Resan ner till skåne, del 2

När jag äntligen kom fram igår, orkade jag inte skriva... så här kommer del 2

Trodde att det värsta var över, när jag skrev förra inlägget. Jag hade kommit med mitt X2000, och kände mig ganska lugn. Det enda som störde mig, var att satt och frös nästan hela resan, hade kappan i knäet för att varma mig. Ju längre ner till skåne vi kom, blev tåget mer och mer försenat. Till slut var vi en hel halvtimme sen, vilket gjorde att det anslutande tåget jag skulle med i Hässelholm redan hade gått när vi kom dit. Så vi som skulle till Hbg-hållet fick åka med till Lund, där det avgår lite fler tåg, speciellt ett snabbtåg. Jag tyckte det lät som ett bra alternativ men tji och tjo fick jag. Jag väntade, och på andra sidan perongen gick ett långsamt pågatåg förbi. På tvn över tågtiderna såg jag plötsligt ändringen på 10 min, 20 min, 30 min... försenat. Tusan också, tänkte jag, jag skulle tagit det andra tåget. Jag hoppade på nästa långsamma tåg till Hbg, för vem visste hur lång tid det skulle ta innan "snabb"-tåget skulle komma. Var nu 1 timme försenad och jag var trött och hungrig och jag ville bara hem!

Men än var det tyvärr inte över... konduktören tittade skumt på min biljett, eftersom jag egentligen inte skulle åka med detta tåget, och jag bad till gudarna att hon inte skulle säga något för då hade jag huggt huvudet av henne, av ren hunger. Men det var nog det enda som gick rätt på resan, hon kände nog på sig och såg på mig att han skulle hålla tyst, för hon gav tillbaka biljetten utan att säga något. *pust* Däremot fick tåget röd signal och vi stod still i säkert 15-20 min förbi Teckomatorp, jag tänkte jag döööör!!!

Men efter 1.5 timme efter avsatt ankomsttid kom jag äntligen fram till Hbg och fy tusan vad skönt det var :)

Men nu är jag hemma hos föräldrarna och käkar gott och har det gott!!

Resan ner till skåne, del 1

Så var man på väg igen... ner till skåneland, utomlands, zoega-land, ja, kärt barn har många namn. Helgen ägnades åt att städa i förebyggande syfte, eftersom jag hatar att komma hem till ett ostädat hem, efter att ha varit borta en längre tid. Dessa dagarna fick mig att koppla bort en del av jobbstressen jag har haft de senast veckorna. Så nu ser jag fram emot att komma hem till föräldrarna och fira en förhoppningsvis vit jul, för en gång skull. Men det gäller ju att inte ropa hej förrän man kommit över bäcken... sist jag hörde fanns det risk för plusgrader och regn på julafton, och skulle man bli förvånad... njä, kanske inte speciellt, men besviken kommer jag bli trots det.

Snöväder är vackert på många sätt men det kan ju också ställa till det en del, i alla fall när man ska ut och resa. Men ibland har kroppen ett inbyggt försvar, i alla fall, känns det så. Imorse vaknade jag ganska mycket för tidig och jag kunde inte få ro att somna om. Så det var ju lika bra att stiga upp och börja dagen med det lilla jag hade till frukost, har käkat ut kylen eftersom jag inte ska vara hemma på en vecka. Käkar som vanligt framför tvn och småslö tittar på dåliga amerikanska serier och jag zappar emellan. Så blir det reklam igen och jag zappar vidare.. hmm.. tv4 nyheter... lokalnyheterna... hm, det kan ju vara intresserant. kollar lite men dem är precis slut och jag ska precis zappa vidare när de börjar presentera lokaltrafiken. För alla som inte vet hur den presenteras, så berättar dem alltid kollektivtrafiken sist och vägar in och ut från Sthlm först, men inte idag, Strul på att pedeltåg, pga av vädret som frusit fast växlar och sånt och massivt vagnfel på samtliga pendeltåg... Åhh, skit, jag som har ett tåg att passa idag. Kollar på klockan och tänker, ska jag gå nu, en hel timme innan jag egentligen tänkt gå hemifrån, eller ska jag chansa.. ?? Chansa är kanske inte det bästa när man har en lång resväg och betalat en bra slant för den också... jag går nu och så får jag väl sitta på centralen i stället och vänta, men då vet jag i alla fall att jag kommer med tåget.

När jag kommer ner till stationen, är tågen ca 40 minuter försenade, jag går fram till en man som jobbar på sl och frågar hur lång tid det tar att åka in till stan med bil, i fall det är så att jag måste ta en taxi in till stan för att hinna. Men han var inte så trevlig, svarade lite snorkigt att det visste han inte. Jag tänkte, skit, vad ska jag göra nu, men jag hoppades att ett tåg skulle komma, men blev mer och mer nervös av ankomsttiderna som förändrades hela tiden. Skulle precis ringa taxi, när de ropar ut i högtalarna att tåget till Sthlm och Västerhaninge är på väg in till perongen. Vilken tur man kan ha :)

Resten av vägen gick bra, och jag kom in till centralen en halvtimme innan mitt X2000 skulle gå, vilken gjorde att jag hade tid att i lugn och ro gå inom pressbyrån och handla nåt att äta på tåget. Jag passade också på att ge bort min SL-kort, som jag hade en vecka kvar på. Tycker det är så onödigt att det inte kommer till användning, så jag brukar lämna in bort det gratis när jag åker iväg om det finns dagar kvar på det.

X2000 gick som det skulle från centralen och nu sitter jag här halvvägs och är smått yr.. lyckas alltid få plats så att jag åker baklänges... så jag kommer väl gunga hela kvällen... :P

Ska bli skönt när jag är framme... vänner och familj i skåne, vi ses snart!

