte var på Orionteatern, med mingruppen Projektors, där varje musikaliskt nummer var en scen. Jag kommer ihåg att jag tyckte den var rolig och musiken var bra, uppsättningen (regi: Lars Rudolfsson) var ju då mer koncentrerad för teaterscen än på själv musiken, men jag gillade den jättemycket. Recensionerna var blandade och SvD skrev bland annat: "Orionteaterns Così fan tutte kan ses av den som är nyfiken på något nytt."

Därför blev jag nyfiken på hur det skulle vara att gå och se den på Kungliga Operan, där dominansen ligger på musiken istället. Men jag blev faktiskt besviken på uppsättningen som är regisserad av Ole Anders Tandberg.

Tyckte den var tramsig, överdriven och överspelad, och därmed tycker jag visst helt tvärtom än både DNs och SvDs recensenter... Musiken och sångprestationerna var det som höll mig vaken, vilket jag är glad över på sätt och vis, med tanke på var jag befann mig.

Fotograf: Mats Bäcker

De tre musketörerna

Denna omtalade teaterpjäs, som jag länge velat se, bokade jag biljetter för redan i våras och nu äntligen har jag varit och sett den. Helt fantastisk!! Denna moderna queer buskis med rock n roll tema är utomstående roligt och energigivande.

Mycket skriverier har det varit om pjäsen, som är regisserad av Alexander Mørk-Eidem, då den har en bas av tidernas bästa och mest kända låtar från 80-talet, men Alexander har även lyckats sticka in lite filmreferenser. Rena nostalgin. Det dansas till ledmotivet av filmen Dirty dancing, någon är King of the world och någon har planer att börja jobba på Universal...

Det finns blandade recensioner av denna pjäs, några tycker den är överdriven och karatärerna för stereotypa, vissa, som jag, tycker att den är rolig och kan se igenom dessa plattetyder för vad de är, ren underhållning med humor som väcker minnen och glädje och en del rysningar också... Vi får möta många kända idoler, The Artist Formerly Known As Prince, Michael Jackson, Madonna och så klart franska Solkungen.

Stadsteatern släpper nya biljetter 20 oktober, gå och se den, det är helt klart en av teatersäsongens bästa uppsättningar.

Fotograf: Petra Hellberg

Älskaren

Var på säsongens första Parkteater Under eken, såg Älskaren av Marguerite Duras. För er som inte känner till denna klassiska kärlekshistoria handlar den om en ung Marguerite, 15 och ett halvt år, i Indokina där hon är född och uppvuxen. En dag träffar hon en rik, elegant kinesisk affärsman i limousin och de inleder historiens mest passionerande förhållande, med tanke på åldersskillanden men även kulturöverskridande. Bandet som finns mellan dem är kärleksfullt, vibrerande och kraftfullt.

Denna historia framförs som en monolog av Ulla Tylén på ett mycket konstnärligt sätt. Hon gestaltar en åldrade Marguerite Duras som minns den intensiva historien och återberättar minnena för oss i publiken. Med ett fantastiskt kroppsspråk skiftar hon mellan olika karaktärer i pjäsens olika dialoger så att man aldrig kan ta fel på vem som säger vad.

Foto: Mats Samuelsson


Beundransvärt duktig, en pjäs som jag varmt kan rekommendera. Älskar Parkteatern och jag ser fram emot sommarens program.

I väntan på Godot

Den kända pjäs av dramatikern och Nobelpristagaren Samuel Beckett kan man ju inte missa att se, och i huvudrollen dessutom Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus. Sedan jag missade Mikael i Fröken Julie och i Måsen, såg jag fram emot att se denna pjäs. Jag visste så klart att det skulle bli en mörk och långsam vistelse på teatern, men tyvärr var jag också väldigt trött. Ingen bra kombination. Det är ju tur att jag visste på ett ungefär vad pjäsen handlar om... eftersom jag somnade till i båda akterna.

I väntan på Godot är ett existentialistisk drama. Två fattiga män står i ett vägskäl och väntar på Godot, men hur länge ska de vänta och väntar de på rätt plats?? Vladimir (Didi) är positiv, aktiv och vill tro på Godots ankomst och Estragon (Gogo) är motsatsen, han vill gå därifrån, sova bort väntan, pessimisstisk och negativ. Tillsammans är de bundna till varandra och de väntar, väntar och väntar... Medans de väntar dyker översittaren Pozzo upp med hans undergivna slav för att vid ett senare tillfälle dyka upp igen i helt motsatta roller.

