Lappar och skräck

Bortskänkes: 50 kg pyttipanna

Komiker: Batra, David

David fortsätter att ge ut böcker om publika lappar. Hans nya bok heter: ”Det här var ju tråkigt” http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9137136046

Med absolut gehör för skräck

Författare: Ajvide Lindqvist, J.

Ajvide har alltid musiken som inspiration och har gärna låtar på repeat för att skriva i samma känsla som musiken förmedlar.

Låten som spelades när han skrev Människohamn, var en låt av gruppen A-ha och när kan skulle se hur många gånger han hade spelat den, då boken var färdigskriven, står Ipoden på 666.

Eftersom han ville skriva en riktig läskig historia i Lilla stjärna sökte han inspiration i dansbandsgenren för att balansera den skräck han ville skriva. Personer som inspirerat honom till hans nya bok är musik av Lasse Lönndahl, Håkan Hellström och ABBAs Thank you for the music.

Historiens ok – om folkmordet i Rwanda

Författarna: Diop, B. B., Tadjo, V., Bärfuss, L.

Boubacar Boris Diop – Marambi – boken om de dödas ben. En antologi av röster om folkmordet i Rwanda.

Veronique Tadjo – The shadow of Imana & Travels in the heart of Rwanda. Veronique förklarar att Inama är namnet på deras Gud och hon skriver för att hylla livet och hon ser litteraturen som ett utrymme för minnet.

Lukas Bärfuss – Hundra dagar. Boken handlar om relationen till en person som blir extemist.

Före folkmorden kallades Rwanda afrikas Schweiz men där är få liknelser mellan länderna. Efter morden finns det en kollektiv skuld, även om omvärlden idag har mest ekonomiska intressen i Rwanda som utarmar landet.

Veronique tycker att demokratibegreppet är komplext, då det inte enbart är majoriteten av folket i antal som ska bestämma. Det har även en etnicitetsproblematik som måste utredas och hur man ska förhålla sig till demokrati-visionen vad gäller det.

Propaganda om fördomar skapar rädsla och i Rwanda frodades uttrycket ”Kill or get killed”. Ingen ville vara mördare men alla vill skydda sina egna och sin familj. Diop rekommenderar författaren Philip Gourevitch, som en av de författare som verkligen beskriver verkligheten i Rwanda, vad gäller folkmordet.

Hur kan detta hända gång på gång på gång?

”Double geocide is according to politics no genocide” / Boubacar Boris Diop

Jag tanker på Anne Heberleins uttryck att ondskans mest geniala sida är att det är oftast då hemskt att det leder till en mänsklig förnekelse som gör att ondskan kan återkomma gång på gång på gång....

Veronique pratade även om en förändring i krigsföring: ” Women are the battlefield of war and women´s bodies are the weapons”. Detta får mig direkt att tänka på Lubnas berättelser om Sudan.

Barn utan barndom

Författarinna: Stridsberg, Sara - Darling river (en vidarediktning av Nabokovs Lolita)

Sara refererar också till kvinnors skrivande (Wennstam & Sveland) och finner sitt eget skrivande fyllt med skam. Hon känner att kvinnors skrivande är inte lika statiskt som mäns, hon tänker att just nu skriver jag men vem vet om hon skriver i framtiden. Detta gör att hon inte refererar sig själv som en skrivande person, även om hon nu har gett ut sin tredje bok och lever som författarinna.

När hon väl har skrivit klart en bok har hon svårt att släppa den och komma in i nya språkrum. Hon identiferar sig väldigt mycket i sina karaktärer och blir dessa till viss del. Hon skriver om det okända och det främmande för att komma bort från kunskap och det vetande. Det blir som ett mörkrets utopi – en lucka i det egna medvetandet. Via det främmande närmar sig det egna och nära.

Hon har nästan alltid ett barn med i sina böcker, och hon ser barnet som en metafor för människans sårbarhet. Referenser i varje bok är så kallat silkespojkarna och hon tror att det är enklare att ha mer empati med pojkar än till flickor. Privat gillade hon inte alls att vara barn, att vara i någon annans våld och inte kunna bestämma själv. Däremot är hon idag mamma och älskar att vara detta.

De oskyldiga och det goda går under, och romanskrivandet är en reningsprocess enlig Sara Stridsberg.