Julkort

Efter en stressig månad blev till slut julkorten klara. Jag bestämde mig ganska tidigt, när jag väl började scrappa tidigt i höstas att jag skulle göra mina egna julkort i år. Jag har förstått att det är en utdöende tradition men jag skickar varje år för att jag må vara glömsk året om, så jag tar igen vid julen. Tiden gick och slutet av november kom och jag hade mer och mer ångest för om jag verkligen skulle bli klar eller om jag skulle bli tvungen att gå och köpa julkort i år också. Men i all stress lyckades jag med denna terapi att bli klar, och nu efteråt känns det som att om jag inte hade haft dessa pauser med scrappandet så hade jag nog blivit galen. Det tvingade mig nämligen att varva ner ibland och jag kan verkligen rekommendera scrapping som terapi, supermysigt när man väl sätter sig och pysslar. Det är kreativt, det krävs inte mycket detaljer om du inte har tiden eller pengarna, för du kan verkligen förenkla motiv och text så att det passar in i hur just du känner dig just då. Men du är ändå aktiv och det känns bra när man är uppe i varv och behöver komma ner, att göra något aktivt och kreativt men ändå avslappnande.

Jag önskar alla en riktigt god jul!

Den girige

Som avslutning på höstens teatersäsong, gick jag och såg Den girige av Moliére. Regissören var Gösta Ekman och tusan vad rolig och bra den var. Huvudrollen skrevs, i original, till Moliére själv och på Dramatens scen intog Johan Rabaeus den, med bravur, han övertog scenen från de andra och spelade som bara han kan göra, en riktig skit- och surgubbe. Jag är själv inte förtjust i herr Rabaeus men i rollen som Harpagon var han helt lysande.

Handlingen är likt en fars och som de flesta komedier så är det kärlekens förväxlingar som är i fokus. Harpagon är den snålaste man kan tänka sig, han är klädd i trasor och ser ut som en uteliggare, den enda skillnaden är att i famnen har en en Pippi-skattkista full med guld. Hans två barn försörjer, praktiskt taget, sig själva och även om skulderna är stora, för framförallt sonen, så förälskar sig båda i fattiga partners. Men Harpagon har en annan plan och bestämmer sig för att gifta bort de båda barnen och dessutom med så stor profit så möjligt. Det blir stor drama i de båda syskonens liv, som gör allt de kan för att få sina käraste... och en natt händer det värsta som kan hända Harpagon, han blir bestulen. Men av vem??

Fotograf: Sören Vilks

Adventskonsert

Hade äran att bli tillfrågad av en kollega om jag ville gå på Adventskonsert och jag tackade jag. Adventskonserten i Blå hallen på Stockholms Stadshus igår var ljuvlig.

Den enda gången jag sett Blå hallen är på tv, när det är Nobelfest och man ser alla kungligheter, viktiga personer i historien och så klart all serveringspersonal och man sitter på helspänn och hoppas i sin tysthet att någon ska trilla.. Opps, så klart att man inte vill... Och nu satt man där i denna stora makalösa sal. WOW! Enligt Stockholm Stads hemsida var tanken var att salen skulle bli blå, men arkitekten ändrade sig och behöll det röda teglet. Men vid det laget var namnet Blå hallen så etablerat att man behöll namnet.


I Blå hallen finns också en av Nordeuropas största orglar med cirka 10 000 pipor och 135 stämmor. Och vilket ljud det finns i denna sal, underbar akustik. Otroligt pampigt när organisten Mats Ericson spelade och körerna sjöng. Fyra körer som gör denna kväll möjlig, Stockholm Singers, Kammarkören Svenska Röster, Stockholm Musikgymnasiums Kammarkör och Kör från Stockholms Musikgymnasium. Vilka röster i dessa körer, man fick gåshud när sopranerna sjöng ut i höga toner med basrösterna som en motpol och altrösterna som fyllde ut och höjde sångerna till taket. Körerna utnyttjade salen genom att i slutet ställa sig runt publiken längs väggarna, och uppe på balkongen, vilket jag försått är tradition på advetskonserterna. På detta sätt blev musiken i stereo och man kunde urskilja stämmorna och höra detaljerna i sångerna.

Underbar konsert och det enda som man kanske skulle kunna säga som kritik är väl att solisterna Josefin Nygren och Michael Blomqvist gjorde inget större intryck. Josefins röst var vacker men späd och fyllde inte ut denna underbara sal med sin röst och det var synd att O helga natt inte framfördes som en klassisk version av Michael. Den görs bättre av en manlig ensam röst som i sin enkelhet gör den så vacker. Något som däremot var kul och spännande var jazzversionern av Wexford Carol som framfördes av Joakim Holgerssons Little Big Band.

Jag är glad att jag fick börja årets julmånad (ja, nästan i alla fall) med en adventskonsert som sätter stämningen inför julen, en konsert som förstod balansen mellan tradition och nyskapande och att jag fick chansen att besöka denna historiska och pampiga sal, Blå hallen.


Foto: Habanera Produktion AB

Utanmyrens vårfrost

Man kan inte alltid läsa bra böcker och två av dessa är Utanmyr av Sofia Nordin och Vårfrost av Anna Ehn.

Utanmyr handlar om en Johanna som kommer ny till ett kollektiv på landet. Hon känner sig varmt välkommen i kollektivet och hon börjar trivas med lugnet och skogen. Men efter ett tag börjar hon ana att allt inte står riktigt till, på våningssängen över henne står ett namn inristat och när hon frågar uppstår det spänningar och tysthet bland de andra. Detta är upptakten till hemligheter och outredda händelser som hänt i kollektivet i det förflutna.

Vårfrost är en bok som handlar om anorexia, vad är det som påverkar en tjej till att börja räkna kalorier? Klara är tolv och tävlingssimmar, boken är skriven ur hennes perspektiv och man får läsa om pressen att prestera.

Två böcker som jag vill tycka om dem, eftersom ämnena är intressanta. Jag hade hoppats att de vore något att rekommendera till eleverna. Men jag fastnar inte alls, båda böckerna är långsamma i sin intrig och man tappar intresset efter ett tag. Jag slutade läsa och sedan läste jag de sista kapitlen innan jag gav upp böckerna helt. Trist, men man kan ju inte gilla allt.

