Sankta Lucia

I veckan har det varit många debatter angående denna ljusprydda flicka, vad är viktigast demokrati eller tradition? Det har, vid enstaka tillfällen, genom historiens gång demokratiskt valts en manligt Lucia, på våra skolor runt om i landet, dessa har sedan snällt fått lämnat plats åt en flicka. Man kan tycka att det inte spelar så stor roll, vilket det i sig kanske inte gör, men för att skapa trygghet krävs traditioner, vanor och konsekvens. Och Lucia är en tradition som vi bör ta hand om, som många andra traditioner som börjar se sitt slut.

Det svenska luciafirandet har en mångfaldig historia. Lucia föddes omkring år 286 i Syrakusa på Sicilien(1). Hon valde den kristna vägen och hon dog år 304 martyrdöden, när hon brändes på bål men då lågorna vek undan blev hon i stället dödad av ett svärd. Namnet kommer från italienskans lux, som betyder ljus men det är även ett namn för djävulen, Lucifer, och därför uppfattades Lucia förr som ett ont väsen. Och ingen gick säker från troll och onda andar på årets längsta natt, enligt den julianska tideräkningen(2).

Dagens tradition av en Lucia med ljus i håret, tror man har ett tyskt ursprung. Där är det en flicka utklädd till Jesusbarnet som kommer med presenter och djävulskatter till barnen. Att Lucia kommer med gott har sitt ursprung i den gamla legenden som säger att Sankta Lucia gick ut med hemgift (mat) till hungrande och hjälpte nödlidande(3). Ljusen i Lucias krona sägs vara för att hon ville ge fångar mat. Men för att hon skulle kunna bära med sig så mycket mat så möjligt i de mörka fängelsehålorna var hon tvungen att sätta fast ljus på huvudet för att kunna se vart hon gick(4).

Sverige började fira Lucia någon gång efter 1764 (5), men det var inte förrän i slutet av 1800-talet som luciatåg blev känt i Sverige. 1927 (6) anordnade Stockholms Dagblad det första luciavalet(7).

Själv har jag inte firat lucia på många år, men i år åkte jag ut till min syster och vi besökte igår Boo kyrka som hade luciakonsert. Jag förvånades hur mycket jag saknar vissa traditioner och hur fridfullt kyrkan är, som plats, i dessa stressade tider. Jag njöt av nostalgiska toner och vaggade mitt systerbarn till sömns. Det kanske krävs en manlig Lucia, någon gång ibland, för att man ska uppskatta det man har och det man tar för givet. Å andra sidan, förr var det ju bara blondiner som fick vara Lucior och idag ser man, tack och lov, också brunetterna med ljus i håret.

(Alla källor är hämtade: 2008-12-14)

Tobakens barn

Idag har jag haft min första projektinriktade informationssökningsundervisning, vilket var kul, men jag var nervös, och det blev mycket improvisation beroende på hur mycket eleverna själva kunde angående att söka i databaser och på nätet. Jag tror dock att det gick bra och att eleverna uppskattade min lilla lathund med tips på böcker, länkar och artiklar. Projektet handlade om Tobakens barn med ett samhällsperspektiv. Det är Plan Sverige som tillsammans med A Non Smoking Generation har tagit fram utbildningsmaterial som ger elever insikter och kunskap om tobakens konsekvenser i utvecklingsländer. Materialet tar ett helt nytt grepp om tobaksfrågan, med fokus på ekonomi, politik, miljö, etik och mänskliga rättigheter. Vill du veta mer läs på hemsidan www.tobaccoschildren.org.

Hardcore

Två unga killar med tuff attityd stiger in i skolbiblioteket. Vid första anblicken av dem, kan de tas för två struliga pojkar som aldrig satt sin fot i ett bibliotek, än mer läst en bok. De småpratar och lattjar med varandra på väg fram till informationsdisken. När de kommer fram frågar killen nr1:
-Har ni Pojken som kallades det?
Bibliotekarien:
-Javisst, har ni kollat i hyllan, bland biografier.
Killen nr två står bredvid och ser förvirrad ut? Han frågar sin kompis:
-Vad är de´?
Killen nr 1 svarar sin kompis med en aning förvånad men kaxig attityd, samtidigt som han knuffar lite lätt på den andres överarm:
-Va´? Har du inte hört om den, killen? Jag har hört att det är en skitbra bok.
Han vänder sig sen om till bibliotekarien och frågar:
-Har ni den inne?
-Vi går bort och kollar.
Boken hittas och lånas och de båda killarna går ut genom dörren som de kom in.