Det finns många tolkningar för vad Samuel Beckett egentligen vill säga med pjäsen. Då den skrevs i slutet på andra världskriget är en tolkning att den står för meningslösheten och bristen på tron till Gud. En annan tolkning är hur mänskligheten fungerar tillsammans, som ett äktenskap där motsatserna inte kan vara utan varandra.

Jag funderade på om pjäsen handlar om en och samma person och hur man inombords slåss för överlevnad, självbevarelsedrift och sanningen om sig själv. Vladimir och Estragon, två sidor av samma person. Så vem är Godot? Godot är hemligheten där vi själva, i vårt innersta, försvarar våra val och övertygelser. Godot är sanningen om oss själva, och vår strävan efter perfektionism. Vissa finner denna stressande och flyr undan, medan andra förgäves jagar den och hoppas på bekräftelsen att de fulländat den. Runt omkring oss finns andra människor och händelser som vi måste förhålla oss till och var vi själv står i frågor och situationer, dessa representeras i form av Pozzo och Lucky. Det finns inga rätt eller fel, det finns bara vägen där vi kan leva med våra val och beslut utifrån de övertygelser vi har, i just det ögonblicket.


Foto: Petra Hellberg

Döden i Thebe

Rummet är vitt, kalt och temperaturen någon grad lägre. I mitten av rummet finns en catwalk med en pelare och längs väggarna en smal ram, vi sätter oss på andra raden som går längs catwalken. Det snöar långsamt från taket. Vi är folket av Thebe.

Elverket sätter nu upp Döden av Thebe av manusförfattaren Jon Fosse, pjäsen är en sammansättning av ”Kung Oidipus”, ”Antigone” och den mer okända ”Oidipus i Kolonos”. Oidipus, mannen som ödesbestämt mördar sin far, gifter sig med sin mor och då det uppdagas sticker han ut sina egna ögon. Han blir utslängd och tillsammans med hans dotter/syster Antigone är han på landsflykt till Kolonos där hämnarnas gudinnor bor. Oidipus söner/brödrar Eteokles och Polyneikes blir kvar i Thebe och slåss om tronen, vilket slutar med att Oidupus förbannar dem att dö för varandras svärd. Oidius dör i Kolonos och när hans profetsia går uppfyllelse begraver Antigone Polyneikes mot hennes morbror Kreons vilja, som nu styr Thebe. Antigone begravs levande i en mörk grotta men att lämna Polyneikes officiellt obegravd och därmed förneka gudarnas rätt till dem döda leder till olycka och som straff kommer Kreon att förlora ett av sina egna barn. När budet kommer att Antigone hängt sig och med ett svärd vid hennes sida ligger Haimon, Kreons son, som tagit självmord av kärlekssorg för Antigone.

Pjäsen börjar med högmod och slutar med högmod. Man straffas för sina brott och sina oförrätter, men straffet är oftast trefalt och mer än man kan bära. I dem grekiska ödena blir man dock oftast straffas av någon annans förbannelse eller profetsia och inte kan man göra något för att undvika det heller. Att leva sitt öde och inte ha någon egen vilja är väl typiskt för grekiska dramer. Men de är också fulla av visdom och går in i kärnan av människans natur av makt, kärlek och lidande, vilket vi älskar att läsa, se och uppleva.

Foto: Roger Stenberg

Medealand

Kärlek är inte förevigt och kvinnans öde är att förlora när passionen tar slut. Medealand av Sara Stridsberg, är baserad på det klassiska dramat Medea av Euripides. Scenen på Dramatens Elverket är sparsmakad och pjäsen börjar med att man får reda på att Medea är utvisad från Korinth efter att hennes älskade Jansson har träffat en annan, prinsessan. Ensam med ett sönderslaget hjärta driver hon runt i staden och gör allt hon har i sin makt för att undvika sitt öde. Men hennes vädjan avslås tills hon inte har nåt val kvar, hennes vilsna sorg förändras till desperation och hämnd. Hennes önskan att Jansson ska känna samma tomhet som hon själv, att allt han har tas ifrån honom och han står ensam kvar. Hon drivs till maktlöshet och mördar prinsessan, kungen och till slut också de två barnen hon fått med Jansson. Tryggheten i tanken av moderns kärlek till sina barn sätts på spel när män inte längre kan lita på samhällets fasta grund i kvinnans omsorgsfulla natur.