Höstsonaten

Har varit och sett min första Ingmar Bergman pjäs och det råkade bli Höstsonaten. Den började skrivas 1976 och hade filmpremiär 1978. För första gången sätts den upp på den svenska teaterscenen och det är Stefan Larsson som utmanar med regin. Men det gör han lysande, tycker jag, han fångar stämningarnas variationer precis som han gjorde i Måsen som också satts upp av Dramaten. De två huvudrollerna spelas av Marie Göranzon som spelar modern Charlotte och Maria Bonnevie som spelar dottern Eva. Höstsonaten handlar om:

Eva får besök av sin mor Charlotte, som är en känd konsertpianist. Trots försök att hålla god min och vara glad att ses efter att varit i från varandra i sju år, kommer det fram att Charlotte aldrig har funnits till för Eva eller för hennes yngre syster Helena. Efter en lång natt av anklagelser och utbrott av förtryckta känslor kommer mor och dotter fram till en sorts försoning.

Foto: Sören Vilks

Trots att Bergman själv lär ha medgivit att han inte borrade tillräckligt djupt håller jag absolut inte med DNs recensent Leif Zern, jag tyckte det var en bra uppsättningen. Den framhåller det eviga och oföränderliga perspektivet av ett barns upplevelser av sin barndom. En vinkel som är svår att övervinna eftersom det är en verklighet som både etsar sig fast och som påverkar hela ens liv och allt och alla man har omkring sig. Det är en slitande och frustrerande pjäs men också en pjäs om förlåtelse och förståelse för det som varit och kampen att kämpa vidare för sin familj och dem man älskar. Kan inte leva med dem, men heller inte utan dem.

After Dark

Så kom äntligen kvällen, som vi bokat för att gå och se After Dark. Jag har i många år tänkt att jag skulle gå och se dem i Malmö, men nu blev det på Tyrol i Stockholm i stället. Vi var där och käkade först, jag åt en god meny med laxrullar till förrätt, oxfilé till huvudrätt och Semifreddo till efterrätt.

Showen var makalös glittrande med Christer Lindarw och Babsan :) Kan det blir mer gala? Nej, jag tror inte det. Pikarna flög mellan divorna och det skämtas om både kungafamilj, Fredrik Reinfelt till Bonde söker fru, eller ska jag skriva dräng... Det senare var extra roligt eftersom, Niklas pojkvän, Fredrik faktiskt var med i dem första avsnitten och kunde lätt utröna vem som var vem av de fem killarna på scen. Hahaha!

All musik var i schlagerns ådra och skrivs om och görs parodi på. Och eftersom artisterna i fråga måste godkänna att de använder deras musik har ju vissa artister mer humor än andra, det står helt fast. Vi skrattade mycket av tolkningar på Malena Ernman i duell med Caroline af Ugglas, Lili och Susie, BWO och så klart schlagerns Charlotte. Inte en vindpust av kära Carola, divan nr 1, hon skulle aldrig ge sådant tillstånd till nåt sånt här, vilket säger nåt om henne... Men vem behöver henne när vi har så många andra fantastiska artister att driva med :)

En fantastisk kväll med glädje och gott sällskap!

Foto: Peter Knutson

Flicka i gul regnjacka

-Jag är här, men ändå inte här

Denna existensiella pjäs om vår tillvaro här på jorden, är långsam, tyst mellan orden och en oerhörd eftertänksam pjäs. John Fosses författarskap porträtteras i denna specialskrivna Dramatenpjäs av Gunnel Lindblom.

Den handlar om sex personer som alla berör varandra i olika tider, relationer, och konstellationer. Vi lever i en värld, en social verklighet, utanför vårt eget perspektiv, där vi påverkar andra utan att vet hur, varför eller att vi gör det, överhuvudtaget. I pjäsen får vi se allas perspektiv, deras rädslor, mod och kärlek över händelser som fastnat i deras minnen.

Foto: Roger Stenberg

-Jag är här, jag har varit här länge, så ska det nog vara

Att leva, kan man gör på många olika sätt och pjäsens sex olika karaktärer har olika behov, krav och gränser i deras liv. Här finns mannen som näst intill kapitulerat inför det som händer i hans liv. Vi har kvinnan som vilset försöker hitta sig själv och meningen med livet. Mannen som förvirrad försöker att följa andras önskningar och vara någon annan till lags. Vi får också se den unga kvinnan som lever ett liv precis som hon önskar och som skapar oro, kaos och avundsjuka hos de andra. Hon kommer och går precis som hon vill:

-Hon gick, hon gick... Bara gick!

Jag tyckte mycket om denna avskalade föreställning, där allt rysch och pysch är borttaget. Skådespelarna agerar på och inom den nakna vita triangeln på scen. Samtalen avslöjar det som vi egentligen säger till varandra. Rädslan för ensamhet gör att vi skriker i tystnaden.

Höstlov: söndag

Flickan som lekte med elden, Stieg Larssons uppföljare. Jag älskade boken, tyckte den beskrev en dynamisk hård men emotionell kvinna. Filmen gav dock inga djupare intryck mer än att det är en ok bra svensk film. Noomi Rapace är bättre i första filmen, Män som hatar kvinnor, hon är i denna filmen endimensionell och platt och väcker inga känslor alls för personerna där hon i boken faktiskt visar en viss ödmjukhet inför, förutom scenen med fd vårdnadsförvaltaren Palmgren. Jag är dock positivt överraskad av Lena Endre som jag i första filmen inte alls tyckte passa in, men hon har anpassats till sin karaktär och filmen visar mer av hennes och Mikael Blomkvists relation, som jag känner igen från boken. Paolo Robertos roll tycker jag är en överskattad sekvens, vilket jag tyckte både i boken och såväl nu i filmen. Hans roll som han själv är plastig och stel, och jag tycker inte alls att han passar in i handlingen. Slutet är dock överraskande positiv, då jag anser att det är precis så jag upplevde läsningen. Som läsare har man ju en bild i fantasin och denna filmen är för mig visuellt bättre än förra, men båda saknar det djup i karaktärerna som gör att jag gillar böckerna.

Film koncentrerar sig på händelser och action, men i detta fall önskar jag att de hade satsat på karaktärernas dynamiska personligheter. Men jag antar att filmbolaget inte vågade satsa på den nivån. Jag antar att film är film och böcker är böcker. Det finns undantag men Stieg Larssons filmatiserade böcker är inte det. Men jag kommer att se tredje filmen också så klart, och det höjer betyget något, så nåt rätt har ju filmerna en regnig söndagseftermiddag som idag.