När byxor är ett brott – Sudan

Författare: Ahmad al-Hussein, Lubna – 40 piskrapp för ett par byxor

http://www.bok-bibliotek.se/nyheter/Langa-koer-till-seminarium-med-Lubna-Ahmad-Al-Hussein1/

§152 Sedlighetsbrott

Lubna började intressera sig för kvinnors rättigheter när hon som barn hörde historien om byns vackraste flicka som skulle offras till floden för att vattnets gud skulle vara nöjd och därmed skänka folket regn, bördighet och liv. Men varför är det bara kvinnor som offras?

Före 1940 var det vanligt att kvinnor hade bara överkroppar men i och med Englands inflytande började man klä på sig även på överkroppen. 1979 blev den första kvinnan piskad för att ha synlig hud. 1989 blev den första kvinnan i Sudan piskad som straff enligt §152.

I norra afrika är det vanligt med könstympning och det är då afrikanska muslimer som utför detta, inte arbiska muslimer.

Det finns också en ny sorts äktenskap i Sudan, där våldtäktförövare gifter sig med offet, då det räknas som att han tar ansvar för sitt brott och slipper där med fängelsestraff som vanligtvis är 2 år för våldtäkt. Nyfödda barn i denna sortens äktenskap slängs bokstavligen ut på gatan. Lubna visade bilder på spädbarn vars huvuden var sydda efter att hundar bitit söder dem, det var helt fruktansvärt.

När kvinnor döms tillåts de inte yttra sig, ha någon försvarsadvokat eller vittne närvarande. §152 har varit verksam i 20 år i Afrika och under bara år 2008 var det 43 000 kvinnor som dömdes för denna paragraf. 43 000 gånger 20 är ofantligt många människor.

Lubna kämpar för att kvinnors rätt i domstolar i Sudan. Men det är också så att kvinnorna som döms, straffas även av sina familjer, då famljerna tror att de är prosituerade och förskjuts eller blir slagna i hemmet.

Lubna blev arresterad i Khartoum för att hon hade byxor på sig, arbetade hon för FN och skulle därmed slippa sitt straff. Men då hon ville visa omvärlden den orättvisa som händer i Sudan, sa hon upp sig från sitt jobb och tog sitt straff, 40 piskrapp. För att uppmärksamma detta för omvälden, skickade hon ut inbjudningar i form av bröllopsinbjudningar, då dessa alltid går förbi censuren i Sudan.

Regimen missbrukar sin makt åt kvinnoförföljelse, barnvåldtäkter etc. istället för att göra något åt det verkliga problemen, exempelvis vattenbristen.

Nu ligger seminariet ute på Kunskapskanalen och du kan se hela samtalet här.

Ondskans återkomst

Heberlein, En liten bok om ondska

Johansson, Göra ont – litterär metafysik

Varför läser man deckare, thrillers och skräck? Tecken i tiden säger att det sänds aldrig så mycket matprogram som det gör idag, och ändå lagar folk men mindre och mindre. Förhoppningsvis är det kanske så att, vi utsätts så lite för ondska i vårt liv att vi söker spänning i böcker för att få utlopp för dessa känslor. Vi söker tröst och förståelse för det som är obegripligt. Och ondskans mest geniala sida är att det är oftast då hemskt att det leder till en mänsklig förnekelse som gör att ondskan kan återkomma gång på gång på gång....

Det diskuterades om deckarkulturen som förskjutits från att förklara samhällsstrukturer och personliga egenskaper till att blir kriminaldeckare, där man inte längre förklarar en händelse i en samhällskontext eller en persons bakgrund i förhållande till egenskaper.

Ondska gör ofta offret till objekt för att man inte ska känna att man har en mänsklig relation till offret.

SD – vad gär deras budskap på attraktivt? De skapar rädsla genom att förstärka fördomar och skapandet av idéer att vårt gröna gräs kan bli ännu grönare.

Finns ond vs. god litteratur? SDs framgångar har ”någon” sagt beror på att läsningen av skönlitteratur i skolan har minskat.

Kunskap ger insikt som skapar empati

Bandet mellan MÄN – ALKOHOL – ONDA HANDLINGAR är en vetenskaplig kännedom som det aldrig talas om. Men det är ett faktum som alla forskare känner till och erkänner att det är så.

