Den första var Lärare för livet, en dråplig historia som utspelar sig på ett gymnasium.Första akten var jätterolig och man kände igen sig bland personalen och i alla dråpliga situationer. Dramat utspelar sig under ett läsår och det börjar med kaffe och fika och utvärderingen "Vad gjorde ni på sommarlovet". Vi får träffa den nya läraren som oroligt och inställsamt sätts mot den bittra och "så här gör man, men jag ger inga tips" - läraren. Vi har lärarna som ger allt i yrket till dem bokstavligen trillar pall i personalrummet och rektorsbytet "ut med det gamla och in med det nya" - tänket.
I andra akten drogs intrigen dock för långt, det blev för dråpligt och för orealistiskt för att det skulle bara roligt. Rektorn tappar fokus och handgripligen kastar ut en elev, gympaläraren dör i personalrummet och romantiken som gror vissnar i kopieringsrummet. Tråkigt att regissören Måns Lagerlöf inte kunde hålla fokus på det realistiska, tycker jag, det skulle varit roligare. Scenografin var dock en kul idé, med publiken som elever och ett personalrum som ses ovan ifrån. Det gjorde perspektivet intressant, med lärare så nära men ändå så långt ifrån och främmande.
Handlingsplanen som ligger i krislådan blir väldigt aktuell i denna pjäs:
Håll om
Håll tyst
Håll ut
Foto: Joel Persson
Sommarnattens leende
Den andra pjäsen jag har varit och sett är Midsommarnattens lee
nde, en musikal av Stephen Sondheim. Den är baserad på Ingmar Bergmans film med samma namn, och jag har inte sett den så jag kan inte jämföra dem. Men jag fann den inte superbra, mer ett OK.Midsommarnatten har tre leenden: det första för de älskande, det andra för narrarna och det tredje för de ensamma och sorgsna. Och det säger väl det mesta om pjäsen... Inget nytt under himlen!
Däremot gillade jag Magdalena Åbergs scenografi. Den var stilfull, enkel och påhittig, men framför allt lekfull, med massor med olika sorters tyger som flög för vinden likt kärleken tillfälliga flyktighet.
Foto: Petra Hellberg