Foto ovan: Knut Koivisto/Nordisk Film

Höstlov: fredag, lördag

Efter ett par veckor med förkylning kunde jag äntligen åka ut till syrran och träffa senaste tillskottet: Lilla underbara Lova! Vad mer kan jag säga än att jag kunde inte låta bli att hålla henne i min famn och känna hennes värme mot mitt bröst. Så liten, ömtålig och söt som bara ett spädbarn kan vara.

Jag har under helgen uppdaterat min Facebook om Lova och jag får alltid så konstig reaktion när jag uttrycker mina känslor för barn. Personer från lite olika håll kommenterar då och då förvånat min barnkära attityd med att de inte trott att jag gillar barn, för att de antagligen vet om att jag inte vill ha några egna. Detta är för mig helt olika saker, bara för att jag inte vill ha barn har jag inga problem med dem, jag tycker vissa barn är helt fanastiska och de är de barn jag har en relation till. Mina syskonbarn och mina vänners barn kommer alltid ligga nära mitt hjärta.

En värme sprids med Lova vid mitt bröst. Så mysigt att sova och höra hennes hjärtslag. En Tintin, så liten, väntar i kylans höst. Jag kommer snart, och hälsar på, en lördagseftermiddag.

Detta leder mig till helgens andra fantastiska varelse och det är lilla Tintin, som är min kompis Helens dotter. Det har tagit lite tid för mig att komma ut till henne och hälsa på, men jag har avvaktat för att jag vet att det nästinpå varit öppet hus hos henne sedan Tintin föddes. Vi hade en jättetrevlig och lugn kväll med middag och Körslaget/Dansbandskampen. Tack Helen, för maten och en trevlig kväll!

Höstlov: teater

Stockholms Stadsteater sätter nu upp Puntila/Matti, ett folkspel av Bertolt Brechts och baserad på en berättelse av Hella Wuolijoki. Regin är av Alexander Mørk-Eidem, samma person som har regisserat den underbara föreställningen De tre musketörerna, men ack så olika uppsättningar av samma regissör kan vara. Puntila/Matti är trist jämförelsevis och jag har dessutom upptäckt att jag inte är speciellt förtjust i Dan Ekborg som spelar denna förmögna och försupna herren Puntila, som han däremot gör rätt bra, det får jag ge honom. På den goda sidan uppskattar jag mer och mer Fares Fares, när han här spelar Puntilas chaufför, som i ett svagt Puntila-dimma blir bortlovad till hans chefs dotter. Foto: Petra Hellberg

Höstlov: jobb

Det har varit en omväxlande arbetsvecka. Några dagar har jag slutat tidigare för att ta ut lite lästimmar, mest för att det varit lugnt på jobbet eftersom det inte varit några elever i skolan. Jag passade på att läsa lite ungdomsböcker som skolan har som klassuppsättningar. Jag ägnade en av kvällarna åt att läsa Go ask Alice av en anonym tjej.

Boken är i dagboksform och handlar om ett drogmissbruk som börjar harmlöst med en fest och inställningen att man måste ju testa för att veta. Tjejen kommer från en bra familj, med föräldrar som älskar sin dotter. Hon lever ett normalt tonårsliv, man får ta del av hennes tankar om familjen, killar och skolan. Det första ruset är förvirrande när hon blir överraskad på en fest med att leka "gömma nyckel", en lek som går ut på att sju av tio drycker är spetsade med LSD. Rusets lugn går snabbt över till rastlöshet, spänningen växlar mellan totalt utslagen till en jakt efter mer och till slut rymmer hon hemifrån och är helt nere i träsket. Det är en bra tonårsbok, man kommer lätt in i boken och den har många tänkvärda poänger som att vem som helst kan faktiskt blir beroende och utslagen i samhället. Omvärldens totala blindhet, men å andra sidan hur ska man upptäcka den när den är så långt ifrån ens egen verklighet? Dagboken är tjejens hopp och överlevnad, en kamp om att komma tillbaka till familjen, lyckan och verkligheten.

Förutom att veckans läsning har jag parrallellt jobbat inför tre projekt som har sin start nästa vecka. Jag har under ett par veckor arbetat fram ett underlag för informationssökning för eleverna. Projekt 1 baseras på DNs nutidsorientering och jag har utökat frågorna men följdfrågor om olika information som de ska leta fram utifrån svaren på frågorna. I veckan har jag finputsat det till en lektion som jag ska ha imorgon, måndag. Det ska bli kul!

Projekt 2 tar sin början på tisdag, vilket har lett mig ut på jakt. Jag har ju kunnat gå från jobbet på dagarna för att besöka både Sthlms stadsbiblioteket och Internationella biblioteket. Projektet går ut på att översätta berättelser från orginalspråk till svenska och dessa ska sedan sättas upp på skolan, så att de andra eleverna ska kunna ta del av deras kultur under en kommande Läsvecka som vi planerar att ha på skolan i februari. Klassen vars elever talar främst somali, med några undantag som pratar arabiska, fann jag det lättare att hitta somaliska berättelser som är översatta till svenska än arabiska, som är ett jättestort litterärt språk. Det visar sig finnas mycket svenskt översatt till arabiska men icke tvärtom, vilket är en skam tycker jag. Det slutade med att vi fick kompromissa lite och använda de turkiska berättelserna om Nasreddin Hodja som även finns på arabiskan och är översatta till svenska. Jag fick fantastisk hjälp från mina kolleger på Internationella biblioteket, tack!

Sista projektet som upptagit min vecka är att leta fram fakta om olika musikstilar kopplat till dess ungdomskultur, från 1950-1990, och detta tillsammans med musikindustrins utveckling. Jag upptäckte att det finns hur mycket om olika musikstilar iform av musikfiler, recensioner av plattor och biografier av musiker men att hitta kvalitativ historia om de olika musikgenrerna var lite knepigare. Jag kontaktade Svenskt rockarkiv och fick både tips på avhandlingar och en etnolog som specialiserat sig på musikungdomskultur, vilket ledde mig till Statens musikbibliotek. Passade även på att låna till mig lite musikböcker när jag ändå var på Stadsbiblioteket.