Det finns ett resonemang inom kristendomen att Ondskan fanns innan gud, vilket gör att gud är inte ond. Man kan därför inte anklaga gud för allt hemskt som händer i världen.

För att minska ondskan måste man diskuterar den, då ”tvingas” människan att funderar på ”var står jag? vad tycker jag?” Då ondskan alltid är ”dem andra”, måste man sätta sin in de dem andras situation, hur skulle jag reagera om jag vore ”dem andra”?

Heberlein:

"Ondska är egentligen inte intressant, det som är mer intressant än ondska är godhet."

True Blood

Hela hösten har det pratats om serien True Blood, men jag missade, som vanligt, som jag brukar, allt som är värt att ses. Så när jag var hos min vän i julas och han erbjöd mig de två första säsongerna, kunde jag inte motstå. Och oj, vad man blir hooked, även om jag nog skulle kunna bli det vilken serien det än handlar om, ser man ca 20 timmar nästan i sträck, blir man hooked oavsett om man vill eller inte. Så nu väntar jag blodstörstigt efter tredje säsongen som spelas in just nu och kommer ha säsongspremiär i sommar.

Serien utspelar sig i den fiktiva småstaden Bon Temps i amerikanska södern, i en tid där vampyrer lever sida vid sida med människor, efter att en japansk forskare lyckats framställa ett syntetiskt blod som säljs under varumärket "Tru Blood". De vill leva i samförstånd med vanliga människor, vilket hörsammats och gett dem samma lagstadgande rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Detta trotsas så klart av många människor ser på vampyrer med skepsis och rädsla. Servitrisen Sookie Stackhouse, som även har förmågan att höra andras tankar, förälskar sig i den 173-årige vampyren Bill Compton vilket får henne att framstå som ännu mer avvikande än tidigare.

I väntan på sommaren, och allt prat om serien av eleverna, köpte jag så klart in serien om Sookie Stackhouse till jobbet. Och för första gången tar jag hem första boken istället för att erbjuda eleverna den först, jag bortförklarar det genom att jag ser det som en arbetsförmån :O och med elevernas samtycke har jag inte lika mycket dåligt samvete... Nu är första boken utläst och jag är nyfiken på andra delen.

Böckerna följer endast Sookies perspektiv och den är inte alls som filmerna, alla Sookies scener är med, men de utspelar sig inte alls likadant. Så böckerna är faktiskt roliga att läsa, inte alls en besvikelse som det kan bli när filmer är gjorda på böcker. För att citera en av många många bokbloggar kommer här en som jag håller med, den är från en tjej som heter Paula: "Böckerna är helt berättade från Sookies perspektiv, som om hon berättade historien för läsaren, men i tv-versionen har regissören valt att även visa scener där Sookie inte är med. Detta betyder att Sam och Jason har större roller i tv-serien än i böckerna /.../ De förändringar som gjorts är i de flesta fall till det bättre, tv-serien är betydligt mer omväxlande och intressant än om vi enbart följt Sookie till och från arbetet, men det är förändringar som krävts vid översättningen från bok till tv, inte någon kritik mot boken. Tvärtom är just första-persons-perspektivet i boken det som gör bokserien så underbar."

Utanmyrens vårfrost

Man kan inte alltid läsa bra böcker och två av dessa är Utanmyr av Sofia Nordin och Vårfrost av Anna Ehn.

Utanmyr handlar om en Johanna som kommer ny till ett kollektiv på landet. Hon känner sig varmt välkommen i kollektivet och hon börjar trivas med lugnet och skogen. Men efter ett tag börjar hon ana att allt inte står riktigt till, på våningssängen över henne står ett namn inristat och när hon frågar uppstår det spänningar och tysthet bland de andra. Detta är upptakten till hemligheter och outredda händelser som hänt i kollektivet i det förflutna.

Vårfrost är en bok som handlar om anorexia, vad är det som påverkar en tjej till att börja räkna kalorier? Klara är tolv och tävlingssimmar, boken är skriven ur hennes perspektiv och man får läsa om pressen att prestera.

Två böcker som jag vill tycka om dem, eftersom ämnena är intressanta. Jag hade hoppats att de vore något att rekommendera till eleverna. Men jag fastnar inte alls, båda böckerna är långsamma i sin intrig och man tappar intresset efter ett tag. Jag slutade läsa och sedan läste jag de sista kapitlen innan jag gav upp böckerna helt. Trist, men man kan ju inte gilla allt.