Läs mer om pjäsen: DN:s På stan och SvD

Medea spelas av skådespelerska Noomi Rapace, som även är aktuell i rollen som Lisbeth Salander i filmen Män som hatar kvinnor. Två dubbelbottnade kvinnor som tar tar orättvisan i egna händer och vägrar böja sig för mannens patriarkiska ställning. Jag var inte speciellt nyfiken på filmen Män som hatar kvinnor då rollen som Lisbeth är en svår karaktär att spela, men efter Medealand och Noomis prestation på scen kan jag nu säga att min nyfikenhet för filmen har väckts.













Foto: Gunnar Lundmark/SvD (scanpix)

Fem gånger gud

August Strindberg inspirerar Jonas Hassan Khemiri och det är också utgångspunkten i hans Fem gånger gud. Den handlar om dramaläraren Rolf som vill sätta upp Strindbergs Ett drömspel men hans elever vägrar. Istället bestämmer de sig för att fylla scenen med sina egna drömmar. Alla ges chansen att spela Gud. Roll blir identitet och dröm blir verklighet. Vad händer när en person får makten att ändra på sin egen verklighet och sina egna tillkortakommanden?



- Min pjäs handlar mycket om drömmar. Och om hur man kan använda ord för att bryta sig fri från strukturer, säger Jonas i en intervju med DN (pulicerad 2008-09-08)

Jag tyckte om Fem gånger gud, det finns många psykologiska vinklar som är intressanta och jag tycker att Khemiri har fångat dagens ungdomsverklighet på ett sant och verklighetstroget sätt. Däremot saknade jag det mångfacetterade djup som fanns i hans första pjäs Invasion, som jag tycker är mycket bättre. Invasion har nypremiär på Stockholms Stadsteater i år, så håll utkik!

Blommor av stål

Denna chick-litt pjäs på teaterscenen, utspelar sig på en frisörsalong i den amerikanska södern. Där sladdras det om grannar och det delas glädje och sorg mellan fem kvinnors ensamma liv. Den är lika ytlig som bara skvaller kan vara och de kvinnliga dramatiska känslostormarna når inte riktigt ut till mig. Pjäsen räddas dock av Susanne Reuters humoristiska insats, alltid lika bitter och snäsig och precis i rätt ögonblick. Popmusiken som spelas i bakgrunden antar jag ska förhöja småstadslivets glamour, vilket framkallar lite nostalgi men ingen dansfeber direkt. Men som min kompis sa, det är ganska nöjsamt ibland att gå på något som inte är så allvarligt och dramatiskt, men bättre komedier har man ju definitiv sett. Jag håller med Leif Zern när han skriver för DN (20081020): "Blommor av stål" är en söt liten pjäs om de sorger som ligger inkapslade i livets glädjeämnen. Men ack vilken bagatell till dramatik! Teater i tv-format. Har vi inte tillräckligt av det hemma i soffan, varje kväll och på bästa sändningstid?"

Glada änkan

Igår var jag och en kollega på Folkoperan och såg operetten Glada änkan. Ingen av oss hade varit och sett en operett förut och vi var nyfikna och såg fram emot kvällen. Operetten är en leksam musikalisk såpa fylld med humor och intriger och Suzanne Osten gör en tidsöverskridande uppsättning. Det är en smockfull smällkaramell med massor av konfetti, där traditionella samhällssymboler ställs mot varandra: I en miljön av en kostymklassisk 3/4 vals hör man toner av modern disco och breakdance a´la Jackson. Barnet ställs mot den vuxna, kvinnan mot mannen, horan mot jungfrun, det oskyldiga mot det syndiga osv.

Änkan Hanna står i valet att gifta om sig och samhällets krav ställer kärlekens vilja på spets. Frihet är indvidens kravlösa val och frågan under kvällen är: Kommer Hanna att gifta sig?

© Markus Gårder

Jag fann min första operett mycket nöjsam, men det jag inte riktigt förstod var presentationen av djuren i Hannas trädgård. Vilket budskap skulle de framföra? En tolkning skulle kunnat vara att vi alla är lika olika eller även om vi är olika är vi ganska lika ändå... Hur som helst, jag hade en mycket trevlig fredagskväll och jag tyckte om Suzanne Ostens uppsättning av Glada änkan.