En lugn höstlovsvecka på jobbet!

Prinsessa

Teresa Fabik är tillbaka med en underbar film, Prinsesssa. Hennes förra succéfilm Hip hip hora var inte en film jag tyckte var så bra, och jag hade därför mina tveksamheter om hennes nya. Men jag kunde inte ha mer fel, Prinsessa är en underbar varm film om drömmar, att ta risker och att hitta och våga vara sig själv i en värld fylld med normer och fördomar.

Maja bor i den lilla staden Alingsås och hon har stora drömmar om att bli skådespelerska och hon är duktig på att leva ut roller och leva sig in i olika karaktärer. Men hon tar också plats, både fysiskt och på scen. Maja är en överviktig tjej på 18 år i en skolvärld grym mot dem som inte är följsamma för det "normala". På en bröllopsfest träffar hon dokumentärfilmaren Erika Sohlman, en tjej som tar lite för lite plats i filmvärlden och har därför fastnat och är långt ifrån den karriär som hon drömmer om. Sida vid sida lär dem känna varandra då Erika filmar Majas vardag och tankar.

Det bästa jag gillar med filmen är att den får en att tänka på hur svårt livet är men med mod, styrka och integritet kan man övervinna svårigheter och motstånd. Vänner är en gåva som man ska ta hand om, de finns där så länge du uppskattar dem och när misstag görs går det att förlåta om man har modet att våga lägga ner sin stolthet och sitt ego. Tänk på vad du gör mot dem du möter, det kan göra skillnad mellan glädje och sorg. Det är en riktig feel-good film, som ger en hopp om en mer human värld där udda och unik är lika ok som populär och normal.

Min nya hobby

Jag har alltid gillat att köpa på mig stickers, prylar och annat pyssel. För två år sedan gjorde jag en del smycken, som halsband och örhängen. I år har jag fastnat för det populära scrapbooking. Det började med att jag länge tänkt framkalla min digitala bilder, för att jag tycker det är roligare och visa foton i ett album än på datorn. Samtidigt som jag har haft denna tanke, jobbade jag extra för ett par helger sedan på mitt gamla jobb i Bro och den helgen var det Fest i Byn. En tjej som heter My Lundström var inbjuden för att visa scrapbooking för alla som var intresserade och vi pratade en massa när det inte var andra låntagare vid hennes bord. Så jag fick mersmak och lyckades att äntligen få mina bilder framkallade och nu har jag massor med foton att leka med :)

Så här är mina första steg i scrapbooking-världen:

Così fan tutte

Fick tillfälle att se Così fan tutte för andra gången och även denna gången var uppsättningen en modern tolkning. Jag brukar inte gå och se opera, även om jag gillar klassisk musik, dels beror detta på att det kostar lite mer + att jag inte har så många vänner som gillar opera.

Första gången jag såg Così fan tutte var på Orionteatern, med mingruppen Projektors, där varje musikaliskt nummer var en scen. Jag kommer ihåg att jag tyckte den var rolig och musiken var bra, uppsättningen (regi: Lars Rudolfsson) var ju då mer koncentrerad för teaterscen än på själv musiken, men jag gillade den jättemycket. Recensionerna var blandade och SvD skrev bland annat: "Orionteaterns Così fan tutte kan ses av den som är nyfiken på något nytt."

Därför blev jag nyfiken på hur det skulle vara att gå och se den på Kungliga Operan, där dominansen ligger på musiken istället. Men jag blev faktiskt besviken på uppsättningen som är regisserad av Ole Anders Tandberg.

Tyckte den var tramsig, överdriven och överspelad, och därmed tycker jag visst helt tvärtom än både DNs och SvDs recensenter... Musiken och sångprestationerna var det som höll mig vaken, vilket jag är glad över på sätt och vis, med tanke på var jag befann mig.

Fotograf: Mats Bäcker

De tre musketörerna

Denna omtalade teaterpjäs, som jag länge velat se, bokade jag biljetter för redan i våras och nu äntligen har jag varit och sett den. Helt fantastisk!! Denna moderna queer buskis med rock n roll tema är utomstående roligt och energigivande.

Mycket skriverier har det varit om pjäsen, som är regisserad av Alexander Mørk-Eidem, då den har en bas av tidernas bästa och mest kända låtar från 80-talet, men Alexander har även lyckats sticka in lite filmreferenser. Rena nostalgin. Det dansas till ledmotivet av filmen Dirty dancing, någon är King of the world och någon har planer att börja jobba på Universal...

Det finns blandade recensioner av denna pjäs, några tycker den är överdriven och karatärerna för stereotypa, vissa, som jag, tycker att den är rolig och kan se igenom dessa plattetyder för vad de är, ren underhållning med humor som väcker minnen och glädje och en del rysningar också... Vi får möta många kända idoler, The Artist Formerly Known As Prince, Michael Jackson, Madonna och så klart franska Solkungen.

Stadsteatern släpper nya biljetter 20 oktober, gå och se den, det är helt klart en av teatersäsongens bästa uppsättningar.

Fotograf: Petra Hellberg

Pride

Årets Pride är snart över och jag har tillsammans med kompisar och vänner varit på både Pride House, där de har en massa föreläsningar och seminarier och Pride Park, där det mest varit fest och social tillställning med musikevenemang, lite happening och en massa organisationer i tält. Årets tema har varit Hetero och årets dogtag ett halsband men texten Hetero i blindskrift, vilket så klart fick skriverier.

Med årets tema har det talas oerhört mycket om garderober, det har varit intervjuer varje dag på Pride House med Dagens Hetero. Vi var och såg Maria Sveland som skrivit boken Bitterfittan. Boken är verkligen jättebra, även om handlingen är allt jag inte vill ha ut av livet, så är den ändå en varm bok som handlar om kärlek och vardagsliv. I alla fall, tillbaka till Pride... Dagens hetero grillades med frågor som när de kom ut ur garderoben? När de visste att de var hetero? Hur tog familjen det? Hur var det att komma hem med första pojkvännen? Osv, sådana frågor som många hbtq-personer möter i sin vardag. Mycket intressant faktiskt, varför är det så viktigt att komma ut? och varför ser alla framför sig en liten mörk och trång garderob?