Höstlov: jobb

Det har varit en omväxlande arbetsvecka. Några dagar har jag slutat tidigare för att ta ut lite lästimmar, mest för att det varit lugnt på jobbet eftersom det inte varit några elever i skolan. Jag passade på att läsa lite ungdomsböcker som skolan har som klassuppsättningar. Jag ägnade en av kvällarna åt att läsa Go ask Alice av en anonym tjej.

Boken är i dagboksform och handlar om ett drogmissbruk som börjar harmlöst med en fest och inställningen att man måste ju testa för att veta. Tjejen kommer från en bra familj, med föräldrar som älskar sin dotter. Hon lever ett normalt tonårsliv, man får ta del av hennes tankar om familjen, killar och skolan. Det första ruset är förvirrande när hon blir överraskad på en fest med att leka "gömma nyckel", en lek som går ut på att sju av tio drycker är spetsade med LSD. Rusets lugn går snabbt över till rastlöshet, spänningen växlar mellan totalt utslagen till en jakt efter mer och till slut rymmer hon hemifrån och är helt nere i träsket. Det är en bra tonårsbok, man kommer lätt in i boken och den har många tänkvärda poänger som att vem som helst kan faktiskt blir beroende och utslagen i samhället. Omvärldens totala blindhet, men å andra sidan hur ska man upptäcka den när den är så långt ifrån ens egen verklighet? Dagboken är tjejens hopp och överlevnad, en kamp om att komma tillbaka till familjen, lyckan och verkligheten.

Förutom att veckans läsning har jag parrallellt jobbat inför tre projekt som har sin start nästa vecka. Jag har under ett par veckor arbetat fram ett underlag för informationssökning för eleverna. Projekt 1 baseras på DNs nutidsorientering och jag har utökat frågorna men följdfrågor om olika information som de ska leta fram utifrån svaren på frågorna. I veckan har jag finputsat det till en lektion som jag ska ha imorgon, måndag. Det ska bli kul!

Projekt 2 tar sin början på tisdag, vilket har lett mig ut på jakt. Jag har ju kunnat gå från jobbet på dagarna för att besöka både Sthlms stadsbiblioteket och Internationella biblioteket. Projektet går ut på att översätta berättelser från orginalspråk till svenska och dessa ska sedan sättas upp på skolan, så att de andra eleverna ska kunna ta del av deras kultur under en kommande Läsvecka som vi planerar att ha på skolan i februari. Klassen vars elever talar främst somali, med några undantag som pratar arabiska, fann jag det lättare att hitta somaliska berättelser som är översatta till svenska än arabiska, som är ett jättestort litterärt språk. Det visar sig finnas mycket svenskt översatt till arabiska men icke tvärtom, vilket är en skam tycker jag. Det slutade med att vi fick kompromissa lite och använda de turkiska berättelserna om Nasreddin Hodja som även finns på arabiskan och är översatta till svenska. Jag fick fantastisk hjälp från mina kolleger på Internationella biblioteket, tack!

Sista projektet som upptagit min vecka är att leta fram fakta om olika musikstilar kopplat till dess ungdomskultur, från 1950-1990, och detta tillsammans med musikindustrins utveckling. Jag upptäckte att det finns hur mycket om olika musikstilar iform av musikfiler, recensioner av plattor och biografier av musiker men att hitta kvalitativ historia om de olika musikgenrerna var lite knepigare. Jag kontaktade Svenskt rockarkiv och fick både tips på avhandlingar och en etnolog som specialiserat sig på musikungdomskultur, vilket ledde mig till Statens musikbibliotek. Passade även på att låna till mig lite musikböcker när jag ändå var på Stadsbiblioteket.

En lugn höstlovsvecka på jobbet!

Vem mördade...

....Wellington?

Så börjar boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon, en besynnerlig liten historia om Christoffer, 15 år, som en natt hittar en av grannarnas hund, Wellington, mördad med en högaffel. Då han älskar djur, börjar han därför sin egen lilla detektivundersökning för att finna mördaren, men ju mer han frågar ut folk desto underligare blir svaren och bevisen. En helt annan historia och ett nytt mysterium kommer i dager, som leder honom ut på en resa som han aldrig någonsin trott sig kunna åka på. Iväg från vuxnas lögner och bort från allt han känner till, ett inrutar liv som är nödvändigt för en person som är autistisk.