Man förvånas gärna och ofta i bibliotekets sfär och det är dessa ögonblick som gör arbetet roligt och belönande.

Svennes krydda - Chilinötter

Boken Svenne : en (o)möjlig berättelse av Per Nilsson är en mycket bra ungdomsbok för killar i tonåren. Boken vann Augustpriset 2006 för årets svenska barn- och ungdomsbok, alltså en riktigt god nöt. Den är hård, knaprig och kryddig i sitt skal men inuti finns en kärna av en rätt oskyldig smak. Boken handlar om Svenne, en vanlig sjuttonåring. På grund av sitt namn blir han indragen i ett politiskt spel som börjar med ett snabbt växande parti och en karismatisk partiledare och slutar med att många vill hämnas.

Juryn motivering för Augustpriset var:
Ensam och efterlyst sitter Svenne i en kall sommarstuga och försöker förstå vad som har hänt. Den karismatiske Dackeman har lockat och manipulerat människor, med katastrofala följder. En spännande, skrämmande och skickligt komponerad roman om makt och politisk aningslöshet.

Lätt att ta till sig om man gillar lite krydda i tillvaron, en stark skildring som man lätt blir påverkad av och som man gärna köper igen... chili, mums!

Hundmässan

En eftermiddag med lurviga fyrbenta djur, hundmässan i Älvsjö. Jag var där med min syster och hennes familj, då de äger en Golden retriver. Själv är jag inte uppväxt med djur men denna treårig tik har jag lärt mig att älska.



Det var kul att åka med till hundmässan och ju längre jag var där desto sötare blev de små liven och vissa är ju inte så små heller, hehe. Det var kul att gå runt och kolla på alla raser, men det var svårt för en amatör att förstå vad domarna tittar efter när hundarna och deras ägare springer runt, runt. Hundarna belönades för sina prestationer och man kunde se glädjen som hundarna utstrålade är de kände att de gjort något riktigt bra. Man blev nästan sugen...

Blommor av stål

Denna chick-litt pjäs på teaterscenen, utspelar sig på en frisörsalong i den amerikanska södern. Där sladdras det om grannar och det delas glädje och sorg mellan fem kvinnors ensamma liv. Den är lika ytlig som bara skvaller kan vara och de kvinnliga dramatiska känslostormarna når inte riktigt ut till mig. Pjäsen räddas dock av Susanne Reuters humoristiska insats, alltid lika bitter och snäsig och precis i rätt ögonblick. Popmusiken som spelas i bakgrunden antar jag ska förhöja småstadslivets glamour, vilket framkallar lite nostalgi men ingen dansfeber direkt. Men som min kompis sa, det är ganska nöjsamt ibland att gå på något som inte är så allvarligt och dramatiskt, men bättre komedier har man ju definitiv sett. Jag håller med Leif Zern när han skriver för DN (20081020): "Blommor av stål" är en söt liten pjäs om de sorger som ligger inkapslade i livets glädjeämnen. Men ack vilken bagatell till dramatik! Teater i tv-format. Har vi inte tillräckligt av det hemma i soffan, varje kväll och på bästa sändningstid?"

Inferno

En kär kollega och vän, från Upplands-Bro bibliotek, går i pension och vi bjöd ut henne på ett besök på Strindbergs museum. Det var trevligt att lyssa på den kvinnliga guiden som berättade om Strindbergs liv och verk. Guiden arbetade på museét som intendent sen många år tillbaka och hon var mycket kunnig och duktig på att läsa av vilken grupp hon hade framför sig och samtalade till. Ett mycket angenämt besök.

Efteråt käkade vi mat på Inferno, som låg runt hörnet. Och besöket där är väl något av Strindberg själv, vi undrade om han inte spökade lite för oss...

Vi hade förbeställt innan från menyn som låg på deras hemsida, men det visade sig att den menyn inte längre var aktuell, utan de hade enbart en julmeny. Jag som inte alls tycker om julmat hade då lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle äta. Servitrisen kom och skulle ta drinkbeställningen men vi fick ingen drinklista...? Jag frågade vad de hade och hon svarade: Allt. Hm! Det lät inte så troligt, så jag frågade om de inte hade en drinklista? Vilket de så klart hade.

Under denna tiden stördes vi kontinuerligt av personer som gick in från nödutgången där vi satt, vi undrade om de inte kunde låsa den dörren, men det gick absolut inte. Vilket senare faktiskt gick, inte för att komma ut men från att komma in, och då slapp vi springet i alla fall.