Många jag känner har frågat mig denna veckan om jag kommit ut som straight, eller som hetero. Jag har funderat på hur de vet att jag är det? Jag har då svarat att jag aldrig kommit ut, och de har då kontrat med att säga: Jaha, du är alltså fortfarande i garderoben. Varför jag skulle var i någon garderob det vet jag inte. Jag är medveten om att jag kanske lever i en ganska naiv värld men är det inte den världen som alla hbtq (homo, bi, trans, queer) vill vara i, någon som skiter i vem dem älskar, bara de mår bra. Att inga garderober existerar. Mina fd relationer har blivit mottagna av familjen precis som jag önskar att de borde, vissa har så klart varit mer omtyckta än andra, men alla har varit civiliserade och vuxna i bemötande med min partner. Det är inte förrän relationerna tagit slut som jag fått veta vad de egentligen tyckt. Detta uppskattar jag jättemycket, då jag vet att de har respekt för mitt val även om de inte gillar det. Och de har även tillit till mig, antingen att jag gör rätt beslut i slutändan eller lever med konsekvensen av mitt val. I risken, att i vissa ögon, faktiskt komma ut ur någon konstig icke-existerande garderob, vet jag att min familj även i fortsättningen kommer att bemöta min framtida partner precis likadant som de alltid gjort. Som vanligt kommer de har åsikter, för de har vi ju alla, men jag vet att de vill att jag träffar någon som gör mig glad, aktiv och levande, så som man gör med personer man tycker om mycket. Inne på fjärde året som singel, får mig dock att undra... Känner mig mycket bekväm i att leva själv, det får kanske bli en särbo i så fall? Ja, ja, det får väl framtiden utse vad som komma skall.

Det farliga med att vilja vara i normen är att man blir osynlig, och jag tror att människan är en varelse som behöver uppmärksamhet. Så vad händer när man går från en uppmärksamhet (minoritet, subkultur) till att tillhöra normen, jo man blir osynlig. Då kommer detta också vara fel. Men det är ju faktiskt de som alla under Priden strävar åt, att bli accepterad. Att bli osynlig i mängden. Jag tror att många inte kommer att acceptera detta heller, de kommer skrika: vart tog aktivismen för hbtq vägen? Det är därför som jag vägrar att vara i någon garderob, genom att tillkännage att dem finns, sätter jag även andra människor på undantag. Jag behöver inte kategorisera andra genom sexuell preferens, jag har andra kategorier för att göra detta (det är kanske inte heller så ok, men det är ju faktiskt så människan fungerar). Jag finner vissa trevliga, andra otrevliga, vissa är smartare än andra och vissa ser bättre ut än andra osv. Mängder av kategorier finns det att lägga folk i fack, varför väljer man den kategorin som man minst av alla vill veta: vad de gör i sängen? Jag förstår inte alls detta.

Jag har många andra åsikter om Pride, fler tankar kanske dyker upp som jag bara måste skriva om, hehee.. Happy Pride till alla!

Trädgårdskonst

Semestern är snart slut och jag har inte bloggat en enda gång under min semestertid, vilket jag, i och för sig, ser som positivt. Då vet jag att jag inte stressat! Så nu kommer det lite retroaktivt skrivande, men jag har ändå bestämt mig att sätta datumet efter händelsernas gång. Första delen av semestern dominerades av familjen i Skåne och jag hade en riktigt bra semester där. De första fyra dagarna var jag och mamma i Åseda, där min mamma har kvar sitt familjehem.

Jag är stolt över att här lägga ut några bilder av hennes fina saker som hon själv gjort och utsmyckat trädgården med. Äpplet i vattenbadet ovan tycker jag är jättefin, då det glänser om frukten när det regnat ute och denna glans återspeglas i vattnet som samlas i skålen.

Detta fina fat är gjutet i ett rabarberblad och det är fantastiskt hur bladets trådar fått ett sånt markant uttryck på fatet. Det är så vackert och det gröna gräset som underlag ger fatet precis rätt effekt.





En kul ide av vad man kan göra om man har ett rör över, i detta fallet har mamma utsmyckat ett originalrör från Höganäs AB. En liten fet burrig fågel njuter av trädgårdens grönska, på en sjöstjärna som bas.





Mycket mamma gör är små detaljer som gör att man alltid ser nåt nytt som man inte sett tidigare. Placeringen är viktig och hon har en förmåga att ställa ut objekt på ett mycket estetiskt sätt som gör att sakerna får en maximal effekt.

Fyra sköna dagar tillsammans, med promenader och lyxen av att börja sin semester i lugn och ro, det var helt underbart!

Min nya reskamrat

Är på resande fot med tåg, eftersom jag har fobi mot flygplatser, mer precist X2000 till Alvesta. Jag har inget emot restiden då jag alltid har både korsord, böcker och ljudböcker med mig. Men i år har jag även med mig min nya kompis, det vill säga min bärbara dator och mitt mobila bredband. Och vad fantastiskt tidsfördriv det är att kunna sitta vid datorn när man bara sitter här i flera timmar ändå.


Jag hade dock lite svårt att packa i år, då dator är ytterligare än pryl man vill ha med sig, jag fick ta bort lite annat som jag brukar ha med mig. Men jag upptäcker ju mer tiden går här på tåget att det är så värt det :-)

Foto: Clara Heiborn

Älskaren

Var på säsongens första Parkteater Under eken, såg Älskaren av Marguerite Duras. För er som inte känner till denna klassiska kärlekshistoria handlar den om en ung Marguerite, 15 och ett halvt år, i Indokina där hon är född och uppvuxen. En dag träffar hon en rik, elegant kinesisk affärsman i limousin och de inleder historiens mest passionerande förhållande, med tanke på åldersskillanden men även kulturöverskridande. Bandet som finns mellan dem är kärleksfullt, vibrerande och kraftfullt.