Bokens språk är skriven utifrån ett logiskt tankeflöde och utifrån Christoffers tankar om världens underligheter, så som han ser människans felaktigheter om ordspråk, talessätt och beteenden som formar våra sociala koder. Man inser snabbt hur otydligt språket är för dess mening och hur missförstånd uppstår när olika världar möts. Boken välkomnar en in i den austistiska tankevärlden och den skapar förståelse inför de utmaningar dessa personer har varje dag. En nätt liten deckare som innehåller mer än ett mord!

De utstötta

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur 2004 blev det mycket debatterat. Hon skriver samhällskritiskt och överdrivet. Motivationen löd: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.

De utstötta börjar med att fyra ungdomar misshandlar och rånar en man brutalt. Efter denna händelse får man följa var och en av ungdomarna hem och man får en insyn över deras familjeliv och hur deras relationer till varandra ser ut. Sista kapitlet i boken är lika brutalt som det första. Däremellan är det dock rena sömnpillret, händer ingenting. Ett enda språkligt lidande där motsatser möter varandra med olycklig och ouppnåelig kärlek. Hennes musikaliska flöde är monotont och långtråkigt, även om det svagt finns något i karaktärerna som lockar de sociala klasstillhörigheterna samman. Absurt och överdrivet speglar hon samtiden på ett brutalt men ärligt sätt som man helst inte vill erkänna sanningshalten i. Och jag tror att det är därför som många har förundrats varför hon fick priset. I en intervju med Aftonbladet säger hon: "Med patetiska anklagelser kommer man ingen vart. Det bästa botemedlet är att överdriva verkligheten tills den blir grotesk."


Jag har försökt några gånger att läsa våra nobelpristagare och jag måste tyvärr säga att inte heller denna bok lockade till mer läslust. Kanske är jag för ung för att förstå dessa prisbelönta författare och deras sätt att skriva. Men jag tänker i alla fall inte ge upp, men det tar väl ett tag till innan jag ger mig på det igen...

Glass i solen

Jag har börjat få en förkärlek böcker som, i mitt sinne, är språkligt vackert, lent och melodiöst. Första boken jag läste som var på detta sätt var Magnus Nordins Syskonen, som blivit en personlig favorit. Nu har jag läst en till av denna kaliber, jag talar om Alessandro Baricco och hans bok Silke. Boken handlar om Hervé Joncour, som finansierar en hel by, Lavilledieu i Södra Frankrike, med silkesmaskar från andra sidan Medelhavet. Men en farsot drabbar detta område och hans resor leder honom till Kina för att få tag i friska silkesmaskägg. Hervé lever på en resa om året, men denna resa sätter hela hans äktenskap på spel. Det är en bok om kärlek och tålamod. Hans enkla och avskalade stil skapar en oförväntad fyllighet och man njuter av varje upprepande ord som en glass en varm sommardag, efterlängtad och familjär.

Tredje gången gilt

Äntligen!! Som jag försökt att läsa denna omtalade japanske författaren Haruki Murakami, utan att fastna alls. Men skam den som ger sig... av någon anledningen blev jag envis som tusan och tänkte att jag skulle försöka igen. Så jag köpte Kafka på stranden och hoppades att det inte skulle bli ett köp jag skulle få ångra.

Och det gjorde jag inte, Ya-Ya!

Boken är jättebra, i sitt filosofiska budskap och själsliga lidande. Jag gillar karaktärernas dubbla personligheter som presenteras i en enkelhet som gör dem oerhört intressanta.

Huvudpersonen är den femtonårige Kafka som rymmer hemifrån med en Oidipus-förbannelse över sig, han ska mörda sin far och få ihop det med sin mor och syster. Han slår sig ner och gömmer på ett bibliotek. Den bibliotekarie han träffar blir hans älskarinna. Parallellt får vi möta Nakata, mannen som kan tala med katter, Johnnie Walker från whiskyflaskan och överste Sanders från Kentucky fried chicken. Udda händelser blandas med karaktärernas udda egenskaper och man ställer sig frågan varför man egentligen gillar boken när den egentligen är ganska långsam, stillastående och underligt knasig. Men den är också fyndig, välskriven och underligt knasig...