Jag beställde i alla fall ny mat, en förrätt och en huvudrätt. Men ett missförstånd ägde rum och jag fick inte alls vad jag beställde... Förrätten var så där men den gick och äta, fast jag inte är så förtjust i sill. Huvudrätten blev då inte heller vad jag väntat och jag tappade aptiten och kände inte för att äta något alls. Jag koncentrarade mig på sällskapet och hade en jättemysig och trevlig kväll och vinet var i alla fall gott.

Vi skrattade och skojade om kvällens inferno och inte kommer vi glömma denna kvällen i alla fall. Ett par av oss tog dessert, och jag kan faktiskt rekommendera deras chokladsoppa med päron, innan vi gick vidare till Pressklubben och fortsatte vår trevliga kväll med en Kwak i handen :-)

minst sagt oförskämt

Ibland är glädjen något som svider, i alla fall hos andra. Min heltidstjänst har visst blivit ett känsligt ämne och igår blev jag konfroterad, näst intill trakasserad. Fick frågor om hur min anställning hade gått till och varför jag har fått heltid och fick på ett bokstavligt sätt otrevligt sätt reda på regler och fakta om anställningssvårigheter inom kommunen etc. etc. Jag själv fick ingen syl i vädret. Till slut blev jag så ledsen, irriterad och arg att tårarna började komma och jag sa bestämt att om hon hade några frågor angående min tjänst, får hon faktiskt ta det med min chef. Detta uttalande gjorde att alla mina andra kollegor tystnade och undrade vad som pågick, vilket jag förklarade och sen ursäktade jag mig för jag orkade inte stå kvar där och känna mig utsatt för denna personens påhopp. En stund senare kom hon och jag tänkte att hon kanske skulle be om ursäkt men icke. Hon sa att det inte hade varit personligt och att hon ville bara informera mig om situationen och hon hoppades att jag inte försakat någon annan tjänst för den tjänsten jag har. Och bara så att jag visste så är det ju sist in först ut. Vad FAN (ursäkta språket) vill hon mig? Jag fick sedan veta att hon var facklig representant och satt i nån styrelse och det ända jag kunde tänka var: Hur fan kan en så person ha ett sådant uppdrag, så otroligt oproffisionellt.

Hospes Madrid

Hospes Madrid är ett femstjärnigt hotell i centrala Madrid. Superfint, klassiskt och elegant. Jag fick tillfälle att besöka detta fantastiska hotell med Niklas, min bästa vän, som arbetar för Travel Beyond.

Det är ett nyöppnat hotell, sedan ett år tillbaka, men byggnaden är från 1883, vilket inneburit en totalrenovering av insidan till en unikt och modern design.

Men man får inte vara blyg, rummen med de öppna planlösningarna är verkligen öppna. Vi hade ett stort rum med öppet badrum som gjorde att man såg hela badrumsytan från den underbart sköna sängen med sängkläder i egyptisk bomull (inte konstigt att vi försov oss och missade frukosten). Hotellets Natural Essence toalettartiklar förhöjde den lyxiga atmosfären, där fanns nästan allt, tandborste, tandkräm, green tea badsalt, kam, sminktillbehör mm. Det enda som inte fanns var tvål, vilket jag fann mycket märkligt.

Vi fann rummet helt tillfreds tills vi på söndagen fick en visning av hotellet och såg de andra rummen, som var ännu mer fantastiska, även Junior sviten som var prisklassen under vår.


Maten från hotellets restaurang, Senzone, var jättegod, även om vi fick beställa den som room-service eftersom restaurangen var fullbokad. Den har tilldelats Spanish Metrópoli Awards (El Mundo) - Restaurant Revelation of the Year - 2007. Det var tråkigt att vi inte fick bord och kunde njuta av den fina restaurangens privata atmosfär. Däremot tog vi ett par glas vin i baren första kvällen.

Museo Nacional del Prado

Detta museum visar den spanska klassiska konsten, från 1100-1850, och enligt guideboken, Första klass, skulle man inte missa utställningen av Francisco José de Goya och Diego Valázques. Jag gillade verkligen Diego Valázques konst men var inte så förtjust i Goya, kan dock inte precisera varför. Men det är ju det som är så bra med konst, man behöver inte veta något om konst för att veta om man tycker om en tavla eller inte. När vi gick vidare på museét upptäckte jag också Bartolomé Esteban Murillos konst, vilken jag uppskattade mycket. Ett museum värt att besöka, helt klart :-)