Denna historia framförs som en monolog av Ulla Tylén på ett mycket konstnärligt sätt. Hon gestaltar en åldrade Marguerite Duras som minns den intensiva historien och återberättar minnena för oss i publiken. Med ett fantastiskt kroppsspråk skiftar hon mellan olika karaktärer i pjäsens olika dialoger så att man aldrig kan ta fel på vem som säger vad.

Foto: Mats Samuelsson


Beundransvärt duktig, en pjäs som jag varmt kan rekommendera. Älskar Parkteatern och jag ser fram emot sommarens program.

Vem mördade...

....Wellington?

Så börjar boken Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon, en besynnerlig liten historia om Christoffer, 15 år, som en natt hittar en av grannarnas hund, Wellington, mördad med en högaffel. Då han älskar djur, börjar han därför sin egen lilla detektivundersökning för att finna mördaren, men ju mer han frågar ut folk desto underligare blir svaren och bevisen. En helt annan historia och ett nytt mysterium kommer i dager, som leder honom ut på en resa som han aldrig någonsin trott sig kunna åka på. Iväg från vuxnas lögner och bort från allt han känner till, ett inrutar liv som är nödvändigt för en person som är autistisk.

Bokens språk är skriven utifrån ett logiskt tankeflöde och utifrån Christoffers tankar om världens underligheter, så som han ser människans felaktigheter om ordspråk, talessätt och beteenden som formar våra sociala koder. Man inser snabbt hur otydligt språket är för dess mening och hur missförstånd uppstår när olika världar möts. Boken välkomnar en in i den austistiska tankevärlden och den skapar förståelse inför de utmaningar dessa personer har varje dag. En nätt liten deckare som innehåller mer än ett mord!

Minnesbilder

Äntligen har jag välkomnat mig själv in på 2000-talet, jag har köpt mig en digitalkamera. Det är en liten nätt kompaktkamera som jag hoppas blir en bra till fest, familj och vännerbilder.

Jag har många gånger ångrat att jag inte har fler bilder på mina vänner och händelser som man vill minnas. Men nu när jag har en kamera kommer den stora utmaningen. Jag har nämligen förmågan att glömma kameran hemma och när jag väl kommer ihåg att ta den med mig glömmer jag att ta några bilder... Grrr! Lika irriterande varje gång. Dags för förändring, jag hoppas kunna lägga ut många fina bilder här på bloggen i fortsättningen.

De utstötta

När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur 2004 blev det mycket debatterat. Hon skriver samhällskritiskt och överdrivet. Motivationen löd: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”.

De utstötta börjar med att fyra ungdomar misshandlar och rånar en man brutalt. Efter denna händelse får man följa var och en av ungdomarna hem och man får en insyn över deras familjeliv och hur deras relationer till varandra ser ut. Sista kapitlet i boken är lika brutalt som det första. Däremellan är det dock rena sömnpillret, händer ingenting. Ett enda språkligt lidande där motsatser möter varandra med olycklig och ouppnåelig kärlek. Hennes musikaliska flöde är monotont och långtråkigt, även om det svagt finns något i karaktärerna som lockar de sociala klasstillhörigheterna samman. Absurt och överdrivet speglar hon samtiden på ett brutalt men ärligt sätt som man helst inte vill erkänna sanningshalten i. Och jag tror att det är därför som många har förundrats varför hon fick priset. I en intervju med Aftonbladet säger hon: "Med patetiska anklagelser kommer man ingen vart. Det bästa botemedlet är att överdriva verkligheten tills den blir grotesk."


Jag har försökt några gånger att läsa våra nobelpristagare och jag måste tyvärr säga att inte heller denna bok lockade till mer läslust. Kanske är jag för ung för att förstå dessa prisbelönta författare och deras sätt att skriva. Men jag tänker i alla fall inte ge upp, men det tar väl ett tag till innan jag ger mig på det igen...

Veckans trevligheter

Studentveckan har passerat och det är med saknad som jag tar förväl av de första treorna som varit mina stammisar i biblioteket. ES3 började på Hässelby gymnasium när jag började och de gav C-huset liv och de utsmyckade biblioteket med konstverk som verkligen lyfte upp min arbetsplats. Jag kommer alltid minnas dem och för att de gav mig mina första avslutningsblommor, som jag absolut inte var beredd på. M var en glad kille som spenderade många timmar i biblioteket och höll mig sällskap när det var tomt på elever och jag kände mig ensam. Vi hade många trevliga filosofiska diskussioner och i onsdags fick jag kakor, jag hoppas han stannar på den goda sida. En person till som betytt mycket är N, som slutade och ska börja på en annan skola i höst. Jag hoppas att hon stannar stark och att hon hittar en partner och kärlek som ser hur fantastisk hon är, så hon slipper smyga med sin kärlek i hemlighet. Jag är ledsen för att jag aldrig fick chansen att säga hej då! Jag hoppas jag träffar henne igen i verklighetens vimmel.

Personalavslutningen inträffades på veckans finaste, varmaste och soligaste dag. Vi träffades utan för Plaisiren för champagne och mingel. Restaurangen på Hässelby slott bjöd sedan på en jättegod mat ur det grekiska köket. Jag försökte prata med alla och hade mycket trevligt. Andra hälften av kvällen fortsattes i parken med resten av champagnen och sedan vidare in i baren på restaurangen. Jag känner mig som en i gänget och det är en härlig känsla!

Sista AW innan sommaren med kollegerna från Upplands-Bro, jag är så glad att vi fortfarande har kontakt och att jag initierade våra AW´s. Jag har aldrig haft en arbetsplats och kolleger som har så mycket värme och skratt och som känner mig så väl. A, tack för jordgubbarna, det var mina första för iår och så goda och svenska!!

Jag önskar alla en riktigt bra sommar!!

Glass i solen

Jag har börjat få en förkärlek böcker som, i mitt sinne, är språkligt vackert, lent och melodiöst. Första boken jag läste som var på detta sätt var Magnus Nordins Syskonen, som blivit en personlig favorit. Nu har jag läst en till av denna kaliber, jag talar om Alessandro Baricco och hans bok Silke. Boken handlar om Hervé Joncour, som finansierar en hel by, Lavilledieu i Södra Frankrike, med silkesmaskar från andra sidan Medelhavet. Men en farsot drabbar detta område och hans resor leder honom till Kina för att få tag i friska silkesmaskägg. Hervé lever på en resa om året, men denna resa sätter hela hans äktenskap på spel. Det är en bok om kärlek och tålamod. Hans enkla och avskalade stil skapar en oförväntad fyllighet och man njuter av varje upprepande ord som en glass en varm sommardag, efterlängtad och familjär.