Så nu när jag äntligen gillar Murakami, kommer jag inte våga läsa mer av honom då jag är rädd att jag inte längre kommer tycka han är så bra som jag tycker just nu.

Den bortlämnade flickan

Detta är en varm bok om författarens, Kathy Harrison, egna erfarenheter av barn som kommer och går i hennes stora familj. Hur barnen gör intryck och avtryck i familjens dynamik och dessa barns behov av struktur, regler och förståelse angående sitt korta men ofta destruktiva förflutna. Bokens fokus ligger på en mycket speciell flicka, vars namn är Daisy, hon kommer till familjen när hon är fem år gammal och det tycks inte finns några social problem i hennes bakgrund, men av någon anledning klarar inte hennes mamma av hennes utbrott och beteende och lämnar därför bort henne till fostervård. Men något har hänt och under bokens gång avslöjas en tragisk historia som berör familjen och en själv som läsare.

Författaren som tidigare även har gett ut boken De bortglömda barnen, har under tretton år haft ett hundratal fosterbarn som passerat hennes hem, från några dagar till flera år. Hon även adopterat tre barn och tillsammans med hennes egna tre är familjen en unik samling personer som varje dag kämpar i vardagens bestyr. (Foto nedan: Stewart Cairns, The New York Times)

Tusen strålande solar

Äntligen har jag tagit mig tid till att läsa Khaled Hosseinis bok Tusen strålande solar, och det var inte en dag för tidigt. Skulle verkligen läst den tidigare, men som man säger, den som väntar på nåt gott väntar alldeles för länge. Så har du inte läst den, LÄS DEN!!

Boken utspelar sig i Afghanistan, där två flickor, Mariam och Laila, växer upp i helt olika miljöer och uppfostringsmetoder. De två kvinnor som även också tillhör olika generationer, möts då de blir bortgifta med samma man. I en miljö av våld inom husets väggar som väl som utanför hemmet, hittar de två kvinnorna en trygghet i varandras sällskap och de blir som systrar för varandra som uthärdar det ständigt upptrappade våldet...

Av denna inblick i Afghanistans samhällsutveckling får man en bättre bild av den skräck som finns i allas medvetande och hur kvinnan blir offer för makttröstande och svaga män. En bok fylld av kärlek, människans kämpande för överlevnad och hur makt och svaghet kan förgöra allt utom hjärtats innersta sanning.

Chai latte

Ibland blir dagen inte riktigt som man tänkt sig, inte sämre och inte bättre bara inte som planerad. Skulle till Liljevalchs idag med en vän, men när vi kom dit var det lång kö ut på trottoaren. Vi bestämde oss för att gå dit en annan dag, när trycket lättat lite och man kan kanske gå dit utan att trängas så mycket. Men då var frågan, vad skulle vi nu göra?
Vi promenera inåt stan igen, och beslutade oss för att gå förbi Historiska museet och kolla vad de har för utställning just nu. Utanför satt en jättefin affisch (b.t.h.) med texten - drömmen om kvinnan. Information i övrigt var icke existerande, vi gick därför in och frågade kvinnan i expeditionen om utställningen. Hon sa lite förklarande att det var medeltida skulpturer från tiden då Sverige var katolsk, men övergick sedan till att berätta väldigt ingående om hennes tolkning av affischen... Hm! Vad hade det enda med det andra att göra? Var det en utställning med endast medeltida skulpturer och varför pratade hon då så intensiv om affischbilden. Var det en skulptur/fotoutställning? Var det en kontrastutställning av skulpturer och nya moderna uttryck? Mina frågor haglade men jag fick absolut inga svar, då hon totalt ignorerade mig och mina frågor. Hon sa bestämt att utställningen handlade om intryck och egna tolkningar, men baserat på vad och i vilken form fick jag inga svar på. Dessutom tilltalade kvinnan inte mig, som ställde och hade frågor, utan till min vän som stod bredvid. Jag blev måttligt irriterad... och vi bestämde oss för att inte gå in. Min vän hade uppfattningen att kvinnan ville göra utställningen mer intressant än den egentligen var, och därför tappade hon intresset för att gå in och kolla.

Men då bestämde vi oss för att fika istället på Historiska museets café, och under fikan upptäckte jag en underbar dryck, nämligen Chai Latten! Jag har tidigare smakat chai te, men den föll mig inte alls i smaken, men chai latte, fantastiskt god. Detta tyckte min vän också, som dricker denna dryck ofta ute. En nya värld av fikande är öppnat och jag ser fram emot Espresso House, som ska ha stan kanske bästa Chai Latte, enligt min vän.

Min bokreferens denna gången får då bli klassikern Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Jag läste den i samband med att Bengt Ohlsson kom ut med sin bok Gregorius. Nu har det också getts ut en bok som belyser Helgas version, Helgas offer av Bjarne Moelv. I alla fall, Doktor Glas, denna provokativa roman, för sin samtid, som utkom första gången 1905 var inte alls vad jag hade föreställt mig när jag läste den. Jag vet inte varför men jag kan ha svårt för klassikerna och läser dem inte frivilligt. Så därför var Doktor Glas (Chai Latte) en positiv överraskning bland pretansiöst svammel (kvinnan på Historiska museet)

Kalla kriget

Historia är inte mitt bästa ämne och jag kommer mycket väl ihåg min egen gymnasielärare i historia. Hon var en hård, men rättvis lärare som krävde mycket av oss elever, och även om jag aldrig själv nådde fram till ett bra betyg och hade väldigt svårt att få bra på proven kunde jag aldrig säga att jag inte förtjänade mitt betyg. Så därför är det en extra utmaning när eleverna har tematiserade arbeten i just historia.

Just nu är det kalla kriget som står på schemat och därför ska jag här rekommendera en bok, för alla som är intresserade av modern krigshistoria, eller vill bli, med konflikternas rent militära förlopp i fokus. Boken är skriven av Gunnar Åselius och heter Krigen under kalla kriget. Startpunkten är Negevöknen 1948 och slutpunkten Kosovo 1999. Där emellan behandlas allt från Dien Bien Phu och Budapest till Cypern och Afghanistan. Skickligt och överskådligt redogör han för vändpunkter i det sena 1900-talets historia. Boken är dessutom överdådigt illustrerad och innehåller ett stort antal kartor med pilar inritade för att ange fronter och truppförflyttningar. Jag vill inte mygla med att jag har skrivit denna fakta själv, utan den kommer från en recension av Kim Salomon, publicerad 070831 av SvD, där kan du också läsa mer om boken.

Jag finner att historia är ett ämne som jag bli mer och mer intresserad av ju äldre jag blir. Enligt en lånagare jag träffade en gång var detta inte något ovanligt, och det känns skönt att veta att jag inte är ensam, i min ålder (som hon uttryckte sig) om att inte kunna väsentliga händelser i världshistorien. Men det man inte vet, kan man bara bättre på :-)

Hearn - Lakrits med smak

Efter senhöstens fyra böcker ägnade jag julledigheten med att läsa 0 böcker. Det var såå avslappnade att slippa känna pressen av att läsa, medans mina vänner läste just för att de var tillräckligt avslappnade. Det som händer när man inte alls har en påbörjad bok, är valet att börja på något nytt. Vad ska man läsa?

Min vän har hittat skatten för oss som älskar lakrits, och att kliva in där är just som att välja en ny bok att läsa. Det finns så mycket att välja mellan. Butiken jag tänker på heter Lakritsroten och ligger på Odengatan 15. Där valde jag i alla fall en lakrissort av hårda karameller med lakrits tillsammans med en annan smak, de rosa är nog jordgubb, de gröna kan vara päron möjligvis. Det är spännande när de mixar olika smaker, de smakar oftast inte som man tror. Just denna sort var god men inte sensationell.

Bland allt godis valde jag till slut boken Över näktergalens golv av Lian Hearn. Berättelsen utspelar sig under fiktiv japansk medeltid. Bergsbyn där femtonårige Takeo bor anfalls av samurajer och hans familj dödas. Han blir räddad av en vandrare som visar sig vara krigsherre av en främmande klan och får börja en märklig resa. Jag hoppas boken är bättre än godiset smakar.