I väntan på Godot

Den kända pjäs av dramatikern och Nobelpristagaren Samuel Beckett kan man ju inte missa att se, och i huvudrollen dessutom Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus. Sedan jag missade Mikael i Fröken Julie och i Måsen, såg jag fram emot att se denna pjäs. Jag visste så klart att det skulle bli en mörk och långsam vistelse på teatern, men tyvärr var jag också väldigt trött. Ingen bra kombination. Det är ju tur att jag visste på ett ungefär vad pjäsen handlar om... eftersom jag somnade till i båda akterna.

I väntan på Godot är ett existentialistisk drama. Två fattiga män står i ett vägskäl och väntar på Godot, men hur länge ska de vänta och väntar de på rätt plats?? Vladimir (Didi) är positiv, aktiv och vill tro på Godots ankomst och Estragon (Gogo) är motsatsen, han vill gå därifrån, sova bort väntan, pessimisstisk och negativ. Tillsammans är de bundna till varandra och de väntar, väntar och väntar... Medans de väntar dyker översittaren Pozzo upp med hans undergivna slav för att vid ett senare tillfälle dyka upp igen i helt motsatta roller.

Det finns många tolkningar för vad Samuel Beckett egentligen vill säga med pjäsen. Då den skrevs i slutet på andra världskriget är en tolkning att den står för meningslösheten och bristen på tron till Gud. En annan tolkning är hur mänskligheten fungerar tillsammans, som ett äktenskap där motsatserna inte kan vara utan varandra.

Jag funderade på om pjäsen handlar om en och samma person och hur man inombords slåss för överlevnad, självbevarelsedrift och sanningen om sig själv. Vladimir och Estragon, två sidor av samma person. Så vem är Godot? Godot är hemligheten där vi själva, i vårt innersta, försvarar våra val och övertygelser. Godot är sanningen om oss själva, och vår strävan efter perfektionism. Vissa finner denna stressande och flyr undan, medan andra förgäves jagar den och hoppas på bekräftelsen att de fulländat den. Runt omkring oss finns andra människor och händelser som vi måste förhålla oss till och var vi själv står i frågor och situationer, dessa representeras i form av Pozzo och Lucky. Det finns inga rätt eller fel, det finns bara vägen där vi kan leva med våra val och beslut utifrån de övertygelser vi har, i just det ögonblicket.


Foto: Petra Hellberg

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Jag blandar sällan in familj och privatliv i denna bloggen men idag är ett undantag. Jag är nämligen så stolt över min bror som utbildat sig till pilot och flyglärare och i helgen var det "spaka själv" i mina hemtrakter. Helsingborgs Dagblad var där och intervjuade min bror, inför helgens flygningar.

Det roligaste med hembygdsflygningar är att flyga över där man bor/är uppväxt och se hur landskapet ser ut uppifrån och att ge en vink till mamma som, man vet, håller utkik efter en i trädgården. Här är en bild över kvarteret där jag är uppväxt:

Dessa satans myggor...

Var smörgåsbord åt myggorna i Nacka i helgen, men vad gör man inte för sin underbara systerson :-)

Överkänslig som man är får jag enorma bölder och här är en titt på min vad. Galet irriterande klåda...

Jakobsbergs konsthall -sommaren 09

Som sig bör gick jag och röstade i lördags på biblioteket i Jakan och stötte då på deras vernissage i deras konsthall och glad är jag för det :-)

Tre konstnärer, Maria Svensson, Jan Rydén och Samuel Ottosson Sander. Alla tre konstnärerna är från Järfalla. Då tavlorna inte var numererade hade jag svårt att avgöra vem som målat vad. Men här är några av tavlorna som jag gillade bäst:





Detaljerna i tavlorna fick mig att filosofera om livet, själen och jag förundrades av de starka färgernas påverkan av glädje och nöje.

Tigrar, människor & apelsiner II

Nu har jag fått bilderna från vernissagen, och vill passa på att visa några fina verk till av våra duktiga elever på Hässelby gymnasium.


Fotograf: Isabelle Håkansson

Några foton som var väldigt omtyckta, och vissa lades det bud på :-)

Dessvärre vet jag ännu inte vilka som tagit dessa foton....


Fotograf: Caroline Rydberg


Två fina glasfat!
Fjärilsfaten är av Ingrid Irarrazabal Lobos och det gröna fatet av NN (förtillfället)

Avslutningsvis får ni en titt på dessa fina fotografier:

Tigrar, människor & apelsiner

Idag var det invigning för foto- och konstutställningen Tigrar, människor & apelsiner, gjorda av eleverna på Hässelby gymnasium. Utställningen kan ses på Galerie Plaisiren vid Hässelby slott och pågår till 6 juni, då en avslutas med festligheter i slottsparken. Det var fantastiskt roligt att se alla elevers verk i en riktig konsthall, där de verkligen gör sig till rätta. Jag kan inte mycket om konst, men det är just det som är roligt med konst. Man behöver inte veta något om konst för att veta om man gillar det eller inte. Och jag gillade mycket av det jag såg idag. De är verkligen duktiga, våra konstnärer. Alla som kom frågade om konsten var till salu och bildläraren fick skriva intresseanmälningar till elevernas verk för försäljning. Vilken bekräftelse för de berörda eleverna!

Två av mina favoriter är en draken som hälsar mig välkommen varje gång jag kommer till jobbet. Den är gjord av Marcus Sjöberg Lindblom.
För mig står den för all fantasi och upplevelser som kan fås av det skriva ordets värld.

Det andra konstverket jag gillar jättemycket är Angelica Lewenhagens Angel. Den blev dessuton uttagen till Ung Vårsalong på Liljevachls Konsthall. Vilket är en enorm bedrift!

Jag har många favoriter och så fort jag har bilder ska jag lägga ut dem också.