Filip och Fredriks Julgodis

Nu vankas det jul igen och imorgon bär det av ner till skåne. I vår familj har det alltid varit mamma som står för allt julstök och vi barn har i några år försökt att avlasta henne, utan att lyckas något vidare. Vi tycker att vi är vuxna nu att också bidra med allt jobb som det är att fixa julafton för ca 15 personer och uppåt. Vi finner också att det är en ekonomisk fråga, då vi barn faktiskt har en mycket bättre lön, var för sig, än båda mina föräldrar har tillsammans, som båda lever på sina pensioner. Så i år är jag såå glad över att vi äntligen har lyckats ändra lite på vår jul. Vi har nu delat upp allt, så att alla har nu fyra-fem saker vi ska ta med oss och vi har en uppgift var att uträtta på julafton.

Denna nya plan har gjort att jag stod i köket i går, för första gången på jag vet inte hur länge, och kokade julgodis. En av mina saker jag ska ta med mig är nämligen "sockerbitskola". Jag ska erkänna att jag ringde nog mamma i alla fall tre gånger igår, allt från i affären till under tillagningen... Men de smakade som de skulle, i alla fall, när de var klara, så jag är nöjd :-)

"Sockerbitskola"
100 g smör (ej margarin)
2 dl grädde
3 dl socker
25 godis sockerbitar

Detta ska röras ihopa och kokas i 10 min, innan du smälter ner 200g mörk blockchoklad.
När all chokladen är nersmält är kolan klar att hällas upp i en liten form, ca 20*20 cm. Ett tips är att smöra ett bakplåtspapper och ha i, då fastnar inte kolan i formen. Kolan ska kallna innan du skär upp den till småbitar för att viras in i kolapapper, vi använder alltid bakplåtspapper. Börja i tid! för det tar tid att vira in alla kolor, se till att ha en bra film som du kan se på eller att ni är några stycken som hjälps åt.

Eftersom jag brukar koppla allt ätbart, i den här bloggen, till en bok ska jag göra det här med, även om jag haft lite svårt att komma på någon, som är så där, klockren. Men jag väljer Filip Hammar & Fredrik Wikingssons bok Två nötcreme och en moviebox. Dem är lite långdragna i sina resonemang, ungefär som när man sitter och virar och virar sina kolor och det tar fanken aldrig slut, känns det som. Det jag gör är att se det som avslappningsterapi, ungefär som att läsa: Ta det lugnt och koppla av! För varje gång man tar och smakar en kola är det som Filips och Fredriks skämt, det är så gott att man inte ska sluta skratta. Detta är verkligen en underbar rolig nostalgibok (nu när det pratas om traditioner och att det var bättre förr) för alla som är födda på 70-talet.

Kajsas Pepparkakor

Ta en och du blir snäll, men tar du för många blir du girig.

Den svenska jantelagen är förfärlig men också en del av den svenska trygga mentaliteten, där vi vet hur vi ska förhålla oss till grannar, jobb och fritid. Huskigt, puskigt! Pepparkakor är precis så, smakar likadant varje år och den som försöker sig på olika skepnader blir snabbt nedröstade av traditionella hjärtan.

Precis så underbart god är Kajsa Ingemarssons bok Lyckans hjul. En riktig feel-good roman om relationer mellan grannar i det lilla svenska småstadslivet. Den handlar om tre kvinnor, Miriam är hemmafru med vuxna barn. Nina är frisör, frånskild och mamma till en tonårsson. Ellinor är en nyinflyttad, mammaledig jurist. De känner egentligen inte varandra så bra men när en mystisk kvinna flyttar in i ett av grannhusen sluter sig de tre kvinnorna samman..

Murakamis Julbord

I dessa väntans tider, kan man visst inte göra annat än att äta julbord. Jag önskar så att jag hade samvete att avböja, då jag inte alls gillar julmat. Men det är ju en del av den sociala biten på jobbet, och på vissa ställen, det enda tillfället att umgås utanför jobbet. Så, varje år sitter jag där och petar i maten och sväljer alla kommentarer om hur lite jag äter och att jag lämnar kvar mat på tallriken. Inte kan de veta att jag försöker att testa, för att se om jag gillar sillen detta året, vilket jag ännu inte gjort. Men vem vet, detta året kanske jag tycker om det....



Detta påminner mig om författaren Haruki Murakami, det är en författare som, jag fått för mig, att jag tycker om. Är inne på min andra bok av honom, men ännu har jag inte funnit charmen med hans skrivande. Men skam den som ger sig, om jag känner mig själv rätt kommer jag att läsa en tredje, bara för att vara riktigt envis och kanske gillar jag den...